Om jag hade ätit frukost först hade jag nog inte blivit så illamående. Men istället satte jag mig att läsa Dagens Samhälle (tidningen för kommuner och landsting) som beskrev hur Haninge ”med hjälp a mer kunskapstester förbättrat skolan”. Jag är inte övertygad om att de verkligen förbättrat kunskaperna hos Haninges barn och unga – däremot är det uppenbart att de förbättrat provresultaten: ”Nu vet lärarna vad som är med på proven och ser till att ta upp det i undervisningen”, säger en rektor – vilket ju bara bevisar att han inte förstått vad kunskap är (kunskap kan rimligen inte definieras som just de sakerna som finns med på provet – kunskap måste rimligen handla om något större än så).

Men det som fick mig att må illa var artikelns avslutning, som berättar att man nu utvecklar en modell för mattekontroll för 4-åringar: ”I Haninge är man medveten om att man balanserar på gränsen till vad skollagen medger. I förskolan är det inte tillåtet att ha uppnåendemål, bara strävansmål.
– Men det är något som utbildningsminister Jan Björklund borde ändra på, tycker Robert Noord.”

Robert Noord är socialdemokrat precis som jag. Och han tycker att förskolan inte bara ska sträva efter att barnen utvecklas, lär sig prata, springa och räkna. Han tycker att deras resultat ska mätas. Strävansmål – som är tillåtet – handlar till exempel om att förskolan ska jobba för att barnens motorik utvecklas och att deras tal- och läsförståelse ökar. Uppnåendemål – som inte är tillåtet – är till exempel att en 4-åring ska kunna räkna till sju, att en ettåring ska kunna gå eller att en tvååring ska kunna 275 ord.

Jag mår illa även om jag inser att utvecklingen mot mätbara tester i förskolan är svår att stoppa – det finns en inbyggd logik i att kräva hårdare tag och mer siffror på allting i samhället. De som påstår att ”man kan bara förbättra det som man kan mäta” verkar ha samhället i ett fast grepp. Trots att påståendet är skitsnack. För hur kan det annars komma sig att vår 2,5 åring kan gå, cykla på trehjuling, berätta vad som hänt på dagis och förstå sammanhang? Vi har inte mätt något av det.

Att mäta och sätta siffror på allt är den lates sätt att styra. Istället för att vara närvarande, sätta mål, diskutera utmaningar och problem och steg för steg förbättra verksamheten tror man att man uppnår målen bara man sätter siffror på dem. Sanningen är att man ju i allmänhet bara väljer att mäta det som är mätbart och även om det kan vara jobbigt för t ex naturvetare att inse så är inte allt mätbart. Barns utveckling till exempel. Om man nu vill ha utveckling, är man nöjd med att ungarna kan räkna till sju och räkna upp alla Sveriges landskap så går det säkert alldeles utmärkt att mäta och bygga skolan efter det. Men jag trodde vi hade högre ambitioner än så.

Inser att jag rätt sällan lägger upp artiklar och annat som jag skriver. Idag presenterade vi en ”halvtidsrapport” från rådslaget om äldrefrågor och jag klipper några punkter ur pressmeddelandet:

1. En av de frågor som kommer upp oftast under diskussioner om äldrefrågor handlar om maten. Vi vill därför se en satsning på att skapa upplevelser runt måltider för äldre, kanske genom projektpengar för att utveckla matrecepten, för att köpa vackrare serviser, blommor på bordet, inköp av finare dukar, färglada servetter och liknande.
2. Men det borde också vara möjligt för kommunen att, tillsammans med exempelvis föreningar, skapa förutsättningar för gemensam matlagning i de flesta av Örebros stadsdelar så att äldre som bor kvar hemma får chans att umgås mer kring måltiden.
3. Att bli ”mamma till sin egen mamma” är en svår omställning, kommunen bör bli bättre på att minska den oro som särskilt många kvinnor känner för att åldrande föräldrar inte får tillräcklig trygghet. Ett sätt är att utveckla tekniska lösningar, exempelvis automatiska larm till mobiltelefonen, möjlighet till samtal via webbkamera och andra tjänster.
4. Socialdemokraterna kommer att diskutera en ”valfrihetsgaranti” som innebär att den enskilde får i det närmaste total valfrihet när det gäller det som är allra viktigast för henne/honom. Om en äldre exempelvis tycker att det viktigaste är att få ha husdjur på vårdboendet eller att det finns personal som kan hennes/hans språk ska det tillgodoses. 

Det här är några punkter ur den ”halvtidssammanställning” med 13 områden ”att diskutera och utveckla för att alla örebroare ska få ett bra liv på äldre dar” som vi presenterade idag. De 13 områdena utgår från synpunkter och åsikter som kommit in under vårens och sommarens diskussioner i Socialdemokraternas rådslagsarbete om äldrefrågor. Här finns hela dokumentet. Och här finns det ursprungliga rådslagsmaterialet.

Och här finns tidigare inlägg, bland annat utifrån samtal med örebroare och besök i verksamheten.

Det var alltså sammanträde med Kommunfullmäktige idag och även om kommunledningens slutenhet ofta är påfallande så blev det så pinsamt övertydligt idag. Det finns fler exempel, men jag ska nämna de tre kanske tydligaste:

1. För tredje gången frågade Jonas Karlsson varför ”uppdragslistorna” på Samhällsbyggnadsområdet är hemliga (listorna redovisar de uppdrag som getts till kansliet från ordförande, chef med flera). För tredje gången försökte den högerkoalition som styr Örebro slingra sig ur frågan (tidigare har det ansvariga kommunalrådet, Fredrik Persson, låtsats som om allt var ett missförstånd – fast det visade sig att han uttryckligen förbjudit tjänstemännen att dela ut listan till oppositionen…). Den här gången medgav de att oppositionen inte får se listorna (vilket oppositionen alltid tidigare fått) men de vägrade svara på varför. Inte ett enda svar på frågan vad som är så farligt med att oppositionen vet vad som är på gång. Istället argumenterade olika företrädare för majoriteten enligt helt olika linjer (Inger Högström-Westerling (m) sa till exempel att hon inte sett listorna under förra perioden – vilket ju beror på att hon inte jobbade med samhällsbyggnadsfrågor…). Slutsatsen är att majoriteten är rädda att lämna ut information till någon utanför sitt eget kansli, och att de är nöjda med den situationen. Slutenhet, alltså.
2. Peter Dahlgren frågade Inger Högström-Westerling (m) om vilken dialog som förs med torghandlare och krogägare med tanke på att det knappt kommer att finnas någon torgyta alls för handel eller servering nästa sommar (då samtliga torg ska byggas om på en gång – som en händelse lagom så att de blir klara före valåret…). Inger HW anklagade Peter för att vara en dysterkvist och att utmåla eländesbilder, men det var uppenbart att vare sig hon eller någon annan i kommunledningen brytt sig om att prata med handlare och krogägare. Slutenhet, igen.
3. I juni, på sittande möte med Programnämnd Barn och Utbildning, lades ett förslag till skolplan på bordet. Oppositionen förväntades inte vara med om beslutet eftersom ”ni ju ändå inte håller med det vi skrivit om skolan i vår budget” och det blev lite ihåligt när majoritetsföreträdarna under Kommunfullmäktigesammanträdet uppmanade oss i oppositionen att ”bidra med synpunkter” trots att de tidigare konsekvent varit helt ointresserade av såväl våra synpunkter som vad lärare, elever och föräldrar tycker. De har vägrat skicka ut skolplanen på remiss till någon och är nöjda med att de är överens mellan de fem partier som bildar den styrande majoriteten. Våra krav på öppenhet, dialog och demokratiskt arbetssätt avfärdades som ”formalia-frågor”. Slutenhet, som princip.

Idag diskuterade Kommunfullmäktige (och beslutade) bland annat om en ny Skolplan för Örebro kommun. Förslaget har tagits fram av den högerkoalition som styr Örebro – utan någon som helst diskussion med elever, föräldrar eller personal.

När vi kritiserade detta och hävdade att Skolplanen borde tas fram i dialog med personal, föräldrar, elever och andra politiska partier hävdade företrädarna för högerkoalitionen på fullaste allvar att detta var en ”formaliafråga för att oppositionen ska ha något att klaga på”.

Dessutom hävdade kommunalrådet Lennart Bondeson (kd) att det sätt som tidigare skolplaner tagits fram på (med fokusgrupper, dialogträffar och andra aktiviteter för att få in synpunkter från så många som möjligt) har ett samband med att många elever inte klarar kunskapsmålen. Det han sa måste förstås på ett av två sätt: 1/ att ett öppet arbetssätt med skolplanen motverkar kunskapsmålen eller 2/ att det är bättre att ta fram skolplanen i slutenhet eftersom man då inte ”stör” personal, elever och föräldrar. Jag vet ju att Lennart Bondeson är en god demokrat som åtminstone tidigare förespråkat dialog och breda överenskommelser. Det är tråkigt att han inte levt upp till sina mål när det gäller något så viktigt som det dokument som ska visa hur Örebros kommunala skolor ska utvecklas och bli bättre.

Det tog några dagar och sedan lovade Skatteverket (lyckligtvis) att granska fallet med pizzabagaren Ismail Abdulla i Stora Mellösa utanför Örebro som skulle tvingas betala 19 000 kronor i skatt och arbetsgivaravgifter för personal som han inte har haft. Tvärsnytt rapporterade om fallet i fredags och idag kunde de berätta att Skatteverket tydligen också insåg det något orimliga i hanteringen.

Att tvinga pizzeriaägare att betala skatt för personal de inte har och dessutom utifrån mycket fantasifulla beräkningar måste ta mycket av Skatteverkets dyrbara tid. Jag har en idé vad de skulle kunna göra istället: kanske kunde de underlätta för småföretagare att göra rätt för sig? Med tanke på att de gör det ganska lätt för oss som privatpersoner att deklarera kanske någon kunde ägna någon timme åt att göra motsvarande förenklingar för småföretagare (här är några idéer som jag tjatat om många gånger, denna Kuriren-krönika från 2004). Istället för att göra tvärtom, menar jag.

Har försökt sätta mig in i vad regeringens uppgörelse om FRA-lagen innebär: är det någon förbättring, som somliga gör gällande? Och svaret är kort: nej. Eller som Magnus Norell, ”terrorforskare” på försvarets forskningsinstitut, FOI, skriver: ”Men vad betyder då förändringarna i sak? Det korta svaret är: ingenting väsentligt alls.”

Tydligast är kanske Mark Klamberg, doktorand i folkrätt och känd som folkpartisten Birgitta Ohlssons man: ”Av det som framkommit kring FRA-frågan så är jag inte nöjd. Har sagt upp alla mina uppdrag i folkpartiet. Man måste välja vad man gör med sin dyrbara fritid. Har inget att tillägga. Godnatt.”

Fast senare gjorde han tillägg på sin blogg. När en anonym folkpartist frågade varför han inte var nöjd med uppgörelsen, skrev Klemberg så här: ”Först av allt. Trafikstråk är en term som varken jurister eller tekniker använder. Jag vet inte riktigt vad det är för något. Jag tror att det betyder att man ger tillstånd till FRA att granska innehållet i all trafik mellan IP-router A och B, t.ex. all trafik mellan Stockholm och Köpenhamn.
All trafik i de brörda kablarna överförs till staten, att FRAs inhämtning av kommunikations innehåll styrs av domstolstillstånd gör mig inte kindre oroad. Jag vill inte att min kommunikation ska överföras till FRA. Detta gällde kommunikationens innehåll.
Filteringen sker alltså hos staten och inte hos operatörern.
När det gäller inhämtning av trafikdata (vem som kommunicerar med vem) kommer allt att hämtas in och lagras av FRA. Det ger FRa möjlighet att kartlägga dina och mina sociala nätverk. Det enda som skyddar oss är vaga lagar som kan ändras.”

Kunde inte skrivit det bättre själv och tackar Klemberg, och andra, som gör sitt för att avslöja Reinfeldt och Tolgfors pinsamma lurendrejeri. Som halva medievärlden tycks köpa (”Kritikernas stora seger” skriver Aftonbladet i en ”avslöjande analys”…)

Det gäller att hitta smarta argument. Och nu har jag äntligen hittat ett som vi alltid ska använda den dag vi får ta över ledningen och ansvaret i Örebro kommun: ”vi kan inte göra mer, men om någon annan gör något bra så gör vi det redan. Fast vi kan inte berätta om det för det är hemligt.” I ärlighetens namn ska jag medge att argumentationslinjen är stulen. Från ordföranden i Kommunstyrelsen i Örebro (Staffan Werme), som nu svängt en gång till i frågan om MC-gängen och huruvida kommunen kan göra något (först sa han att kommunen inte kan göra något, när han fick kritik för det – bland annat från s – vände han och kompletterade med det självklara tillägget: fast allt det där som andra gör det gör vi redan-fast det är hemligt). Det är briljant, helt enkelt. 

(Jo, jag vet. Det blir lite tjatigt att skriva så mycket om Staffan Werme här, men han är ju trots allt ordförande i KS i Örebro, och dessutom bloggar han så mycket och syns varje dag och skriver avtal med allt och alla och kommenterar och styr kommunen och har fullt upp hela tiden fast han hinner ändå blogga om hur elaka media är mot honom undrar hur han hinner allting.)

Kommunstyrelsens ordförande i rikets sjunde största stad heter Staffan Werme och är folkpartist. Så här skriver han på sin blogg idag: ”Örebro kommun kommer att bygga en friidrottshall. Koalitionen klarar av det tidigare s-styre misslyckats med.” Det är knappt så man tror det är sant: 2006 stoppade han den friidrottshall som var planerad i Vivalla (och som skulle stått klar redan i år, till en lägre kostnad än dagens förslag och i ett för stadens utveckling bättre läge). Sedan dess har han och hans kompisar förhalat, försenat och fördyrat bygget och nu kräver Akademiska Hus ersättning och är förvånade över att kommunen inte sagt något, trots att de sedan december vetat hur mycket hyran skulle bli (cirka 3 gånger så mycket som den planerade i Vivalla). Jag vet inte vad som är värst: att han medvetet slösar bort Örebroarnas pengar eller att han faktiskt själv verkar tro på det han skriver. Han är ju ändå ordförande i Kommunstyrelsen i rikets sjunde största stad.

När jag igår skrev att det ”är konstigt att inga ledarskribenter på stora liberala tidningar nu kräver stopp för vänsterdemonstrationer, som de brukar göra när enstaka galningar slänger in saker på fotbollsarenor” glömde jag att en del liberala ledarskribenter ju är otroligt kloka i dessa sammanhang. Till exempel Hanne Kjöller på DN som måste ha skrivit dagens ledare under rubriken ”Lär av fotbollen” (hon skrev ju bland annat en riktigt bra debattbok efter Göteborgskravallerna, ni vet upploppet som somliga hävdar är polisens fel…) där hon menar att arrangörerna borde få ta större ansvar. Jag citerar helt enkelt hennes avslutande stycke. Kunde självklart inte skrivit det bättre själv:

”Kanske är polisens ”dialogstrategi” det minst dåliga alternativet, även om man kan fundera över det vettiga i att sitta och samtala med fältbiologer som inte gör en fluga förnär medan våldsivrarna håller sig borta. Men därutöver finns lärdomar att dra av kampen mot fotbollshuliganerna. Precis som man där lägger en del av ansvaret på klubbarna bör man lägga
en del av ansvaret på arrangörerna av dessa våldskantade tillställningar. Precis som på arenorna borde bråkstakarna kunna svartlistas. Arrangörerna skulle kunnas göras ekonomiskt delansvariga. Demonstrationstillstånd skulle kunna villkoras.
Det är hög tid att sluta dalta med den antidemokratiska vänster som i längden hotar allas vår demonstrationsrätt. Därtill är den alldeles för värdefull.”

Imorgon är en stor dag (och det handlar inte om att jag då räknar med att vara frisk igen…): Hello Saferides nya skiva släpps nämligen! För de som inte kan vänta till dess så finns singeln Anna ute (den går på ständig repeat här). Och självklart är videon till den sorgliga sången helt fantastisk. I nya numret av Sonic inleds artikeln om Hello Saferide så här:

”Det ringer på mobilen, Annika Norlin svarar och beställer en ”Pripps Blå-stilig man”. Mannen ska vara med i videon till låten ”Anna” – som handlar om dottern som berättarrösten och drömprinsen aldrig fick – och det är den första från Hello Saferides nya skiva. Videon (vars idé senare stektes) är tänkt att gå lite i åttiotalsstil. Annika vill att den ska påminna en smila om Lionel Richies något ostiga ”Hello” och då behövs den en nästan overkligt vacker karl.
– Drömmen vore att få med Rami Shaaban, men jag vet inte riktigt om han är på. Jag vill ha någon som är snygg på det där sättet som män brukar vara i en viss sorts reklamfilmer.”

Det blev inte Rami i videon men videon är lysande och visar (än en gång) upp ett något besatt berättar-jag. Självklart har Hello Saferide också gjort en lika lysande låt som typ handlar om sjukdom (fast det är ju ingen som varit hemma och tagit hand om mig, snyft) – se något vansinniga hemgjorda videos på den låten här.