Jag är verkligen inget orakel. Alla tips och förutsägelser jag levererar tycks slå fel. Visserligen är det ibland positivt, men ändå:

Jag trodde att John McCain skulle bli USAs nästa president. Det blev (som tur är) Barack Obama.
Jag trodde att Hammarby skulle vara med i toppstriden i herrallsvenskan.Vi slutade nia.
Jag trodde att aik skulle åka ur allsvenskan (fast det tror/hoppas jag alltid – så det kanske inte är en förutsägelse…). De slutade femma.

Tidigare har jag också försökt slå vad med folk om att Staffan Werme inte skulle förbli KS-ordförande hela denna mandatperiod. Men sedan slutade jag med det eftersom han och hans kompisar i högerkoalitionen gullar så otroligt mycket med varandra. Och nu kanske mitt ursprungstips, som jag alltså slutat tro på, slår in i alla fall…

Det enda som tycks stämma är att jag trodde att det skulle gå bra för ÖSK, och en sjunde plats (före bl a Hammarby) är väl godkänt.

Men apropå Staffan Werme, som alltså kandiderar till EU-parlamentet: Ska man tolka hans kandidatur som att han vill bort från Örebro? Och vem ska ta över efter? Vet de andra partierna om detta och har en process redan startat eller blir det en öppen strid mellan partierna? Frågorna hopar sig, men eftersom jag uppenbarligen inte är så bra på att förutspå framtiden så passar jag denna gång.

Gustav Möllers klassiska formulering är alltid aktuell, “Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Men det finns tillfällen då det gäller mer än annars. DN skriver idag om en rapport från Socialstyrelsen som visar att var femte skattekrona i landets totala vårdbudget beror på en skada som orsakats i vården. Det är pinsamt. Förutom att det innebär ökat lidande och förslösade pengar så är det förmodligen det största hotet mot en offentligt finansierad vård: om vi inte förmår sköta det gemensamma bättre än så kommer kraven snart att komma på fler privata lösningar. Och vem tjänar på det?

På eftermiddagen gästade professorn i geriatrik, Gunnar Akner, Socialdemokraternas lokal för att tala om äldrevården. Det var Pell Uno Larsson som arrangerat det hela, inom ramen för vårt lokala rådslag om äldrefrågor, och mötet var mycket välbesökt. Och mycket intressant. Det finns anledning att återkomma till Akners idéer men just nu tänkte jag i huvudsak punkta ner fem egna slutsatser från hans föredrag (Gunnar Akner har en mycket intressant helhetsidé om hur äldrevården i Örebro län skulle kunna lyftas rejält genom en samordnande ”Äldrevårdscentral” som fungerar som utvecklingsenhet och kompetenscentrum, men den idén förtjänar fler rader än så här).

1. Oavsett organisationsform måste vi hitta knep för att ”tvinga” oss själva, vårdpersonal, chefer, medborgare, anhöriga och alla andra att tänka ”individ som behöver vård och omsorg” före ”vem ska betala det här, vems ansvar är det?”. Det där är lättare sagt än gjort, men inget kan vara viktigare: Revir, titelsjuka, stuprörstänkande och svarte-petter-tänkande måste ersättas av helhetssyn.
2. All äldrevård måste kopplas närmare forskning och utveckling. Det handlar delvis om att utnyttja universitetets resurser bättre (Akner pratade mycket klokt om detta), men också om att göra utveckling till en naturlig del av vardagsarbetet. Det måste alltid finnas resurser till reflektion, etiska diskussioner och vidareutbildning.
3. Vi måste hantera balansen mellan å ena sidan behovet av att samla informationen om den enskildes hälsa och sjukdom och å andra sidan rädslan för att bygga upp sårbara databaser fulla av känslig information.
4. Vi kan inte acceptera dagens övertro på medicinering – inte så att vi ska sluta använda läkemedel, men vi måste se till så att det är rätt läkemedel som används och att de ska tas bort om de inte gör nytta (eller skada). Det kan ju låta självklart, men det faktum att det inte alls är självklart visar hur viktig frågan är.
5. Lika självklart som vi (numera) tycker att det är att erbjuda servicetjänster för alla över 80 år, lika självklart borde det vara att erbjuda återkommande hälsokontroller för alla över 80 (eller möjligen för alla över 70). Särskilt gäller det självklart de äldre som är sjuka och i synnerhet de med flera hälsoproblem.

Annat jag skrivit om äldrefrågor finns här.

Förväntningarna på Barack Obama som ny president i USA är enorma. Jag vill lägga till en punkt: ”Please, Mister President-Elect Obama – gör något åt Martin Hansson, fotbollsdomare i allsvenskan och Champions league. Han avgör ständigt matcher genom felaktiga straffar (och andra domslut) och är kort sagt en katastrof. Att han då och då erkänner sina misstag är inte en ursäkt, Mister Obama, men du behöver inte sätta in vare sig US Navy eller liknande. Men du kan väl utöva lite inflytande? (Fotboll är det ni amerikaner kallar soccer – som i ”soccer-moms”.)

[REV] Så j-a skönt det kan vara att ha fel! Övriga kommentarer är nästan överflödiga: Barack Obama vann, mycket tack vare att grupper som inte brukat rösta mobiliserades. Det är så stort att det nästan inte går att ta in. I alla fall inte just nu. Om det känns så här bra att ha fel ska jag se till att ha fel oftare!

Eftersom alla tankar och alla diskussioner handlar om Det Historiska Som Skedde I Natt så måste jag nog ändå utveckla. Jag tycker inte att det största med Obamas seger är att USA fått sin första svarte president (även om det självklart också är enormt stort och historiskt). Större ändå, tycker jag är de långsiktiga förändringar som valet kan innebära för amerikansk politik (och för politik i resten av världen):

1. Amerikanerna brydde sig inte om ”balans-argumentet”: att det oftast inte blir samma parti som styr kongressen och Vita Huset (det känns i och för sig som om det där oftare drabbat demokratiska presidenter tidigare i historien). Det innebär att demokraterna nu har en enorm chans att minska klyftor, ge fler chansen och förbättra livet för miljoner amerikaner. Förutom att det sannolikt påverkar USAs utrikespolitik.

2. Barack Obama kommer sannolikt att få utse mellan 2 och 4 av domarna i USAs högsta domstol. Och med tanke på att de sitter hur länge som helst och påverkar rättigheter och rättvisa för alla amerikaner så är det där enormt viktigt. Om McCain fått chansen att ersätta ”liberala” domare med abortmotståndare som gillar dödsstraff och tortyr och hatar homosexuella så hade det självklart varit en katastrof. Nu öppnas nya möjligheter att förändra det amerikanska samhället.

3. Den fantastiska mobiliseringen kan förändra förutsättningarna för amerikansk politik för evigt, och vitalisera demokrati och politik även i Sverige och i andra demokratier. Att miljoner unga, svarta och andra grupper som annars röstat i lägre utsträckning än andra faktiskt gick och röstade i detta val påverkar förutsättningarna för politik runt hela världen. Obama visade att det är möjligt att vinna genom att mobilisera – att engagera fler och att skapa en verklig gräsrotsrörelse. Det ger hopp också för svensk politik.

4. Att en helt osannolik kandidat kunde bli president är i sig en viktig markering. För ärligt: är det någon som tror att svenskarna skulle rösta fram en statsministerkandidat som hade utomnordisk härkomst, som suttit fyra år i riksdagen, som var 45 årig jurist med en väldigt intellektuell framtoning? Någon?

Yes, they could! Amerika röstade för hopp och framtidstro och förmodligen förändrades amerikansk politik till det bättre inatt. Det blev en jordskredsseger för Obama!

Fast än så länge övar jag bara, än så länge är det ju bara rösterna i Dixville Notch som har räknats färdigt. Och dessvärre tror jag ju egentligen fortfarande att McCain vinner.

Överlag fungerar äldrevården bra i Sverige. Men då och då förekommer fall av vanvård, slarv eller felaktiga bedömningar och då ska vi alla kunna lita på att det slås larm, att någon undersöker det som hänt och att situationen förbättras där det brustit. Det är därför vi har lagar som Lex Sarah och Lex Maria, till exempel. Men det finns en detalj som riskerar att slå undan förutsättningarna för båda dessa lagar: rädslan hos anställda att slå larm.

Nu varnar Riksrevisionen för att personal i privat driven omsorg inte vågar slå larm om brister. Dagens Medicin rapporterar om detta och sammanfattar Riksrevisionens rapport så här: ”Risken för repressalier från arbetsgivaren gör det svårt för anställda i privat äldreomsorg att rapportera vanvård”. De fortsätter: ”Granskningen visar dessutom att det kan vara svårt för anställda i privat omsorg att veta om de får slå larm om brister, som exempelvis vanvård av äldre. Å ena sidan är personalen skyldig att anmäla missförhållande enligt lex Sarah, å andra sidan får anställda inte avslöja företagshemligheter eller på annat sätt vara illojala mot sin arbetsgivare.”

Det var precis därför som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet så ihärdigt har drivit frågan om att avtalet med Attendo Care om driften av demensboendet Elgströmska huset ska innehålla formuleringar om att samma öppenhet ska gälla som om det varit kommunalt drivet (här finns ett antal inlägg om detta). Det var dessa krav som såväl Rasmus Persson som Staffan Werme avfärdat som omöjliga och onödiga (Staffan gick så långt att han menade att de kunde vara farliga…). Att majoriteten i Örebro ska ändra sig i denna fråga är inte mycket att hoppas på, låt oss hoppas att regeringen är bättre och tar till sig Riksrevisionens förslag om att göra lagstiftningen tydligare. Exempelvis borde lagen ändras så att alla som utför uppdrag åt kommuner och landsting har samma öppenhet som om den varit offentligt driven. Och att personalen har samma rättigheter som om de varit kommunalt anställda. Det är ett anständighetskrav: allmänheten ska kunna ha insyn i hur deras skattepengar används.

Det är faktiskt knappt att man kan hålla sig för skratt. För nästan exakt en månad sedan berättade vi Socialdemokrater att vi arrangerar ett seminarium med Norrköpings kommunalråd Lars Stiernkvist (s) för att visa att en kommunledning inte behöver vara passiv när det gäller kriminella MC-gäng. Idag gick så Moderaterna ut och ”kräver krafttag”: ”Efter den information som vi har fått från polisen, vet vi nu (min kursivering) att Bandidos och andra gäng försöker att få fotfäste i Örebro. Det är något som måste stoppas och hindras”, säger Inger Högström-Westerling (m) till NA.

Fast egentligen är det väl tragiskt: det handlar ju om ett allvarligt ämne och dessutom har vi en överenskommelse om att inte partipolitisera denna fråga. Så även om det är bra att alla – numera –  tycks tycka att kommunen ska arbeta aktivt mot kriminella MC-gäng så väcker utspelet åtminstone tre frågor:

För det första: när alla partier var överens om att inte försöka partipolitisera denna fråga; gällde det inte moderaterna? (Vi har exempelvis bjudit in Staffan Werme till det seminarium vi ordnar 6/11).

För det andra: var inte överenskommelsen mellan partierna att det var ”en utgång” som gällde gentemot media, att det var kommunstyrelsens ordförande och kommundirektören som skulle uttala sig?

För det tredje (och nu blir det verkligt tragiskt): har moderaterna först nu upptäckt att Bandidos är på gång? Har de ingen NA-prenumeration, ingen radioapparat eller tv?

REV: Jag föreläste om presidentvalet i USA för en klass på Rudbecksskolan idag och min huvudpoäng var att Obama inte ens är nära att vinna valet, även om det dagligen publiceras opinionsundersökningar som visar att han ”vinner” (Hittade nu Zogby international och deras prognoser – fast jag förstår inte vad de gör annorlunda än andra… – , som tydligen tidigare visat att McCain haft ett övertag men som nu visar att Obama leder. Så, vem vet: kanske får jag fel – hoppas!). Huvudproblemet är att de flesta redovisar sympatierna för kandidaterna och även om siffrorna skulle vara trovärdiga (vilket de inte är) så är det ju – tyvärr – rätt ointressant i USA: det är ju inte folket som i direkta val utser president. Minns att Al Gore fick flest röster 2000 (borde ha haft ännu fler om inte Bush-brodern trixat i Florida), likväl blev George W Bush president eftersom han vann flest av delstaternas elektorer.

Och dessutom så visar inte siffrorna den bistra sanningen, som är:

1. negativa kampanjer lönar sig och republikanerna är mästare på sådant (just nu kopplar de dagligen Obama till ”terrorister” och ”socialism” (här har Manuel Ferrer översatt den grövsta jag hört)
2. valet avgörs av hur de (ofta konservativa) amerikanerna på landsbygden röstar, och dessvärre tyder rätt lite på att de är utpräglade Obamaiter. De har i snitt lägre utbildning och lägre inkomster och är inte särskilt villiga att stödja en intellektuell typ som Obama som dessutom påstås höja skatten.
3. opinionsundersökningarna har dessutom utomordentligt svårt att visa den bubblande rädsla som många amerikaner har för att få en svart president (läs t ex i DNs reportage här)

Så, tyvärr står mitt tips fast. Jag tror att vi får stå ut med en skjutgalen republikan i Vita Huset i åtta år till (fast om fyra år hoppas jag att Hillary ger honom en match!). Och tydligen tycker Al Qaida att det vore bra. Det, om något, är väl egentligen ett argument mot McCain. Men om ett terrordåd skulle inträffa före valet så har inte Obama en chans. McCains trovärdighet i säkerhetspolitiska frågor är helt enkelt överlägsen Obamas.

3-0 mot jugårn! På årets fyra matcher på Råsunda har Hammarby bara släppt in ett enda spelmål. De övriga två insläppta målen har aik gjort på (tveksamt dömda) straffar. Den horribla straffen som Martin Hansson utdömde i augusti har han tydligen långt senare medgett var fel (när han väl sett reprisbilderna, vill säga – direkt efter matchen var han säker…), men det förändrar ju inte att den fick fasansfulla konsekvenser (mitt blogginlägg här).

Det är kanske dags att Hammarby stjäl aikarnas gamla slogan: Råsunda – vår borg?