Jag har i grunden en positiv bild av svensk polis. Förutom det vanliga romantiserande barndomsdrömmandet om att bli polis är jag uppväxt med spännande och dramatiska berättelser från farfars många år som polis. Den där bilden började få sig en knäck när jag började gå på Hammarby-matcher och då och då insåg hur det känns att betraktas som en i den ”flock” som polisen kan utsätta för vilka övergrepp som helst i syfte att skydda samhället mot befarade våldsamheter. För den som aldrig varit utsatt för det är det inte lätt att förstå, men för den som en gång drabbats sätter det spår. Djupa spår.

Men likväl har jag alltid utgått från att om jag går för mig själv och beter mig lugnt och inte gör några dumheter så kan jag vara trygg när det finns poliser i närheten. Om exempelvis några aik-huliganer skulle få för sig att ge sig på mig på väg från Råsunda till tåget så kommer polisen, om jag är i närheten av dem, att skydda mig. Det trodde jag tills jag läste DN igår. De beskriver kravallerna under European Social Forum i Malmö och berättar om den frustration som många poliser kände över de order de fått:

”En man som träffades av glassplitter blev arg och kastade tillbaka en sten mot demonstranterna. En grupp av dessa rusade fram och började misshandla mannen. Poliserna, som stod tjugo meter därifrån, gjorde ingenting.
– Att inte få ingripa mot kriminella handlingar som sker framför ögonen på en, det strider mot varenda fiber i ens kropp, säger en fru­strerad polis till Dagens Nyheter.”

Förutom att man kan undra om poliserna skulle åtalats om kristdemokraternas förslag om ”ingriparplikt” redan hade genomförts, så kan man faktiskt fundera över hur det står till i hjärnan på den polischef som bestämt att priset för att rädda fler skyltfönster i Malmö är misshandlade privatpersoner.

Det är konstigt att inga ledarskribenter på stora liberala tidningar nu kräver stopp för vänsterdemonstrationer, som de brukar göra när enstaka galningar slänger in saker på fotbollsarenor. Men det kommer nog. Många ledarskribenter har ju lite lätt för att klumpa ihop människor, men lite svårt för att se att brott begångna i skydd av stora grupper kanske inte i första hand beror på den stora gruppen utan på de enskilda som begår brott.

(Sedan kan man i och för sig fundera på varför våldsverkarna vid European Social Forum och liknande tillställningar får så mycket hjälp att gömma sig och varför den ”rörelsens” ledande figurer är så oförmögna att ta avstånd: ”Mamma har alltid sagt åt mig att inte förespråka våld i teve”, sa Michael Hardt som tydligen är någon slags förgrundsgestalt för dem som besöker ESF. Inte heller verkar arrangörerna göra särskilt mycket för att motarbeta våldstendenserna (kunde ingen gissat att ett stort gäng med maskerade svartklädda anarkister kanske inte nöjde sig med att skrika slagord?). För att fortsätta jämförelsen med våld och inkastade föremål i samband med fotbollsmatcher, så har ju i alla fall svensk fotboll (både förbund, klubbar och de flesta supportergrupper) gjort stora insatser.)

”FRA-Lagen ska användas för att skydda en svensk trupp i Afghanistan”. Så lyder ett av de många skojiga skämt som finns på www.frapedia.se (länk till skämtsidan). Och eftersom det är stora FRA-dagen idag så är det obligatoriskt för alla att ägna några minuter åt dessa skämt.

PS. Jo, på den sidan finns en hel del som inte var tänkt som skämt: huvudsakligen kommentarer från försvarsminister Tolgfors.

PS Bör kanske påpeka att jag inte gjort den själv utan fått den tillsänd från en person med bättre kontakter än jag…

PS 2 Med anledning av kommentarer om att (s) tog fram FRA-lagen: Det är lyckligtvis inte sant. Vi gjorde mycket annat dumt (se vad jag tyckt om det här eller här), men FRA-lagen stoppades under s-regeringen. Så här skrev Thomas Bodström i DN: ”Under den socialdemokratiska regeringen arbetade tjänstemän på försvarsdepartementet på en lag om signalspaning, för att ge FRA tillgång till kabeltrafik. Men vi gjorde aldrig tjänstemännens förslag till vårt. Anledningen var enkel. Förslaget byggde på att samtliga telekommunikationer som förs över Sveriges gräns ska vara tillgängliga för FRA. Dessutom brast det ordentligt i fråga om rättslig oberoende kontroll i förhand och efterhand.”

Det finns inget jobbigare. Ingenting är så svårt som samtalen från äldre och anhöriga som inte är nöjda med vården. Men ingenting är viktigare.

Dessa samtal ger uppslag och idéer, samtidigt som de ökar engagemanget i dessa frågor. Samtalen är ofta långa, men det är inte konstigt med tanke på att de som ringer är upprörda eftersom de hamnat i kläm, skickats runt eller inte upplevt att deras anhöriga (för oftast är det barnen till de äldre som ringer) fått den vård och omsorg de behöver.

Nyss ringde en kvinna för att berätta om vad som hänt med hennes pappa efter att han ramlat i början av sommaren. Pappan får, av allt att döma, bra vård på USÖ men när det kommer till bemötandet och möjligheten att påverka brister vi (Örebro kommun). Jag hoppas att kvinnan ringer till någon som har möjlighet att påverka (det är frustrerande att vara i opposition…) och att det löser sig för henne och hennes pappa, men det var några saker jag tog med mig från samtalet och som vi måste diskutera vidare:

1. Hur ökar vi den verkliga valfriheten för äldre och deras närstående? Om man är orolig för att den enda plats på vårdboende man kan få ligger långt ifrån både närstående och det område man tidigare levt i ökar oron och därmed försämras hälsan. Det borde vara möjligt att låta folks bestämma själva var i kommunen de vill bo när de behöver en vårdboendeplats.
2. Hur minskar vi antalet flyttar? Kvinnan och hennes pappa var båda oroliga på grund av att de nu blivit utkastade från rehabplats pappan legat på och nu var de oroliga för att behöva flytta runt (pappan blev snurrig redan när det började diskuteras att flytta).
3. Hur kan vi öka tryggheten för äldre som behöver mycket vård och för deras närstående? Jag vet att vi kan erbjuda mycket vård i hemmet, att ingen (egentligen) ska behöva ligga ensam och att det i de allra flesta fall fungerar alldeles utmärkt med vård i hemmet; att den äldre kan stanna i tryggheten i sin lägenhet men få hjälp med det som behövs. Men jag tror inte att de flesta örebroare litar på det.

Jag har tidigare skrivit om att äldrevården behöver en ”trygghetschock”, och jag blir bara mer och mer övertygad om detta. Känslan är nämligen minst lika viktig som ”verkligheten”. Även om vi skulle veta att alla får precis den vård de behöver så är det ett problem att människor oroar sig. Oron i sig är ett hälsoproblem. Därför tror jag att äldrevården i Örebro behöver en “trygghetschock” med bred politisk enighet.

”Trygghetschock” kan låta drastiskt (och motsägelsefullt) men jag tror att det krävs rejäla insatser för att örebroarna ska uppfatta att något viktigt händer. När vi vet att många örebroare är oroade för om de får tillräcklig vård och omsorg när de blir äldre kan vi inte bara ägna vår tid åt att diskutera långsiktiga lösningar. Det krävs handling nu. Allt annat bidrar till oro, otrygghet och sämre hälsa. Det har ingen råd med.

Men tyvärr är läget låst. Den högerkoalition som styr Örebro (folkpartiet, miljöpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna) verkar inte vara intresserade av att ge tydliga besked i dessa frågor. Men skam den som ger sig: för kvinnans och hennes pappas skull ska jag självklart fortsätta försöka. Och efter 2010 törs jag lova att mycket kommer att förändras till det bättre.

Härom dagen studsade vi högt på jobbet (det socialdemokratiska oppositionskansliet). Moderaten Kent Persson hade nämligen bestämt sig för att på sin blogg angripa oppositionsrådet Jonas Karlsson i flygplatsfrågan. Och angreppet var rätt hårt, vilket var särskilt förvånande eftersom jag vet att Jonas och Kent pratat om flygplatsfrågan och då varit överens om det mesta: bland annat att det krävs tydliga besked om att flygplatsen är viktig (även från Örebros kommunledning).

Förmodligen är den grundläggande enigheten kring flygplatsfrågan också skälet till att Kent Persson tog bort sitt blogginlägg redan dagen efter. Han insåg väl själv att det blev lite fånigt att ”koka soppa på en spik” i en fråga där han var överens med den person han angrep…

Men idag (fredag) var det inte bara NAs ledarskribent Dixie Eriksson som tog i ända från fötterna (fast han hade inte så mycket på fötterna när han anklagade oss sossar för att ljugam lyckligtvis stämmer inte hans angrepp). I en debattartikel angrep nämligen Kent Persson (tillsammans med två partikamrater) återigen Jonas Karlsson.

Det där är intressant av två skäl. För det första eftersom Kent och hans moderat-kompisar har fel i sak (ska återkomma till det längre ner). För det andra för att Kent Persson så uppenbart förfallit till billigt politiskt spel. Jag vet ju, som sagt, att han är (nästan) lika bekymrad som Jonas över Örebro kommuns agerande. Men när han hade möjligheten att skriva en debattartikel och angripa en socialdemokrat så kunde han väl inte låta bli. Jag känner att jag måste citera Kents blogginlägg: ”Denna konflikt skapar oro”…”…kommer man fortsätta att koka soppa på en spik för att få rubriker i media?”

I sak är det alltså så här: I grund och botten handlar flygplatsfrågan om att en ägare, Örebro kommun, motarbetar flygplatsens utveckling. Jag tror att de flesta moderater tycker att flygplatsen är viktig (och jag vet som sagt att Jonas Karlsson haft regelbundna samtal med Kent Persson om vad vi kan göra för att säkerställa flygplatsens utveckling och hur vi kan uttrycka vårt stöd för flygplatsen – Jonas har erbjudit sig att tillsammans med Kent Persson och/eller Inger Högström skriva en gemensam debattartikel där vi ställer oss bakom flygplatsen men tyvärr har ingen av dem varit beredd att göra det).

Jag tror att Kent Persson är trängd av hur moderaterna i Örebro hanterar frågan. Jag är övertygad om att Kent Persson skulle vilja annorlunda, men i praktiken verkar det nu vara Inger Högström-Westerling som bestämmer. Eftersom Kent Persson (och Ola Karlsson) nu uppenbarligen inordnar sig i Örebro kommuns linje blir jag ännu mer orolig.

Egentligen borde vi se framåt och diskutera flygplatsens utveckling istället för att debattera hindren. Samtidigt går det inte att komma ifrån att inga frågor har fått svar, att inga lösningar har redovisats och att Örebro kommun fortfarande inte vill uttala sitt stöd för flygplatsen. Tvärtom tillkommer det nya frågor som riskerar att göra flygplatsfrågan ännu krångligare.

Sedan tidigare har vi begärt svar från kommunledningen om hur man ser på planfrågorna. Kommer man att hindra flygplatsens utveckling genom att stoppa detaljplaner i väntan på järnvägsanslutning? Kommer man att låta bli att ta hänsyn till flygplastens markbehov i den nya översiktsplanen? Kommunen kan i egenskap av det kommunala planmonopolet omöjliggöra flygplatsens utveckling oavsett vad de övriga ägarna, landstinget och kommunerna i länet, tycker. Kommer Örebro kommun fortsätta att driva kravet på att markhyran för flygplatsen ska öka med över 2000 procent? Ett krav som ytterligare försvårar flygplatsens ekonomiska situation men som framförallt riskerar att skapa stora problem i frågan om flygplatsens finansiering i länet.

Inget blev enklare av att Staffan Wermes (folkpartist och ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro) plötsligt i förra veckan kom på att Örebro kommun ska ta över ägandet av flygplatsen. Varför ska resten av länet och landstinget bidra till flygplatsen om Örebro kommun ensam är beredd at ta kostnaden? Och hur trygga tror ni att företag och andra som är beroende av flygplatsen blir om hela ansvaret ska ligga hos någon som inte ens är beredd säga att den är viktig för jobb och företag.

Så här på fredagseftermiddagen kan man alltså summera den senaste veckans händelser kring flygplatsen: fortfarande inga svar från Örebros kommunledning; oklara signaler från moderaterna om vad de egentligen är beredda att göra för att säkra flygplatsens framtid och en ledarskribent (Dixie Eriksson) som tydligt kommit ut som anhängare av Örebros kommunledning. För att vara en veckas händelser är det inte dåligt…

Maj Wechselman skriver i Aftonbladet om utrikesminister Carl Bildt (m) och hans minst sagt skumma affärer. Wechselman är inte alltid något sanningsvittne men hon har rätt i beskrivningen av Carl Bildt. Fortfarande, som utrikesminister, har han placeringar i ett Legg Mason, som äger en av USA:s största porrföretag. I KU hävdade han att han ägnade sig åt etikfrågor/”Public governance”. Erotik, sensuella bilder, vågade bilder. Många namn har man hört, men ”public governance”? Den var ny.

Fast egentligen borde man vara glad över den placeringen. Porr har åtminstone i de flesta fall, åtminstone i någon grad, någon yttre likhet med kärlek. Det är kort sagt bättre än mycket av det andra Bildt ägnat sig åt: Bildt har inte haft några problem med att liera sig med multinationella företag inom vapenbranschen som lobbar för att starta krig. Inte heller att ha styrelseuppdrag i företag som samarbetar med militärdiktaturer som mördar sin egen befolkning (bland annat för att gynna Bildts företag). Och han har självklart inget emot att vara inblandad i skumma affärer med ryska skummisar.

Han är alltså utrikesminister i Sverige. En gång i tiden var Sverige berömt för att stå på de små ländernas sida, för att stå upp för mänskliga rättigheter och förtryckta folk. Men det var förr. Nu är ledstjärnan något annat. Ett gyllene dollartecken, sannolikt. Det är nog det som är de ”nya moderaterna”.

PS Rubriken anspelar på ett skämt som Wechselman citerar: ”Följande skämt går mellan svenska journalister: –Vet du vad som är skillnaden mellan Gud och Carl Bildt? – Gud tror inte att han är Carl Bildt.”

”Vi vill göra Örebro till världens bästa mötespats”. En så ambitiös rubrik var det på torsdagens seminarium, arrangerat av Örebro convention bureau. Alla inbjudna talare var överens om att Örebro tillhör eliten bland ”mötesstäder” i Sverige. Och det var inte några partiska örebrovänner som sa det: de inbjudna är tunga aktörer som är välkända i branschen.

Att Örebro är duktiga på det här är avgörande för jobben i Örebro. Mötesturismen omsätter cirka 59 miljarder. Bara i Sverige. Om Örebro då kan bli bäst i klassen ”städer med 100 000 invånare” (vi kan aldrig tävla med Stockholm eller Göteborg) innebär det massor av jobb till örebroare. En genomsnittskongress varar fyra dagar, och snittdeltagaren gör av med 5 000 kr på boende, 1500 kr på restaurangbesök, 745 kr på shopping och 570 kr på övrigt (nöjen och annat). Det blir många jobb i Örebro det, jobb som nsätan uteslutande går till Örebroföretag med örebroare anställda. Bara plus alltså. Dessutom gör det Örebro bättre, Henrik von Arnold som jobbat med Göteborg & Co påpekade att uppsvinget i mötesturism är en förutsättning för att Göteborg idag har flera krogar med Michelin-stjärna, bättre transporter till och från och ett större kulturutbud.

Och Örebro har goda förutsättningar. Vi har bra och moderna anläggningar, mitt i staden. Vi har många hotell (fast det är för få) inom gångavstånd (”knappt ens det, det är bara ett kliv” som någon sa). Vi ligger centralt, har bra kommunikationer (flygplatsen är inte oviktig…).

Det var skälet till att vi – i bred politisk enighet – satsade på Conventum Kongress och Conventum Arena. Men alla var inte för: tre av partierna i den högerkoalition som styr Örebro var emot, och tyvärr tycks moderaterna och kristdemokraterna (som var för) vikt ner sig för att inte stöta sig med Staffan Werme, Fredrik Persson och Rasmus Persson. Tråkigt, för vi skulle behöva en bred enighet bakom en långsiktig satsning på mötesturism och besöksnäring. Men tyvärr är det motvilligt som kommunledningen satsar på dessa frågor.

Så därför kanske man inte skulle bli överraskad när man tittar ut över församlingen som lyssnar på detta seminarium. Här finns tungt folk inom hotell, turism, besöksnäring och kongressarrangemang. Men nej, inte var kommunledningen där inte. Inte där heller. Något annat var självklart viktigare, kanske hade de något viktigt internt möte för att komma överens om någon fråga som de verkligen inte är överens i.

REV Vad är det bästa de hoppas ska hända? Jag kan inte komma ifrån frågan efter gårdagens derby. Än en gång oavgjort. Än en gång en (felaktigt dömd) straff åt aik. Än en gång puckon på läktaren. Och än en gång fokus på något annat än fotboll. (Känns som jag skrivit om det tusen gånger förut, här är några: 2006-08-28,  2006-08-30, 2007-10-09, 2008-04-15).

Ett eller flera puckon smugglar alltså in raketer på läktaren när de ska se en fotbollsmatch och mitt under matchen siktar de på det ena lagets målvakt och träffar nästan. Eftersom det rimligen inte kan handla om en stundens ingivelse måste de ha tänkt ut det i förväg. Och då undrar jag alltså: vad är det de hoppas ska hända?

Att aik ska tvingas byta målvakt, att de ska göra slut på bytena och få spela en man kort? Att färre ska gå på fotbollsmatcher (själv har jag – trots årskort på Söderstadion – mer eller mindre slutat gå på derbyn, det är alldeles för ofta alldeles för olustigt). Att fokus ska flyttas från matchen? Från domarens märkligt dömda straff som gav aik ledningen?

Nästan all rapportering från matchen handlar om bråk, om skandaler och om puckon på läktaren (och i skuggan av matchen hittar vanligtvis kloka personer som John Johansson på bisarrt puckade idéer). Att allsvenskan har usla domare borde diskuteras, liksom det faktum att aik så ofta får straff på Råsunda (där som av en händelse fotbollsförbundets ledning finns). Att fotbollsförbundet alltid tycks gynna fundera på om det kanske är så att aik då och då gynnas otillbörligt kan man ju hoppas på. Men sedan kommer man ju på att chefen för Svenska fotbollförbundet heter  Sune Hellströmer och har, som av en händelse, varit vd för aik. Sicken slump.

Tillbringade torsdagseftermiddagen på Wurths huvudkontor som en del i samarbetsprojektet ”Nyfiken på” där kommunpolitiker och näringslivsföreträdare lär sig mer om varandras roller. Det var drygt tre intressanta och lärorika timmar som jag tillbringade med vd Torbjörn Seger och vice vd/ekonomichef Lars Modig. Vi ska träffas igen men några viktiga slutsatser från torsdagens möte tar jag med mig:

1. Wurth är otroligt viktigt för Örebro och att de etablerade huvudkontoret här ska vi vara väldigt glada för. Nu gäller det att kommunen visar att pratet om att skapa ett bättre näringslivsklimat inte bara är ord: Wurth vill bygga nytt och hoppas få besked om att få köpa en ny tomt till oktober. Återstår att se om kommunen förmår vara så snabb som man säger sig vilja vara.
2. Wurths verksamhet är på flera sätt värd att studera för oss i politiken. För det första är deras förflyttning från produktfokus (typ skruvar och muttrar) till fokus på kundens helhet (att erbjuda lösningar för hela hanteringen av skruvar och muttrar) avgörande för svensk framtida konkurrenskraft: vi måste förmå utnyttja att vi har en välutbildad befolkning, att vi är kreativa (jo, enligt de flesta undersökningar är svenskar i genomsnitt mer kreativa än i många konkurrentländer) och att vi finns nära. För det andra är hela idén med ”samresande” värd att utveckla mer; samresande bygger på att alla, från vd till administratör, följer med ut för att få en bild av hur säljjobbet går till, hur lagret fungerar och så vidare. Detta utvecklar båda delar och innebär både att exempelvis chefen får veta vad som fungerar i verkligheten (och vilken information som når ut…) men också att säljaren får stimulans (och faktiskt säljer mer!). Vi politiker är för dåliga på att göra på det sättet: vi borde vara med och studera mer hur det går till i kommunens verksamhet (men vi ska också inse att de flesta av oss faktiskt inte har tillräcklig kunskap för att ”göra jobbet”, det är en särskild kunskap att vara lärare, undersköterska eller sjuksköterska).
3. Kampen för flygplatsen är livsviktig för jobben i Örebro! Alla jag träffade på Wurth pratade om flygplatsen, och eftersom det faktiskt är så att den på allvar är hotad på grund av kommunledningens klantigheter och långbänkar så måste alla vi som faktiskt tror att flygplatsen behövs i länet ta ställning ännu tydligare.
4. Att ändra attityd till företagande (och medborgare) är lika viktigt som det är svårt. Kommunen måste bli mer serviceinriktad och försöka lösa de problem som företagare och medborgare har utan att skapa fler och större problem. Torbjörn och Lars berättade om när Wurths ägare, Reinhold Wurth, var i Örebro på väg från middagen på slottet sa att han tyckte att det var skräpigt i Örebro. Han sa att om han varit ledande politiker/tjänsteman hade han tagit en kvast och gått ut på torget och börjat städa, då skulle säkert andra politiker och tjänstemän följa efter. Det handlar om att leda genom att gå före, även om en kommun fungerar väldigt annorlunda än ett företag med en karismatisk ledare (jag är inte säker på att det räcker med att Staffan Werme sopar torget – men det är en bra start).

[REV] Jag hade nog tänkt inleda efter-semestern-bloggandet med inlägg om verksamhetsplanering i Vård- och omsorgsnämnd väster eller något annat som rör det politiska arbetet. Men när jag läste NA idag inser jag att det inte är möjligt. Det första inlägget i augusti måste tyvärr handla om Staffan Werme (fp), ordförande i Kommunstyrelsen i Sveriges sjunde största kommun. Än en gång.

Staffan Werme är nämligen inte bara folkpartist och KS-ordförande. Han är också jurist och borde rimligen veta en hel del om exempelvis grundlagen. Ändå uttalar han sig i dagens NA på ett sätt som är på gränsen till vad som är förbjudet i Tryckfrihetsgrundlagen och Yttrandefrihetsgrundlagen (för att få lite mer bakgrund till på vilken sida gränsen Werme tranpade har jag ställt en fråga till stadsjuristen om tidigare juridiska tolkningar och liknande). Där finns nämligen det så kallade efterforskningsförbudet som säger att ”företrädaren för en myndighet inte får försöka ta reda på vem som lämnat uppgifter till media. Han eller hon får inte heller utöva någon form av påtryckning eller hota om någon form av repressalieåtgärd för att någon anställd ska avslöja läckan. Syftet är att anställda utan risk ska kunna berätta för en journalist om hur det är på arbetet. Det är alltså straffbart för en arbetsgivare inom offentlig sektor att försöka ta reda på vem som är källan.” (citerat från Journalistförbundets hemsida)

Att han i till tidningen säger ”jag vet att jag inte får ställa den frågan” är nämligen ingen friskrivning från vad lagen säger. Åtminstone inte etiskt, politiskt eller moraliskt. Lagen är inte bara tänkt att skydda offentliganställda från att berätta om exempelvis oegentligheter. Lagen ska också förhindra den typen av skrämsel och påtvingad tystnad som Staffan Werme vill åstadkomma med sitt uttalande. Vad han egentligen syftar till är ju att få kritiker att sluta kritisera kommunledningen. Med tanke på att den nu styrande högerkoalitionen i Örebro sade sig vilja ha ett ”öppet och tydligt” ledarskap är det ännu mer upprörande att man nu lägger så mycket kraft på att skrämma kritiker till tystnad. För övrigt är det inte första gången som en ledande företrädare för majoriteten (åtminstone nästan) bryter mot efterforskningsförbudet, så det handlar inte om enskildheter – det handlar om en grundläggande slutenhet och rädsla för kritik.

Sedan är det givetvis en gåta varför Staffan Werme lägger så mycket kraft på att angripa budbärarna för kritiken, istället för att lyssna och försöka göra något åt problemen. Nu senast var det Handelskammarens VD som fick del av Staffans vrede (här är fler exempel från våren). Men sanningen är nog – dessvärre – att Staffan Werme inte är intresserad av att bidra till en positiv utveckling för flygplatsen.