Jag är inte troende, så lördagskvällen var förmodligen det närmaste en religiös upplevelse jag kommer. När Kent kommer hem till sitt Eskilstuna blir det alltid känslosamt med mycket mellansnack. Och fullkomligt lysande.

Om Eskilstuna-Kuriren, Svenska Dagbladet, Aftonbladet eller The Sunday Times väljer att recensera konserten är jag säker på att det blir en 5:a. Om NA var där blir det kanske ett nytt toppbetyg enligt deras ”Kent-skala”: kanske 1,5 (men förhoppningsvis var inte NAs sedvanlige recensent där). Jag har en gnagande känsla av att Kent inte kommer tillbaka till Örebro – jag tror att NAs bedrövliga recension efter vinterns spelning kan spela roll när nästa turnélista läggs. Och om något sådant skulle hända med Eskilstuna-spelningarna vore det inte bara en förlust för tunaborna. Det vore verkligen att beröva mänskligheten stora ögonblick.

På väg hem efter konserten jämförde vi, självklart, spelningen med andra fantastiska Kent-konserter och även om det alltid är låtar man saknar (för lite från Vapen&Ammunition är vår vanliga dom – vi saknade verkligen Socker, Elite och Sverige) var det svårt att vara gnällig igår. Jag är lite bitter för att jag tillhörde den minoritet av publiken som röstade på Klåparen när vi fick chansen att välja (fast Utan dina andetag är ju också fantastisk). Men å andra sidan fick vi en lysande version av Blåjeans och massa gamla pärlor från tidernas begynnelse (förmodligen någonstans i mitten på 1600-talet, då de enligt Jocke Berg gick ut gymnasiet – fast eftersom jag och Jocke är jämngamla så tror jag inte det stämmer helt;-)).

Som ni förstår är det semestertider även på bloggen. Så följande blir nog den enda politiska kommentaren här på länge: Eftersom det episka mästerverket Beskyddaren var tillbaka i låtlistan (bara det var värt hela entrépengen) behövs det inga politiska mellansnack för att göra det helt uppenbart att ingen annan kan sjunga klassanalys, vänsteråsikter och rättvisepatos bättre på svenska (en gång i tiden var introduktionen till Blåjeans ofta lagom dolda politiska ställningstaganden, men de har försvunnit med åren). Från arbetarklasshyllningen i Elite till politik-i-förbifarten i Ingenting (”reklamen avbryts för sport”).

Arbetarklass-stämpeln kan ofta bli lite gubbig (Springsteen är lysande men rätt grabbig, Lundell bara gubbig). Det existerar nästan inte några könsbestämningar i Kents texter. Det är vänner, närstående, familj. Människor. Men sällan tjejer, killar, kvinnor eller män. Det blev tydligt igår när Håkan Hellström bara en liten stund tidigare stått på scenen och pratat om de ”damer” han träffat (också en bra konsert för övrigt). Man kan kanske inte begära en genusanalys hos alla artister men för mig var det nog första gången jag noterade frånvaron av kön i texterna. Kanske blev det också mer uppenbart på grund av publikens sammansättning, Karin (min fru) påpekade att det var fler patetiska män som tror att de är unga rockers än det brukar vara. Och förmodligen var det männen som nästan kände Kent när de var unga (och som nu följaktligen är i min ålder…) som trodde att luftgitarrspelandet ser läckrare ut ju mer man övar… Och ju mer man brölar.

Men klassanalysen sitter där. Och det handlar inte bara om arbetarromantik, i Beskyddaren handlar det om något mycket djupare, och – inbillar jag mig – inte så genusberoende. Jocke Berg presenterade den som en låt ”om klasskänsla och självförakt” (tror det var när jag hörde Beskyddaren första gången, på Heaven i Stockholm). I Beskyddaren är det uppenbart att klassanalysen inte bara handlar om yrkestitlar, om ”arbetaryrken” eller arbetarromantik. Det handlar om känslan av att inte räcka till, att inte kunna koderna och att vara märkt för livet.

För mig handlar det om alla dem som, oavsett om de är ”arbetare” eller inte, känner att de inte räcker till – att de inte kan förverkliga sina ”bästa stämningars längtan”. Och visst kan det handla om dem som har ”arbetaryrken”, men det kan lika gärna handla om dem som gjort klassresan och blivit den första som pluggade vidare eller om andra som har alla yttre attribut för ett ”lyckat liv” men som innerst inne inte känner att de riktigt hör till. Beskyddaren beskriver det som är så otroligt svårt: att det handlar om självkänslan, om att tro att man klarar det. Eller rättare: att inte tro att man klarar det. För Jocke Berg, vore inte den svartrockande indie-tunabo han är om han inte utgick från att det var kört… Och det är väl den viktigaste invändningen: i Beskyddaren kan man få en känsla av att det är kört.

För en praktisk politiker som mig motiverar Beskyddaren mer resurser till fritidsgårdar, föreningsliv och kultur. Men framförallt handlar det om satsningar på skolan så att alla barn lämnar bär sitt huvud högre än när de började – inte tvärtom. Och det handlar om hur man ser på skolan som ett verktyg för ökad självkänsla och trygghet – inte bara hårdfakta och batonger (det där kan Jan Björklund aldrig förstå). Beskyddaren är en bra utgångspunkt för en diskussion om det moderna klassamhället och vad Socialdemokratin gör åt det. Tänk er ett seminarium på det temat med Jocke Berg som inledare… Fast det tar jag tag i efter sommaren…

På den här sidan händer det ovanligt lite just nu. Och det beror faktiskt inte i första hand på sommar och semester utan på att jag och Eva-Lena Jansson startat ett nätverk, Sossar mot storebror, som just nu tar en del tid. Och det är det värt: många är intresserade och ryktet om nätverket sprids så sakta. Läs mer på www.sossarmotstorebror.se och gå med!

Att sälja skattebetalarnas egendom borde vara en stor sak. Men när det handlar om ideologiskt motiverade försäljningar till högerkoalitionens kompisar då glömmer man allt sånt. Ni får ursäkta att jag tar i, men det här ärendet är verkligen pinsamt. Först kallar man samman till ett extramöte i Programnämnd Samhällsbyggnad, en timme före Kommunfullmäktige (nu på morgonen), där man tänkte trumfa igenom ärendet. Men eftersom man insåg att man bröt mot kommunens regler (eftersom kallelsen till mötet kom till ledamöterna i tisdags…) så avslutades mötet klockan 8.10 och majoriteten berättade att de sätter in ännu ett extramöte. Den 7 juli…

Dags för en kortkurs i demokratiskt sinnelag: ordet respekt stavas R-E-S-P-E-K-T och brukar allmänt betraktas som en förutsättning för öppen dialog och annat som demokratin förutsätter. Immanuel Kant kallade det för det kategoriska imperativet: ”handla så att maximen för ditt handlande kan upphöjas till allmän lag”. I Bibeln beskrivs det som att man ska behandla andra såsom man själv vill bli behandlad. Tänk på det, ni som nu ingår i majoriteten. Om några år är det ni som är i opposition.

Onsdagen den 18:e juni går inte till historien som någon vidare bra dag. Riksdagen röstade igenom FRA-lagen, Kommunfullmäktige i Örebro röstade igenom högerkoalitionens (riktigt dåliga) budget för 2009 och Sverige åkte ur EM efter en förnedrande uppvisning av Ryssland. Något bra hände dock: under onsdagen skapade vi www.sossarmotstorebror.se och redan har många anslutit sig i kampen. Detta tror jag kan leda till något väldigt bra i framtiden, onsdagens bakslag lär inte leda till något gott.

[REV 080618kl14.45] Nu på morgonen återremitterade riksdagen FRA-lagen till försvarsutskottet för en omarbetning. Målet är tydligen att det ska ske under dagen och att ”nytt” beslut ska fattas redan ikväll. Därmed är alltså uppenbarligen Centerpartiets extrema frifräsare, Fredrick Federley, nöjd. Han är emot lagen, har medgett att han vill rösta nej men inte vågar och nu tycker han att han fått sin vilja igenom – trots att omarbetningen inte kommer att tillföra något nytt. Den kommer inte att begränsa statens möjligheter att övervaka helt oskyldiga personers mail och telefon och den kommer inte att garantera källskydd och andra grundläggande rättigheter som tryckfriheten förutsätter. Och vad värre är: den kommer sannolikt inte att innebära att en enda terrorist grips.

Alla de svenskar som oroar sig för att deras integritet och frihet inskränks skrattar åt Federley. Eller gråter. (Hanne Kjöller skriver klokt om Federley och hans centerkompisar i DN).

Skrattar för att det nu blivit uppenbart att Federley bara är intresserad av uppmärksamhet – inte av att förändra något på riktigt – och att hans principer inte är så mycket värda. Han hycklar och han beter sig som en pajas.

Gråter för att riksdagen idag tar ett steg i riktning mot Orwells övervakningsstat som tidigare bara förekommit i Stasis Östtyskland och andra hårdföra diktaturer. Och för det borde man självklart gråta. Skönt att veta att vi är många som protesterat (och protesterar).

[REV 080617] Flera borgerliga riksdagsledamöter slingrar sig nu som ålar eftersom de säger sig vara mot det puckade lagförslaget som ska ge FRA möjlighet att avlyssna allas mail och telefon (utan särskilt godkännande från domstol) (här skriver SvD om saken). Det finns bara ett sätt för dem att komma ur den där situationen: rösta mot lagförslaget. Om ni inte gör det lär vi vara många tusen som låter er minnas detta i framtiden. Bra argumenterat (som vanligt) av Per Wirtén i Dagens Arena idag – läs det!

Fick del av ett intressant initiativ. Att skriva ett ganska personligt hållet mail till riksdagsledamöterna (mailadresser till samtliga finns här) där man använder så många ord man kan som i framtiden kommer att övervakas av FRA. Mest för att visa riksdagsledamöterna att de också kommer att övervakas – och riskerar att få problem om uppgifter om ”misstänkta kontakter” sprids på orten där de bor eller i media.

[REV 080617]En förening hör av sig till ansvariga politiker i Örebro kommun och är oroliga för att kommunens beslut omöjliggör deras framtida verksamhet. Låter som ett bra skäl för kommunens politiker att vara intresserade och lyssna. Kanske rentav vänta lite med beslutet? Men den ansvarige centerpartistiske ordföranden Lars Johansson har en annan syn på föreningens brev: ”Det är dålig stil. Man spelar på odemokratiska strängar när man inte ger oss en rimlig chans att bemöta brevet i tid.”

Jag var tvungen att läsa kommentaren (i NAs papperstidning) två gånger i morse. Jag trodde inte att det var sant. En ledande politiker som skäller på att en förening (Slalomföreningen) skriver brev för att vädja om ett annat beslut. Vi pratar ju ändå Sveriges sjunde största stad. Och året är 2008.

Vanligt hyfs och vett borde räcka för att Lars Johansson skulle låta bli den typen av utfall (fast det är inte första gången han gör den typen av uttalanden. Men för att ytterligare förstärka att det är Lars Johansson som har fel citerar jag Örebro kommuns policy för samverkan med det civila samhället (antagen av Kommunfullmäktige i maj): ”De idéburna organisationernas existens, samhällsroll och utveckling är en angelägenhet för hela samhället. En bred politisk förankring är därför viktig när det gäller överenskommelser som berör förutsägbarhet och andra grundläggande villkor för de idéburna organisationernas långsiktiga planering och arbete.”

Här är krönikan som NA publicerade måndagen den 16/6 som handlar om politikers ansvar att faktiskt bry sig om vad medborgarna tycker.

REV Ikväll gjorde Kamran Kabinejad come-back i proffsboxningen, på hemmaplan i Mellringehallen i Örebro, under den gala (”Night of the rising stars”) som han och Örebro boxningsklubb så förtjänstfullt arrangerat. Jag hade den stora äran att inviga galan och berättade också för publiken att jag tvekade när jag fick frågan: några avrådde mig bestämt eftersom de menar att boxning är en farlig sport som skadar många människor. Andra (de flesta) tyckte att jag självklart skulle ställa upp. Och det gjorde jag alltså (ni kan läsa mitt invigningstal här).

Jag har aldrig varit på boxning live (jag tror faktiskt inte ens att jag sett någon hel match på tv). Men jag har sett många boxningsfilmer… Kvällen var dock en upplevelse och förutom att det blir riktigt het stämning (inte bara på grund av värmen) så var det spännande som idrottstävling. Lite extra kul var det att sitta och bredvid proffsboxningens ”el presidente”, Björn Rosengren (den mångårige boxningsledaren – inte den före detta ministern). Han svarade tålmodigt på mina nybörjarfrågor (har de inte egna handskar!?, vad betyder poängen?, är det läkarna som ensamma bryter om skador är tillräckligt allvarliga?, frågar ringdomaren om råd innan han dömer KO? o s v) samtidigt som han skötte matchprotokollet. Det var dessutom kul att kunna tjuvkika på rondresultaten efter hand…

En sak var dock inte så kul. Innan varje rond kom en lättklädd tjej in med en skylt som berättade vilken rond som snart skulle börja. De kallas ”rondtjejer” och är förmodligen en service för dem som inte förstod när speakern ropade upp precis samma information. Jag frågade Björn Rosengren om det där och han höll med om att det där är en konstig idé. Det är ju trots allt 2008 och 4 av 10 som boxas i Örebro boxningsklubb är tjejer. Dags att ta bort den där gamla manschauvinistiska företeelsen (för övrigt är den inte så gammal, Rosengren påpekade att det där inte fanns förr i tiden, jag föreslog att det nog var en Vegas-uppfinning). Andra – i boxningsvärlden – har åsikter om detta.

PS En annan come-back-kid, Hillary Clinton, avslutade (som väntat) sin kandidatur idag. Hon ställde sig bakom Obama och det får vi hoppas att hennes många väljare också gör (kom ihåg att hon hade fler väljare än Obama – Obama fick dock fler delegater; känner ni igen scenariet…?). USA – och världen – behöver en klok demokratisk president i vita huset. Låt oss hoppas att Obama klarar det. Själv tror jag (som jag skrivit om tidigare) egentligen inte att han har en chans, men förhoppningsvis har jag fel.

Staffan Werme har aldrig varit någon glättig politiker som formulerar sig i one-liners. Men på senare tid tycks han blivit allt mer svårmodig, kanske är det ansvaret för Sveriges sjunde största kommun som tynger (det borde vara ett ansvar att ta på allvar). De två senaste veckorna har hans irritation dock gått ut över media. På sin blogg kallade han den 21/5 Tvärsnytt för ”den statliga televisionen” (vilket faktiskt är felaktigt) och menade att de inte sköter sitt objektivitetsuppdrag (eftersom de inte låter honom prata tillräckligt…). Och igår (2/6) skrev han att NA kryper för makten (någon annan än honom, alltså – han uppfattar inte sig själv som makthavare trots att han leder Sveriges sjunde största kommun med 5,5 miljarder i budget, 130 000 invånare och 12 000 anställda): ”Just pengar verkar vara det som enbart styr tidningen idag. Vi är rätt många som tycker att kvaliteten sjunker lika fort som koldioxidhalterna stiger. Allt mer annonsblaska, allt mindre kvalitetsartiklar.”

Jag har i många år arbetat med kommunikation och mediarådgivning och kan inte låta bli att ge ett litet tips till Staffan Werme: det finns ofta skäl att vara missnöjd med det media rapporterar, men i allmänhet beror det på att man själv inte gjort sitt jobb tillräckligt bra. Att förolämpa media är sällan en bra idé. Eller som filmens Alastair Campbell säger när Earl Spencer skäller på media i ”The Queen”: ”Not the press, mate. You’ve got the wrong villain.”

Om du ställer dig mellan Frederick Federley och en journalist tar du stora risker. Antingen springer Federley själv omkull dig eller så tar han hjälp av en israelisk stridsvagn eller något annat han gillar. Han är (den numera nyliberala) stockholms-centerns mest lysande stjärna och han bryr sig inte det minsta om vare sig rimlighet eller att leva efter sina egna principer. Han föreslår extrema skattesänkningar och ändå tar han gärna del av skattepengar när han lekt låtsas-restaurang och gått i konkurs. Ekot berättade igår att vi skattebetalare får betala Federleys ”skojiga idé” om att starta en salladsbar av politiska skäl. Skattebetalarna får betala 65 000 kronor (mestadels till hans kompisar), andra (seriösa) företagare får stå för en kvarts miljon.

Som Katrine Kielos skriver på dagensarena.se: ”Den enda affärsidé som Fredrik Federley och Dominika Peczynski hade när de öppnade grönsaksverksamhet vid Stureplan var att inte teckna kollektivavtal. Eftersom det där med företagande inte visade sig vara lika glamoröst som i en Ayn Rand-roman (trots att de anställde ideologiskt renläriga CUF:are) upphörde affärsverksamheten efter bara tre månader.”

Federley är förvisso folkvald. Men likväl är det pinsamt att han får så mycket uppmärksamhet. Än mer pinsamt är det att hans centerpartistiska kamrater hyllar honom.