Så här skriver Örebro kommun i sin krisledningsplan:
”Kris och extraordinär händelse kännetecknas av att:

1. beslut måste fattas som involverar många aktörer,
2. besluten måste fattas under svår tidspress,
3. det existerar en känsla av osäkerhet,
4. aktörerna står hela tiden inför nya situationer,
5. insatser av många aktörer måste koordineras,
6. tillgången till information om vad som hänt är till en början begränsad,
7. improvisation och flexibilitet är nödvändiga,
8. medierna är i hög grad involverade i krisförloppet.”

När Lena Baastad och Jonas Karlsson satt och berättade om det där på lunchen (de deltar i en krisövning på eftermiddagen ) slogs vi av en intressant iakttagelse: beskrivningen av kris ligger otäckt nära beskrivningen av den budgetprocess som högern driver i Örebro kommun just nu:

1. Nära 130 000 invånare, över 11 000 anställda, nära 30 nämnder. Yepp, många aktörer.
2. Nämnder som tvingas sätta in extra möten, utskick av handlingar innan beslut fattas. Yepp, tidspress är det.
3. Inte ens ekonomikontoret är riktigt säkra på vad budgetförslaget innebär. Yepp, osäkerheten känns.
4. Beskeden förändras från vecka till vecka, både politiker och tjänstemän överraskas. Yepp, nya situationer är det.
5. (se punkt 1). Nja, så bra har ju inte koordinationen varit.
6. Fortfarande finns exempelvis ingen offentlig lista över vilka investeringar högerkoalitionen föreslår. Och en vecka före majoritetens presentation låtsades de fortfarande som om det inte fanns några färdiga siffror. Yepp, begränsad tillgång till information.
7. Utan att ens få tillgång till korrekta siffror som underlag försöker vi prestera en alternativ budget. Hepp, improvisation är nödvändigt.
8. Hela budgetprocessen är anpassad till att kommunledningen ska synas i media. Yepp, mediarna är involverade.

I Krisledningsplanen räknas ett antal exempel på situationer upp ”omfattande oväder, översvämningar, omfattande bränder, omfattande el- och värmeavbrott, omfattande dataintrång, kontaminering av dricksvatten, sabotage mm.” Uppräkningen bör kompletteras: ”Det kan också handla om den kommunala budgetprocessen.” Fast då får man också ändra formuleringen om hur man ska agera: ”Om en sådan händelse inträffar ska vi kunna påbörja en ledning snabbt, ha klara och tydliga ansvar och ha en hög kunskapsnivå för att hantera situationen.” Hepp.

För en vecka sedan bjöds Kommunstyrelsen och andra in till en heldagsgenomgång av budgetarbetet (skrev om den pinsamma tillställningen  här). Ekonomichefen tvingades konstatera att det finns en del i processen att förbättra, att material inte funnits i tid och att det dragit ut på tiden. Vi nickade, men vi insåg inte riktigt att det var ännu värre än så. Medan den styrande högerkoalitionen alla (utom Rasmus Persson) stod och hummade och svamlade utan att ge några siffror. En vecka senare presenterar alltså högerkoalitionen (fp, mp, c, kd och m) en helt färdig budget (som innebär barnomsorgspeng men som fortfarande inte innehåller några pengar till det vårdnadsbidrag som ska införas – att inte räkna på en beslutad utgift på 10-30 miljoner är som om en familj skulle glömma att budgetera för matinköpen en månad, eller att tänka bort hyran – inte direkt klok ekonomisk hushållning…).

Är det någon som tror att allt det gjorts på en vecka? Skulle inte tro det. Majoriteten bryr sig inte om vare sig öppenhet eller att vara seriösa: media fick budgeten innan vi i oppositionen fick de underlag vi behöver för att överhuvudtaget kunna göra en alternativ budget.

En sådan här dag funderar man på hur det ska bli efter 2010. Om vi (s+v) får ta över ledningen i kommunen (en del tyder på det just nu), ska vi då göra likadant? Ska vi vägra alla övriga partier insyn, information och inflytande. Idag känns det som om vi borde ”ge igen” mot den nuvarande majoriteten, men självklart inser jag att ”two wrongs don´t make it right”. Ingenting blir bättre för att man ger igen och beter sig lika illa som den nuvarande kommunledningen. Örebro behöver mer av gemensamt ansvar och fler breda överenskommelser. Även om den nuvarande majoriteten inte är intresserad. Pinsamt, säger jag. I Sveriges sjunde största stad, sa Bill.

George W Bush lär inte bara gå till historien som en av USAs minst omtyckta presidenter, han lär också bli ihågkommen för sina ”bushisms”, korkade citat som får en att tro att alltihop är påhittat. Så här sa han till Reuters i maj år 2000: ”It’s clearly a budget. It’s got a lot of numbers in it.” (”Det är helt uppenbart en budget. Det är ju massa siffror i den.”)

Jag har alltid tyckt att det där är fantastiskt roligt. Ända tills jag tillbringade en heldag med att lyssna på ”Budgetberedning” inför Örebro kommuns budget 2009. När vi kom ut därifrån påminde Jonas Karlsson mig om det där citatet. Idag lyckades nämligen majoriteten (fp, mp, kd, c och m) faktiskt nästan helt undvika siffror, kostnader och andra saker som somliga av oss tycker hänger ihop med budgethandlingar. Istället pratade de om intressanta verksamheter, åt att presentera viktiga saker att fundera över och liknande (Rasmus Persson gjorde dock en riktigt bra budgetgenomgång – med siffror och bedömningar).

Det absoluta bottennappet var när de (trots att vi pressade dem) hävdade att det inte kommer finnas någon beräkning eller avsättning i budget till de 10-30 miljoner som ett kommunalt vårdnadsbidrag förmodligen kommer att kosta*. Trots att vårdnadsbidraget ska införas 1/1 2009 (det har de nämligen bestämt, oavsett kostnad…). Pinsamt, sa Bill. Sveriges sjunde största stad, sa Bush.

* våra tidigare beräkningar på 40 miljoner gjordes innan regeringen presenterade sitt förslag

Kommunens jämställdhetsdelegation har bett att få träffa representanter från Vård- och omsorgsnämnderna för att diskutera läget för jämställdheten i äldrevården. När vi träffades på fredagsförmiddagen var det uppenbart att utmaningarna är många – vi har gjort för lite och utvecklingen går för sakta: det är för få män som jobbar inom vård- och omsorg, kvinnor har (enligt de flesta undersökningar) genomgående svårare att få vård, lönerna inom vård- och omsorg är för låga och så vidare. Genomgående glömmer vi dock bort de äldres perspektiv – vi koncentrerar oss på jämställdhetsarbetet inom personalen.

Men under mötet kom också många kloka synpunkter. Kristina Lundberg (personalsekreterare på Öster) berättade hur man försöker samla män som anställs (istället för att ha en man per grupp), män står som kontaktpersoner i annonserna och mycket annat. Sådana exempel ska vi ta med oss och utveckla. Sedan tror jag att det är tre punkter som vi måste göra något åt, när det gäller personalfrågor:

1. Medarbetare inom vård och omsorg måste få större inflytande: över sin arbetstid, sina metoder och sin arbetsmiljö.
2. Lönesättningen måste bli mer rättvis inom vård- och omsorgsyrken: inte genom att alla ska få samma (högre) lön utan genom att de som gör ett bra jobb ska uppmärksammas och belönas för det.
3. Professionaliseringen måste öka och statusen höjas. Det måste exempelvis vara möjligt att använda Örebro kommuns personalsystem för att registrera kompetens (exempelvis undersköterskor som har utbildning i demens eller legitimerade barnmorskor som arbetar som sjuksköterskor) – idag vet vi mycket lite om den enskildes kompetens och erfarenhet och vi delar inte ens in den gigantiska gruppen ”undersköterskor” i undergrupper (medan det exempelvis finns 3-4 olika typer av ”vaktmästare” anställda i kommunen…).

På förmiddagen följde jag med Almby hemvård (eller rättare, jag följde med en person: Agneta) för att lära mig mer och se hur det är därute i den där Verkligheten, som folk pratar om… Och det visade sig att det i Verkligheten är väldigt mycket bättre än man kan få en bild av i rapporter, mätningar, reportage och liknande. I Verkligheten är personalen engagerad och gör ett fantastiskt jobb för de äldre som behöver hjälp. I Verkligheten har hemvårdsgruppen en chef som har totalkoll på varje individ och ser till att en kvinna som mår dåligt får besök varje timme för att hon till exempel ska få i sig vatten. I Verkligheten fungerar hemvården, kort sagt, precis som vi hoppas att den ska fungera.

I Verkligheten gör också de anhöriga (maka/make och andra) ett oerhört jobb och gör det som personalen fått i uppdrag att göra. I Verkligheten saknas korttidsplatser för äldre som inte klarar sig hemma och personalen känner sig otillräcklig därför att de inte hinner med allt det de skulle vilja göra. I Verkligheten krånglar kommunen till det i onödan för äldre som behöver vård. Och framförallt: I Verkligheten är det enorm skillnad mellan dagar då det flyter på (som den här förmiddagen) och de dagar då problemen hopar sig (någon/några i personalen är sjuka och alla turer får göras om, det krävs vak hos någon som blivit mycket sjuk och så vidare).

Det finns problem i äldrevården, det är uppenbart att det behövs en del förändringar. Några punkter som vi måste jobba mer med framöver är:

1. Vi måste förbättra korttidsvården. Dels måste det alltid finnas platser för dem som är på väg ut från sjukhuset och inte klarar sig i hemmet och dels måste korttidsvården vara tydligt inriktad på rehabilitering (förutom självklart när det handlar om att ge extra trygghet under den sista tiden i livet – då blir synsättet självklart annorlunda).
2. Vi måste bli bättre på att ge vardaglig avlastning för anhöriga och närstående. Idag är det alltför ofta antingen eller som gäller: antingen får den anhörige bära alltför tung börda eller så gör kommunen ”allt”. Det är inte alla som klarar att hitta rätt nivå på insatserna (som jag tyckte Agneta gjorde) och det är många anhöriga som känner att de inte får någon hjälp alls. Anhörigas/närståendes insatser är avgörande för att äldre med vårdbehov ska få tillräcklig hjälp, men vi kan aldrig förvänta oss att närstående ska orka med hur mycket som helst.
3. Det måste rimligen vara möjligt för äldre att ta med sig husdjur till vårdboenden och liknande. Det är inte rimligt att kräva att äldre ska behöva lämna sina livskamrater bara för att de behöver få mer omfattande vård – det måste exempelvis gå att skapa ”husdjurs-avdelningar” på vårdboenden (idag är kommunen rätt restriktiv när det gäller husdjur på särskilt boende).

Tyvärr tror jag att John McCain blir USAs nästa president. Nu verkar det ju nämligen stå klart att Hilary Clinton inte har en chans mot Barack Obama. Jag hoppas givetvis att jag har fel;  men jag tror inte att Barack Obama har en chans att vinna det amerikanska presidentvalet (har skrivit tidigare om det här). Trots alla ”nya” väljargrupper som han lockat tycks han inte kunna vinna i de delstater som kommer att avgöra presidentvalet (delar för en gångs skull Per Bjurmans analys som jag just hittade). Jag tror att Bill Clinton hade rätt när han en gång sa att amerikanerna hellre har en president som är ”strong and wrong” än en som är ”weak and right”. Därför tror jag att McCain vinner i höst. Att han har fel är ingen tvekan om och att han är ”stark” törs nog ingen ifrågasätta.

Jag passerade några strejkande barnmorskor som uppmärksammade att det är internationella barnmorskedagen idag. Jag stannade till och hejade lite och önskade dem lycka till med att få upp lönerna. Jag kunde dock inte låta bli att påpeka att jag inte håller med om kravet om höjd ingångslön. De höll inte med mig (de tyckte att ingångslönen borde vara minst 30000).

Så här tänker jag: Jag tycker att det viktigaste är att den enskilde kan se att det finns möjlighet att höja sin lön, i första hand beroende på att man gör ett bra jobb och bidrar till verksamheten. Därför är det viktigare att löneutvecklingen är bra än att ingångslönen höjs.

Jag tycker att löner ska sättas så lokalt som möjligt, helst ska varje enskild anställd känna att hennes/hans insats syns och värderas (att alla aldrig kommer att vara nöjd med sin lön är något annat – även om man kan vilja ha högre lön kan man vara nöjd med processen, och tycka att man fått förståelse och att man är överens om grunderna i lönesättningen).

Vårdförbundet har varit banbrytande på detta område, sedan konflikten 1995 har man arbetat för individuell lönesättning som bygger på den enskildes kompetens och bidrag. Och egentligen har man varit överens med arbetsgivarna (både i kommuner och landsting och i privat sektor) om att det där är ett bättre sätt att sätta lön – det är bra för löneutvecklingen (siffrorna stöder det) och det är bra för verksamheten (att lönen kan höjas om man kommer på ett smartare sätt att jobba är en viktig drivkraft). Tyvärr har inte arbetsgivarna stått upp för överenskommelsen: runtom i landet (även här i Örebro) har centrala direktiv omöjliggjort verklig lokal lönesättning.

För idealmodellen förutsätter en hel del: för det första måste den som sätter lönen (normalt en lönesättande chef) ha koll på vad den enskilde gör (det fungerar alltså inte om det är en central personalavdelning som bestämmer lönerna) och för det andra så måste den enskilde få ett ordentligt lönesamtal (eller rättare: lönesättande samtal). Dessvärre är det få inom kommuner och landsting som får vare sig ordentligt lönesättande samtal eller har en chef som har mandat att sätta lön.

Anledningen till att jag är emot att man lägger för mycket kraft på ”ingångslönen” är att det minskar möjligheten för en verklig lönesättning baserad på var och ens bidrag till verksamheten. Enkelt uttryckt: Om man lägger löneökningarna på att ge alla nyanställda högre lön kommer det innebära att de som bidrar mest med sin erfarenhet, med sitt engagemang och med sitt kunnande får mindre möjlighet att göra lönekarriär. Och i allmänhet innebär det att den högsta lönen blir lägre än den annars skulle varit.

Jag tycker att konflikten mellan Vårdförbundet och Sveriges Kommuner och Landsting är tråkig. Dels för att en strejk är leder till försämringar i vården, dels för att strejk är ett dåligt sätt att förhandla och dels för att det alltid är svårt att avbryta en strejk utan att den leder till missnöje från medlemmarna och misstroende mellan arbetsgivare och fackliga organisationer.

Och det tråkigaste av allt är att jag på många sätt tycker att det är arbetsgivarna som tvingat ut Vårdförbundet i en helt onödig strejk. Arbetsgivarna har genom sin ovilja att stå upp för avtalet och genomföra verklig lokal och individuell lönesättning (med lönesättande samtal) förstört en process som pågått sedan mitten av 90-talet. Och kanske därmed tvingat Vårdförbundet tillbaka till en gammaldags syn på lönebildning. Jag tror inte att det var arbetsgivarnas mening, men jag tycker nog att någon kunde ha räknat ut att det var det som skulle hända.

Det blir ingen lag mot könsdiskriminerande reklam. Det deklarerade jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i Dagens Industri på torsdagen. Jag tycker att det var ett klokt besked. Jag tycker nämligen inte att det ska vara olagligt att vara smaklös, dum eller plump. Men däremot tycker jag att vi, var och en av oss, har en skyldighet att agera mot företag som sprider könsdiskriminerande, sexistisk eller könsrollsbekräftande reklam. Och sådana företag (och sådan reklam) finns det gott om. Alldeles för gott om.

Historien bakom denna fråga (Martin Jönsson analyserar klokt i SvD liksom Jonas Morian) är att före detta statsminister Göran Persson vid något tillfälle plötsligt insåg att det finns sexistisk och könsdiskriminerande reklam (nähäää, det hade jag ingen aning om). Och eftersom Göran Persson är en handlingens man, fostrad i en socialdemokratisk tradition av statsbärande som ser lagstiftning som den enda lösningen på problem så fanns bara en slutsats: Sådan reklam måste förbjudas. Att sådan lagstiftning nästan med nödvändighet måste inskränka yttrandefriheten spelade tydligen mindre roll även om man kan undra varför ingen av Perssons medarbetare kunde påminna honom om det.

Att en sådan lag skulle innebära inskränkningar i såväl yttrandefrihet som tryckfrihet är givetvis allvarligt. Men för mig som socialdemokrat är det nästan lika bekymmersamt att Göran Persson så snabbt drog slutsatsen att det var lagstiftning som krävdes i denna fråga. Med tanke på att vi socialdemokrater hävdar att vi är en folkrörelse kanske det kunde ha funnits en annan slutsats att dra: att man kan använda folkrörelsearbete för att förändra samhället.

Ett av mina favoritcitat känns extra aktuellt. Det var ABFs grundare, socialdemokraten Rickard Sandler (han var statsminister och utrikesminister också) som så klokt sa: ”Man må icke inbilla sig själv – än mindre andra – att den ’sociala frågan’ löses bara genom en riksdagsvotering, att socialismen kommer bara man röstar in tillräckligt många partivänner i Riksdagen. En votering kan möjligen bli slutstenen på byggnaden eller kanske fanan, som hissas till tecken, att huset är färdigt. Men vid husets byggande måste vi alla medverka.
Det vore en ödesdiger villfarelse att fatta parlamentarismen som en metod att överföra allt arbete för socialismen på ett fåtal befullmäktigade ombud. Så länge som det med fog kan talas om valboskap, så länge kommer det nya samhället att låta vänta på sig.”

Anledningen till att detta är ett favoritcitat är att om vi socialdemokrater envisas med att försöka lösa alla problem genom lagstiftning eller riksdagsbeslut (och motsvarande) så kommer vi aldrig lyckas förändra samhället. Jag är själv inget undantag, titt som tätt måste jag påminna mig själv om att tålmodigt och envist folkrörelsearbete i många fall är både mer effektivt och mer principiellt berättigat än att kräva en ny lag eller liknande.

Som förälder kan jag inte komma undan ett ansvar för att min tvååriga dotter får rättvisa förutsättningar och möjlighet att göra de livsval hon önskar. Då är arbetet mot fördomsfulla könsroller, könsdiskriminerande reklam och liknande helt avgörande. Men detta arbete borde handla om konsumentbojkotter, opinionsbildning, utbildning, debatt och  mycket annat. Inte i första hand om att förbjuda korkad och plump reklam. Därför tycker jag att den nuvarande regeringen fattade ett klokare beslut i denna fråga än den tidigare socialdemokratiska. Och det, mina vänner, känns inte roligt att behöva konstatera…

<REV> Jag har tillbringat några jättetrevliga dagar i Barcelona och när jag kommer hem ser jag att John Johansson hittat en märklig nyhet om flygplatskameror. Om det finns det mycket att säga, liksom att en del säkerhetspersonal på flygplatser har rätt roligt åt oss resenärer även utan de där kamerorna. Man finner sig i att lägga ifrån sig alla värdesaker, ta av sig bältet (och andra metallprylar), lägga upp krämer, vätskor och läkemedel för allmän beskådan. Och ändå fortsätter folk välja flyget före tåget. Kan det bero på att flyget är ruskigt subventionerat skattemässigt? För inte kan det handla om trivsel och komfort i alla fall. (Har senare hittat en intressant artikel i Fokus i frågan.)

”Ja, de hjälpte oss till en poäng. Vore det inte för dem vet jag inte om vi skulle kvitterat. När vi kom tillbaka till planen gav de stort stöd och satte press på domaren. Det var viktigt.” Så säger aik-spelaren Dulee Johnson till Aftonbladet. Även Bojan Djordic säger liknande saker. Aiks ledning fattar att det där inte ser så bra ut och kallar till ”krismöte”. Men sanningen kvarstår: för andra gången (minst) har aik-huliganer sett till att hjälpa sitt lag att vända en förlust till oavgjort. Och för sjuttioförsta gången låter aik-spelare bli att kritisera sina ”fans”.

För övrigt håller jag med Dulee: aik hade inte fått någon poäng om det inte varit för aik-fans som kastat in mynt och annat, en feg domare som inte vågade avbryta matchen helt och dessutom gav aik en felaktig straff på övertid. Så, visst hjälpte en del aik-fans sitt lag. Men inte på det sätt som tävlingsreglerna säger. Lyckligtvis finns tydligen en möjlighet att straffa även Dulee och Bojan. Ska bli spännande att se om fotbollförbundet törs det.