Det kostar 3,5 miljoner att ta bort lindarna på Stortorget. Och argumenten för håller inte: det går att skära ner lindarna om de är för stora idag, det är inte ens säkert att kajorna försvinner från torget och de nya träden kommer inte att blomma mer än en vecka per år. Och frågan är inte ens ordentligt utredd. Riv upp beslutet – inte träden! Nu har Peter Dahlgren startat en Facebook-grupp i frågan.

På förmiddagen träffade jag närmare tjugo engagerade örebroare i väntjänsten Hjärta till Hjärta i Almby. Jag har länge vetat att de gör en viktig insats och vi borde verkligen lägga mycket kraft på insatser för att uppmuntra deras insatser och för att hjälpa till med rekryteringen av nya frivilligarbetare (om det är möjligt för kommunen att hjälpa till med det). Den medmänsklighet som de engagerade i Hjärta till Hjärta visar och praktiserar varje dag, året om, är inte möjlig att värdera tillräckligt. Utan frivilliga insatser från närstående och från exempelvis väntjänst skulle vi aldrig klara det gemensamma åtagandet att ta väl hand om äldre, sjuka och andra som behöver vård och omsorg.

Diskussionen idag gav också en rad viktiga uppslag och frågor som jag ska ta med mig, fundera vidare på och ta reda på mer om. Här är fyra punkter:

1. Offentliga, gemensamt finansierade, verksamheter ska inte stjäla tid från dem som är engagerade i exempelvis Hjärta till Hjärta. Det innebär till exempel att det inte är rimligt att en frivillig örebroare som valt att följa med en äldre till tandläkaren ska behöva sätta av en halv dag eller mer bara på grund av att man får vänta på sjuktransport eller liknande. Det måste vara möjligt att ”täppa till glappet” mellan kommunens äldrevård (exempelvis för äldre som bor på vårdboende), färdtjänst/transport (som ju betalas med skattepengar) och sjukvård/tandvård eller liknande.
2. Att visa respekt och hänsyn för den enskilde är grundläggande. Vi ska aldrig acceptera att sjuka äldre behandlas utan tillräcklig respekt. En kvinna berättade om hur en person hon har kontakt med kördes till USÖ akut utan annat på kroppen än ett nattlinne, utan att ens handväska eller plånbok togs med. Det är inte okej, grunden måste vara att den enskilde ska behandlas med värdighet, den gyllene regeln är en god utgångspunkt: ”gör mot andra vad du vill att andra ska göra mot dig”.
3. Det behövs ökad kännedom om området och om dem som bor där. Förr i tiden hade distriktssjuksköterskorna ett tydligare områdesansvar, vilket gjorde att de i högre grad kunde arbeta med lokala problem men också var igenkända och skapade trygghet. Den tiden kommer nog inte igen, men likväl borde vi på ett bättre sätt göra så att ”någon” har helhetssyn. Dessutom borde uppgiften som ”kontaktperson” utvecklas, någon borde vara ansvarig för att hålla ihop vårdkedjan (exempelvis läkarkontakter, läkemedelsförskrivning och liknande) och vi borde nog fundera på om någon ur hemvården till och med borde ”flytta med” exempelvis en äldre som blir så sjuk att hon/han måste flytta till vårdboende.
4. Det behövs ”tryggbo”: boenden med ”vanliga lägenheter” där det finns någon personalnärvaro och där äldre känner sig trygga i att få hjälp – när de behöver det. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har föreslagit att sådana trygghetsboenden skapas och det borde faktiskt finnas politisk enighet om det förslaget.

Mer om äldrefrågor här.

[REV] Att vara politiskt aktiv och debattera politik är inte alltid så tacksamt. Ofta när man skriver ett debattinlägg eller håller ett anförande så får man inga reaktioner alls från andra än de allra närmast berörda. Men så då och då…

Jag skrev i NA idag om hur jag tycker att en person som är ordförande i Kommunstyrelsen i Sveriges sjunde största stad (Örebro) borde bete sig. Självklart var krönikan helt hypotetisk – jag kommer inte att bli KS-ordförande när Staffan Werme lämnar makten efter nästa val. (Eftersom min fru tyckte att det var lite upprepningar i början av min krönika bör jag kanske påpeka att det första stycket i den text som publicerades i dagens NA var påhittad av NAs ledarredaktion – jag hade inte skrivit texten så tjatig och upprepande i de första styckena… Texten nedan är den jag skickade in).

Den första reaktionen var tidsstämplad 7.01 och innan jag hunnit få igång datorn på jobbet hade fler hejarop kommit. Och tro mig, det var inte mina partikamrater som hurrade. Tvärtom. En person kallade sig ”gammal borgare” och deklarerade att han tänkte göra vad han kan för att få maktskifte efter nästa val. Och han skrev ”Det är många som tänker som jag, det kan du vara övertygad om.” Jag tror att han har rätt; jag tror att otroligt många är otroligt trötta på Örebros kommunledning och deras vanskötsel av i synnerhet näringslivs- och utvecklingsfrågor i Örebro. Jag tror att Socialdemokraterna kommer få röster från många som aldrig tidigare kunnat tänka sig att rösta på oss. Facit får vi efter valet 2010.

Och här följer själva krönikan i NA: 
Kanske är jag gammaldags. Kanske är jag traditionell och kanske är jag rentav tråkig. Men jag tycker att det är viktigt att visa respekt: för andra människor, för uppdrag man fått och för ansvar som man tagit på sig.

Det innebär till exempel att jag normalt tar på mig kavaj när jag går till sammanträde med Kommunfullmäktige. Inte för att ”se ut som en politiker”, utan för att jag tror att många örebroare tycker att det borde vara högtidligt. Jag visar på det sättet respekt för uppdraget – att jag är vald direkt av örebroarna att vara med och fatta avgörande beslut i Örebro kommuns högsta beslutande församling.

Jag menar inte att alla måste klä sig på ett visst sätt på Kommunfullmäktiges sammanträden, men var och en måste ta de uppdrag man får på stort allvar, och visa ansvar och respekt gentemot de människor som gett en uppdragen. Hur det går till kan vara olika för olika människor.

Om jag till exempel var ordförande i Kommunstyrelsen i Örebro (Sveriges sjunde största kommun) skulle jag tycka att det var ett stort ansvar och ett enormt förtroende jag fått. Jag tror inte att Staffan Werme är ordförande för Kommunstyrelsen efter valet 2010; men jag är säker på att det inte är jag som tar över efter honom (jag tror att Lena Baastad (s) eller Jonas Karlsson (s) tar över ansvaret). Så resonemanget här är alltså helt hypotetiskt.

Så om man nu tänker sig den hypotetiska situationen att jag var den politiskt högst ansvarige för den kommunala verksamheten: Då skulle jag vara noga med att inte försöka skrämma anställda till tystnad. Jag skulle inte i intervjuer med journalister fråga mig vem som kan ha berättat om det ena eller det andra. Det är nämligen förbjudet att ”efterforska källor” och jag är så gammalmodig att jag tycker att man ska följa lagar.

Om näringslivets företrädare kritiserade kommunens agerande skulle jag säkert bli orolig, om jag nu var KS-ordförande. Men jag skulle hoppas att mina kamrater lugnade mig och sa att jag absolut inte fick angripa den som framförde kritiken. Det är nämligen bättre att ta till sig kritik än att direkt avfärda den. Och om Örebros samlade aktörer inom besöksnäringen bjöd in till ett seminarium med rubriken ”vi vill göra Örebro till världens bästa mötesplats” skulle jag, om jag var KS-ordförande, se till att någon från den politiska kommunledningen gick dit. När näringslivet bjuder till för att stärka Örebro och skapa nya jobb måste kommunledningen också ställa upp.

Om jag var KS-ordförande och misslyckades med att få medial uppmärksamhet för något utspel skulle jag säga till medarbetarna: ”vi försöker igen nästa gång”. Jag skulle inte gå till angrepp och påstå att SVT inte sköter sitt uppdrag om att vara objektiva och jag skulle inte kalla NA för annonsblaska eller något annat nedsättande. Men det är jag det. Kanske är jag tråkig.

Om jag var KS-ordförande i länets största kommun skulle jag se till att prioritera möten med andra kommuner i länet; de är lika beroende av Örebro som Örebro är beroende av dem. Jag skulle inte hoppa över dessa möten och jag skulle inte försöka ställa ultimativa krav i diskussioner med andra kommuner.

Om jag var KS-ordförande är jag säker på att jag någon gång skulle klanta mig. Det skulle vara pinsamt, men jag hoppas att jag skulle inse att det är ännu mer pinsamt att skylla misslyckandet på andra, särskilt om det handlar om kostnader för att reparera det jag ställt till med.

Nu blir jag inte Kommunstyrelsens ordförande efter valet 2010, men jag är säker på att Lena Baastad (eller Jonas Karlsson) kommer att göra ett jättebra jobb på det uppdraget. Och jag tror att vi har en likartad syn i sådana här frågor. Vi är alla, när det gäller detta, mycket präglade av Mats Sjöström som tidigare var ordförande i kommunstyrelsen: och Mats var alltid väldigt noga med att visa respekt för uppdraget och för rollen som företrädare för kommunen. Kanske är det gammaldags. Kanske är det helt enkelt ganska klokt.

Man kan tycka att Örebro borde tycka att det är bra att ha ett världsberömt danskompani som turnerar runt världen, som lyfter kulturen och som (fram tills nyligen) bidrar till Vivallas attraktionskraft. Men nej och åter nej. Det som händer just nu med Kompani Raande Vo är så tragiskt att jag knappt vet vad jag ska ta mig till.

Nu har Mike Crawford och de andra i Fröjdans tagit initiativ till ett upprop för Lena Josefsson och Raande Vo. Och många har skrivit under. Jag har dock än så länge inte gjort det. Av två skäl:

1. jag tycker inte att det känns så ödmjukt att skriva under ett upprop som beskriver det beslut som Kultur- och medborgarnämnden fattade om Raande Vo på detta sätt: ”det var genialt och modigt att placera verksamheten på Kulturarenan/Vivalla”. I sak tycker jag att de har rätt 😉 men eftersom jag faktiskt var med och drev fram det där beslutet (som ordförande i nämnden) så känns det lite udda att skriva under…

2. Jag är rädd för att alltför tydligt agerande från oss i den nuvarande oppositionen (s+v) kan skapa en politisk konflikt kring Raande Vo – och verksamheten är för viktig för att skadas av politisk prestige (som ofta uppstår när kommunledningen blir kritiserad…).

Med andra ord tvekar jag om att skriva detta. Jag ska nog återkomma i frågan när jag har funderat lite mer över hur jag ska få balans i det hela, men det är på sin plats att konstatera att alla partier (på den tiden beslutet togs) stod bakom det. Nu behöver Lena och Raande Vo dock allt stöd, så skriv på uppropet nu (om du inte har några lika konstiga invändningar som jag…)!

John gjorde mig påmind om det fantastiska svaret jag fick från 118100 när jag, den 15/8, skickade frågan: ”Varför är inte Sebastian Castro-Tello med i Hammarbys startelva längre?”:

”Vi har ingen fakta att bjuda på men däremot en teori och det är att han befinner sig i en formsvacka. Han har inte färgat laget på sistone och iom två nyförvärv på mittfältet kanske han blivit petad på sistone. Vi hoppas dock att han repar formen för vi på 118100 gillar Sebastian! Ha det bra!” Sedan dess har Castro-Tello definitivt färgat. 118100 har koll och är goda människor.

Aftonbladet skriver (på webben) om hur Gerd Pagrotsky håller koll på sin son Leif. Eller egentligen handlar ju artikeln om hur äldre på ett enkelt sätt kan ha kontakt med sina barn och närstående. Och det är viktigt både för barnen och för föräldrarna. Detta borde vi utveckla mer – det måste vara lättare för barnen att hålla kontakten med sina åldrande föräldrar, och det måste vara lätt för föräldrarna att få kontakt om de behöver hjälp – eller om de bara vill prata.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Örebro har också föreslagit sådana satsningar. I vår alternativ-budget för 2009 (och för tidigare år) har vi föreslagit en utredning för att ta fram ett ”paket” med sådana tjänster som borde erbjudas till alla äldres närstående under 2009. Dessutom har vi avsatt resurser för att ”skapa en trygghetsjour som både äldre och deras närstående ska kunna nå via telefon dygnet runt. Ett telefonnummer ska vara en enkel väg till information, rådgivning och möjligheter till stöd. På så sätt ska de själva slippa hålla reda på när de ska vända sig till kommun, landsting eller någon annan instans. Arbetet ska göras i samverkan med landstinget.”

Dessutom har vi Socialdemokrater i vårt rådslag om äldrefrågor skrivit en hel del om just hur vi kunde använda tekniken för att skapa ökad trygghet. Så här skriver vi: ”Att bli ”mamma till sin egen mamma” är en svår omställning. För många örebroare skapar oron för en åldrande far eller mor en stor otrygghet som skapar stress. Vi tror att det går att öka de närståendes trygghet med hjälp av ny teknik, exempelvis genom automatiska larm till mobiltelefonen, möjlighet till samtal via webbkamera och andra tjänster.”

Den här typen av lösningar kunde vara en viktig del i den ”trygghetschock i äldrevården” som jag brukar prata om. Tyvärr har ju inte vi Socialdemokrater så mycket inflytande i Örebro kommun just nu. Och den majoritet som styr verkar inte så intresserad.

Alla är jämlika. Men några är mer jämlika än andra.

Det är tydligen ett problem att privatläkare (som går på den nationella taxan) fuskar. Så därför vill regeringen att det ska vara möjligt att granska huruvida de sköter sig. Det kan tyckas självklart: att de skattepengar som betalar läkare som behandlar privatpersoner ska göra rätt för sig – och att det ska gå att kontrollera. Men nejdå, det är tydligen ett jättehot. Till exempel mot den mest jämlike av dem alla: kungen.

Hans livmedikus (jodå, det heter så) tänker vägra lämna ut uppgifterna om så begärs. Han tycker att både han själv och hans krönte patient ska vara befriade från sådana banaliteter som att göra rätt för sig. Ytterligare ett skäl för att avskaffa monarkin?

(För den som blir orolig: om landstingen kontrollerar en patientjournal så gäller självklart sekretessen – precis som i all annan vård. Ingen har föreslagit att kungen, eller andra privatpatienter, ska undantas från sekretesslagen.)

Republikanska föreningen hade årsmöte i lördags och eftersom jag är lokal kontaktperson i Örebro ringde NA för att ställa några frågor. Jag hävde (bland annat) ur mig att det ju kunde vara bra reklam, så att vi blev fler aktiva här i Örebro. Och skåda medias genomslag! Raskt strömmar det in nya medlemmar (nåja, några i alla fall). Och fler är välkomna – gå med här!

I Örebro finns cirka 3300 barn som är mellan 1 och 3 år. De allra flesta av dessa är i förskolan på dagarna. Och de allra flesta trivs jättebra. Det är de barnen som drabbats mest när den högerkoalition som styr Örebro låtit bli att satsa mer på förskolan – trots att barnen blivit fler i många områden i Örebro.

Det är också de barnen som betalar för att 200 stycken ska få ett vårdnadsbidrag på 3000 kr per månad, det blir 3333 kronor per barn. Istället för att lägga 11 miljoner på ett vårdnadsbidrag till 200 örebroare (det är det antal Lennart Bondeson (kd) anger sig vara nöjd med) kunde man alltså ha satsat mer pengar för att förbättra förskolan, till exempel genom att göra barngruppen mindre eller anställa fler förskollärare eller barnskötare. Det är det valet handlar om: 3333 kronor per barn mellan 1 och 3 år till förskola som de flesta använder – eller 3333 kronor per barn för att några få ska få vara hemma. Svårare är inte valet.

Idag blev det övertydligt i NA: på ena sidan jublar några över att skattebetalarna ska betala dem 3000 kronor i månaden för ett vårdnadsbidrag. Någon sida senare beskrivs problemen med för lite resurser i förskolan, och den folkpartistiske ordföranden i nämnden tycks inte se kopplingen mellan 11 miljoner mer till vårdnadsbidrag – och brist på resurser till förskolan.

Vi socialdemokrater har tjatat och tjatat om att det behövs mer resurser till förskolan, att det behövs fler platser, fräschare lekgårdar och mer personal. Högerkoalitionen har inte lyssnat. Istället inför de vårdnadsbidrag. Och vem är det som tjänar på det? (Här kan du läsa detaljerna och beräkningarna om vårdnadsbidraget.)

Imorgon presenterar förmodligen kommunledningen i Örebro sitt förslag på hur de vill använda 20-48 miljoner av skattebetalarnas pengar till ett kommunalt vårdnadsbidrag. Idag presenterades några alternativ (därför summan ovan) men konstigt nog verkade alla bygga på att föräldrarna inte ville ta ut vårdnadsbidraget förrän barnet är 15-18 månader. Anledningen till detta är självklart att kommunens pengar egentligen inte räcker till ett nytt (ofinansierat) vårdnadsbidrag. Så därför föreslår kommunledningen en utformning av bidraget som bygger på att föräldrarna inte tar ut full föräldraförsäkring utan att de tar mindre ersättning, fast under längre tid. Det är ungefär som om vi skulle säga att man inte får ha barn på dagis förrän de är 15 eller 18 månader – trots att föräldraförsäkringen inte räcker så länge. Det kan ju verka konstigt för dem som tjänar mycket; men det finns trots allt en del människor som faktiskt behöver plocka ut hela sin lön… Även när de får barn.