Låten ”Stayin’ alive” kan rädda liv, berättar Dagens Medicin. Det visar sig att takten i låten gör den perfekt vid hjärt-lungräddning. En forskare vid namn David Matlock (bara namnet! låter som en superhjälte) har låtit läkare och läkarstudenter lyssna på Bee Gees-låten medan de gör hjärt-lungräddning och det visade sig att de höll rätt tempo (annars är det visst vanligt att man är för snabb). Äntligen förstår jag texten till ”Last night a DJ saved my life”.

Så nästa gång ni ser en gladlynt nynnande person i utsvängda byxor och paljettskjorta på vårdcentralen så bli inte orolig. Det beror sannolikt inte på stimulantia som lustgas (vilket är ett stort problem, rapporterar Dagens Medicin här). De tillämpar bara den senaste forskningen.

Svenska media har i med få undantag redan utmålat Barack Obama som ny president i USA. Efter nattens debatt redovisar de tittarbetygen som påstås peka på att Obamas ledning håller. Men jag vidhåller mitt tips: jag tror (tyvärr) fortfarande att John McCain vinner. Det beror på tre faktorer: republikanernas väljare syns inte lika mycket i opinionsundersökningarna, smutskastningen mot Obama kommer att ge resultat och i slutänden är det frågor om ”national security” som oftast avgör presidentval. Men visst kan vi fortfarande hoppas: kanske kan den ekonomiska krisen och Palin-utnämningen ge resultat i valet.

”Fattigdomen fördrages med jämnmod, blott den delas av alla”, skrev Ernst Wigforss 1928. Det finns borgerliga ”tänkare” som påstår att det betyder att Socialdemokratin bekämpar rikedom och är nöjda med att människor är fattiga. Det är självklart ett oerhört korkat påstående. Wigforss-citatet fortsätter: ”Den blir outhärdlig då den dagligen kan jämföras med andras överflöd.”

Vad det handlar om är att fattigdom är relativt. Att fattigdomsbekämpning betyder olika saker i olika situationer, i olika samhällen och för olika människor. Och det innebär att fattigdomsbekämpning också handlar om att öka rättvisan. För om fattigdomsbekämpning bara handlade om absoluta tal – att lyfta de allra fattigaste ur deras fattigdom – skulle det vara relativt billigt att bekämpa fattigdomen. Inte så att det är enkelt: FNs milleniemål är undertecknat av många länders ledare, men det krävs ordentliga insatser för att uppnå målet om att ”utrota fattigdomen 2015”. Men egentligen relativt billigt, trots att målen är ambitiösa (i jämförelse med de resurser som finns i världen handlar det om små pengar).

Barn svälter inte ihjäl i Sverige och ingen har en levnadsstandard som i absoluta tal (kronor eller dollar) kan jämföras med en fattig person i Sierra Leone eller Zambia (missa absolut inte Gapminder och Hans Roslings inspirerande och tankeväckande kunskaper om global hälsa). Men det är en ganska liten tröst för de barn som plågas av att de aldrig kan ta del av det som deras kompisar får uppleva eller köpa. För fattigdomen existerar självklart även i Sverige. Och även om vi skulle uppnå milleniemålen så fortsätter kampen mot fattigdomen. Wigforss förklarade varför.

Att Ryanair är dåliga är inget nytt. Att folk ändå står ut med dem beror på att de (ibland) är billiga (det gäller ju att boka rätt biljetter, att inte ha packning, att stå ut med att bli bossad med och att kunna leva utan service och så vidare). Att det är ett företag som vägrar kollektivavtal är inte lätt att leva med, men eftersom fler flygbolag har samma (korkade) inställning så har jag ändå flugit med Ryanair. Men så korkade som de nu visar sig vara så får det räcka. Se själv här.

Att de gör en gubbslem-annons med en ”sexig skolflicka” som lockbete är illa. Att de raljerar över att ERK prickar annonsen för att vara sexistisk är också illa. Men sen skickar de ut världens kanske mest korkade pressmeddelande där de angriper Birgitta Ohlsson (fp) (efter att hon kritiserat Ryanairs annons men försvarat deras rätt att göra korkade annonser). För andra gången idag måste jag hålla med en folkpartist… Birgitta Ohlsson har helt rätt: bojkotta Ryanair. Ryanair är bara värda förakt (och dessutom är de inte alls alltid billigast).

Inte så ofta jag skriver det (har nog kanske aldrig hänt, när jag tänker efter), men när det gäller Promotionbåten kan jag nog bara instämma i det Staffan bloggar om: Promotionbåten gör nytta för utvecklingen i regionen och i Örebro. Jag representerade (tillsammans med Lena Baastad) Socialdemokraterna på Promotionbåten och även om det känns rätt märkligt att båten bara går till Åland för att få sälja Tax-free och att man är på en båt bara för att alla ska vara samlade så är det nog bara att inse faktum: det är svårt att samla 1500 personer för en sådan aktivitet på något annat ställe. Men det vore bra om det gick: trots allt är ju inte såna där färjor särskilt miljövänliga transportmedel. Så, för att anknyta till ett annat aktuellt ämne: om det skapas nya jobb på grund av en (på sätt och vis onödig) båtresa så var det inte att kasta pengar i sjön…

Bloggare förändrar inte världen. Men bloggande kan bidra till att lyfta frågor på ”agendan”, öka medvetenheten och påverka människors uppfattningar. Därför är Blog Action Day en bra idé. 7000 bloggare är redan registrerade och på onsdag bloggar vi om fattigdom på ett eller annat sätt. Under tiden kan man ju läsa mer om den viktigaste frågan av alla fattigdomsfrågor: att utrota världsfattigdomen till 2015, löftet som 189 världsledare gav i ”Milleniedeklarationen” år 2000. För första gången är målen tydligt definierade och tillräckligt många länder står bakom. För första gången i världens historia är målen möjliga att nå. Jo, vi kan.

Just nu pågår en mycket prestigefylld tävling på oppositionskansliet. Det handlar om vem som är medlem i flest föreningar… Så, här är min lista: Socialdemokraterna, SSU, Amnesty International, Svenska Naturskyddsföreningen, Republikanska föreningen, Konsumentföreningen Svea, Vänort i U-land, Hammarby IF Fotbollsförening, Bajen Fans, DIK (fackförbundet)

Svenska myndigheter är duktiga på att utreda saker. Eller, rättare: svenska myndigheter har varit duktiga på att utreda saker. För det där verkar ha ändrats. Det senaste exemplet är helt fantastiskt. På fullaste allvar föreslår Folkbokföringsutredningen, på ett tondövt sätt som nog bara statliga utredare med riktigt lång akademisk utbildning kan göra, att dagens personnummer ska ändras så att det inte längre ska framgå vilken dag en person är född. Dessa siffror ska ersättas av ”ett av Skatteverket bestämt tvåsiffrigt tal mellan 01 och 31.” Och motivet är briljant: ”Uppgift om födelsetid finns registrerad i folkbokföringen och alla som behöver tillgång till uppgift om vilken dag en person är född kan få denna från Skatteverket eller SPAR.” (citat ur deras pressmeddelande)

Sveriges Kommuner och landsting sågar (på ett diplomatiskt sätt), utredningens förslag. De konstaterar att kostnaden för att ändra personnumren blir över 1 miljar kronor – bara för för 20 landsting och de 15 största kommunerna. ”Till detta kommer kostnaderna för ytterligare 275 kommuner.”… ”De samlade konsekvenserna för kommunal sektor kan bli större än de inför millennieskiftet. Det skulle verka som en handbroms för hela den svenska IT-utvecklingen.”

Problemet som utredningen försöker lösa är att det är ont om lediga personnummer för typ 2-3 dagar per år. Och därför vill utredningen alltså avskaffa ett framgångsrikt system och skapa nya kostnader. Liknelsen om att skjuta mygg med kanon har aldrig känts mer befogad. I Norge har man löst problemet genom att bara de som är födda en dag då det är ont om lediga personnummer får en annan ”dag” i sitt personnummer. SKL förklarar: ”I Norge ges de personer som invandrar och är registrerade som födda en dag som inte har några personnummer kvar, ett personnummer som i stället visar den månad och dag när invandringen registrerades. Utredningen menar att det skulle kunna uppfattas som diskriminerande att endast invandrare skulle få en annan dagsiffra än den verkliga.” SKL anser, liksom alla andra tänkande varelser (förutom utredningen) att Norge-lösningen bör utredas ytterligare.

Låt oss hoppas att regeringen bryr sig mer om Sveriges kommuner och landsting än om sina utredningar. F-n trot.

Jag brukar slarva med att här lägga upp texter jag skriver på annat ställe, men idag är det särskilt viktigt. Av någon anledning har någon på NAs ledarredaktion kommit på den briljanta idén att nedanstående krönika skulle handla om att ”oppositionen river broar”. Självklart är det inte det krönikan handlar om: den handlar om att kommunledningen i Örebro – majoriteten – river broar dagligen. Så här löd den text som jag skickade till NA (mitt rubrikförslag är rubriken ovan):

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem”. Så står det i Bibeln (varianter på ”denna gyllene regel” finns även i andra religioner). Jag brukar normalt inte citera Bibeln, men å andra sidan brukar stora kommuner som Örebro normalt inte heller skötas som om det handlade om spadkrig i sandlådan.

Jag anser nämligen att det sätt dagens kommunledning agerar riskerar att förändra förutsättningarna för Örebropolitiken för lång tid framåt. Glatt visslande håller den högerkoalition som styr Örebro på med att riva alla broar de hittar; deras agerande får mig konstigt nog att tänka på den något maniske överstelöjtnant Nicholson i ”Bron över floden Kwai”. Precis som i filmen är brosprängarna samma personer som tidigare varit med och byggt dem.

När nämnder och övrig politisk organisation tidigare ändrats har man strävat efter breda majoriteter som partier på ”båda sidor blockgränsen” stått bakom (så att överenskommelserna lever längre än fyra år). Den inställningen har sopats bort under denna mandatperiod, istället har en jättelik omorganisation av förvaltningar och ledningsstrukturer gjorts som i grunden ändrar hur de politiskt tillsatta nämnderna fungerar.

Efter valet 2002 ändrades hela nämndorganisationen (efter en bred kompromiss). För att ge den dåvarande oppositionen (m, fp, c, kd) bra förutsättningar för att följa arbetet i den nya organisationen ökades de politiska resurserna – för oppositionen. Efter valet 2006 bestämde sig dock den nyblivna majoriteten (som alltså huvudsakligen tidigare varit opposition) för att göra tvärtom: att på ett exempellöst sätt öka resurserna för i första hand majoriteten.

När Mats Sjöström (s), kommunstyrelsens förre ordförande, väl offentliggjorde frågor som avtal om namnförsäljning på idrottsarenor, byggande av stora anläggningar eller andra långsiktiga frågor var såväl oppositionsföreträdare som ledande tjänstemän insatta i frågorna. Så är det, som bekant, inte idag.

Och det finns fler exempel: De listor på samhällsbyggnadsområdet som redovisar uppdrag till förvaltningen delades tidigare ut till oppositionen – numera är de hemliga. De underlag som krävs för att kunna göra en realistisk kommunbudget gavs tidigare samtidigt till majoritet och opposition – numera får oppositionen delar av informationen via media, efter presskonferensen. Byggandet av stora idrottsanläggningar diskuterades noga över ”blockgränsen” (eftersom de påverkar även kommande kommunledningar) – numera diskuteras sådant bara mellan de fem partier som styr Örebro. Och så vidare. Och så vidare.

Den 19/9 2010 är det allmänna val igen. Jag tror att det blir ett jämnt val i riket, men jag är rätt säker på att det blir majoritetsskifte i Örebro och att flera av partierna i den styrande majoriteten kommer att tappa stort. Inget tyder på att nuvarande kommunledning kan vända den spiral av slutenhet, stoppolitik och svikna löften som de är inne i.

De som nu sitter i majoritet borde därför redan nu fundera på hur de vill bli behandlade efter valet 2010, om de då utgör opposition. I en senare krönika ska jag återkomma till hur jag tror att dagens agerande också kommer att påverka enskilda politikers positioner.

För oss i den nuvarande oppositionen finns fler bibelcitat som är angelägna att diskutera, till exempel: kan vi vända andra kinden till? Jag tror på breda överenskommelser och kompromisser i långsiktigt viktiga frågor, men jag ska ärligt säga att två år med en kommunledning som aldrig lyssnar sätter sina spår. Och hur reagerar alla de andra som ägnar sin fritid åt att – helt i onödan – försöka bidra konstruktivt i olika nämnder? Kan de glömma och gå vidare?

Björn Sundin
Ledamot (s) i Kommunfullmäktige

Vilket brott tror ni Svenska Fotbollförbundet tycker är värst:
1. Att en klubb har dålig ekonomi?
2. Att en klubbs supportrar missköter sig?
3. Att en tränare pratar i mobiltelefon på läktaren?
4. Eller att en klubbs klubbdirektör och kassör gör sig skyldiga till grova skattebrott och döms till fängelse?

Nej, det är så sant, man kan ju inte jämföra på det sättet. För att veta vem som slipper straff måste man ju veta att ett av ovan nämnda regelbrott begåtts av IFK Göteborg, som är en av SvFFs gullegrisar. Självklart ska inte skattebrott straffas… (tidigare skrivet i ämnet läser du här)