Kommunalrådet Fredrik Persson (mp) sa så här förra gången i Kommunfullmäktige (090225): ”Ekonomiskt så finns 30 miljoner budgeterade till hela stadslivsvisionen, som omfattar tre torg och några gator.”…”Utöver de 30 miljonerna så räknar vi med att få inkomster i storleksordningen 5-6 miljoner, där vi kommer att samarbeta med fastighetsägare och andra aktörer runtomkring de tre torgen.” (Här finns hans anförande från 090225, nedskrivet ord för ord.)

Fredrik Persson avfärdade kraven från (s) och (v) på en mer korrekt ekonomisk redovisning och hänvisade till en handskriven lapp som redovisade siffrorna. På den angav han intäkterna till 35 miljoner kronor (varav 5 miljoner från externa fastighetsägare) – vilket skulle täcka kostnaderna. Problemet är bara att de siffrorna inte stämde då. Och inte stämmer de nu.

I den handling som Kommunfullmäktige idag förväntas gå till beslut på anges kostnaderna till 44,5 miljoner. Och eftersom kostnaderna alltså har ökat ( i handlingarna – i verkligheten var de alltså lika höga redan för en månad sedan). Och när kostnaderna ökat måste högerkoalitionen hitta på nya intäkter, vilket man alltså gör på de mest fantasifulla sätt.

De 5 miljoner som Fredrik Persson sa skulle komma från fastighetsägarna har nu ökat till totalt 10 miljoner (varav 2,1 sedan tidigare är inbetalt). Att få in mer pengar från fastighetsägarna när Kommunfullmäktige redan fattat beslut om finansiering verkar ju dock minst sagt naivt. Inte världens bästa förhandlingsteknik, om man säger så.

Dessutom har man hittat på en – icke beslutad – finansiering från Kommunala Handikapprådet på 2,5 miljoner. Jag tycker att Kommunfullmäktige och skattebetalarna i Örebro har rätt att kräva en ursäkt för att det ansvariga kommunalrådet (Fredrik Persson, mp) står i talarstolen och redovisar felaktiga siffror.

Idag (måndag) publicerades min krönika i NA om skivindustrin, nya spridningssätt och hur man upptäcker ny musik. För att demonstrera min tes (att människor kan vilja sprida ny musik – och att det är bra för artisterna) lovade jag ut en exklusiv Guster-skiva till den som först mailade namn och adress till mig. När dagen var slut hade sju personer mailat mig med hopp om att få en skiva (av ren glädje över att så pass många hörde av mig fördubblar jag erbjudandete och jag skickar båda de Guster-skivor jag fått som ”Guster-rep”).

Och det var roligt att ”vilt främmande människor” hörde av sig. Men allra roligast var nog kommentaren från en av de senaste mailarna – som anade att han nog var för sent ute: ”kommer fö såklart ändå att kolla upp de för mig ännu okända banden css & santigold, medan jag bara kan instämma i att ladytron håller hög klass!”. Så min krönika ledde till flera goda resultat: 2 personer får stifta bekantskap med Gusters musik (genom mina skickade skivor) och ytterligare en hittar musik han förmodligen annars aldrig skulle stött på (CSS och Santigold). Jag hittade fler personer som gillade ”udda” musik som jag gillar (Ladytron) och med lite tur påverkade jag någon att inse det korkade i skivindustrins nuvarande strategi. All in all: ingen bortkastad dag!

Glömde det kanske roligaste: krönikan resulterade också i tips på ny musik: Alaa tipsade om Behrang Miri som jag ska lyssna in mig på imorgon.

Tillbringade fredagen på City konferenscenter, på landstingets konferens ”Hälsoforum” om äldres hälsa. Jag tänker inte skriva något heltäckande referat, men ska i några punkter peka på några slutsatser och frågor som jag tar med mig och som borde diskuteras vidare (och i vissa fall leda till omedelbar handling!).

1. Pensionsåldern. Även om jag inte tror att det vore någon bra idé att höja pensionsåldern så att den proportionellt stämde med livslängden på 70-talet (Mats Thorslund – äldreforskare på Karolinska institutet – påpekade att det i så fall skulle innebära att pensionsåldern skulle ligga vid 71-72 års ålder), så måste vi verkligen gång på gång på gång betona att äldre inte har samma behov – några vill jobba mycket längre än 67 års ålder, andra orkar inte ens jobba till 65 års ålder. Hur ska vi utforma ett rättvist pensionssystem som ger alla äldre rätt att jobba så länge – och på det sätt – de önskar?
2. Maten. Jag har påpekat det förr och lär fortsätta tjata: vi måste lägga mer kraft på ”matfrågor”, både i form av vilken mat som serveras, vilken näring äldre verkligen får i sig och vilken miljö vi kan skapa kring måltiden. Dels handlar det, som Mats Thorslund påpekade, att matservering borde vara en avgörande del av olika former av trygghetsboenden för äldre. Dels handlar det om att höja kompetensen hos personalen i äldrevården, precis som de gjort i Karlskoga-Degerfors, där all personal lärt sig att se tecken på undernäring (men man måste också regelbundet mäta risken för undernäring). Men sedan handlar det om att lyfta hela kostfrågan och sätta in den i en helhet, precis som Ulrika Lundgren från Folkhälsoförvaltningen i Karlskoga-Degerfors berättade om att de gjort: ”Den sjuka individens nutrition måste betraktas som annan medicinsk behandling och därmed underkastas samma krav på utredning, diagnos, behandlingsplanering och uppföljning/dokumentation”.
3. Kvalitetsarbetet måste utvecklas. En del handlar om forskning och mer teoretiskt inriktade studier (som måste spridas mer i verksamheten!), och en stor del handlar om att sprida, använda och ta till sig av goda exempel. Men framförallt handlar det om att skapa lednings- och styrsystem som uppmuntrar förbättringsarbete på varje enskild arbetsplats. Mats Thorslund räknade upp en rad ”absoluta kvalitetskrav”: det ska inte lukta kiss, rätt läkemedel på rätt tider, rätt nutrition, rätt vård av dementa (t ex inte vårdas tillsammans med icke-dementa), kontinutiet i vården, rätt bemanning, vård på sitt eget språk och några till. Den typen av absoluta kvalitetskrav kan givetvis hjälpa till i den dagliga verksamheten, men i första hand tror jag att det krävs verkligt vardagsnära förbättringsarbete: att all personal (gärna tillsammans med de äldre) diskuterar vad som kan göras för att uppnå bra vård för äldre. För att underlätta det arbetet finns verkligt bra material framtagna av föreningen BraVå, där såväl fackliga organisationer som arbetsgivare och pensionärsorganisationer är medlemmar. Dessutom tror jag att Örebro läns landsting är på rätt väg med sitt förbättringsarbete genom ”idealt genombrott” (liksom andra landsting som jobbar med likande ”genombrottsmodeller”).

Och så stärktes jag i flera saker jag tidigare skrivit och tyckt:

1. Förebyggande arbete mot fallskador ger effekt – därför borde vi satsa mer pengar på aktivt arbete mot fallskador, exempelvis ger det – bevisat – resultat i färre fallskador, färre frakturer och färre dödsfall när undersköterskor får utbildning så att de kan träna med de äldre (Gunilla Fahlström, numera på Socialstyrelsen, redovisade studier om det).
2. Vi måste arbeta mer med främjande arbete, förebyggande folkhälsoarbete och att öka social samvaro, kulturaktiviteter och utevistelse för äldre (som både Gunilla Fahlström och Carina Persson, från Samhällsmedicin, pratade om).
3. Äldre måste kunna få ha ”egna” husdjur även på vårdboende! Det är inte den enda friskfaktor som finns för att förebygga ohälsa hos äldre – men det borde vara en av de enklaste att göra något åt! (Carina Persson pratade om undersökningen ”Liv och hälsa 2008”.)
4. Valfrihet måste i första hand handla om hur man vill få sin vård och omsorg – inte bara om vilket företag som levererar tjänsten. Det borde de borgerliga partierna tänka på när de inför ”valfrihetssystem” som för med sig långa listor av olika företag som vill konkurrera – valfriheten borde vara till för de äldre, inte för företagen.

Jag tycker att det är ett stort problem att kommunen inte ser investeringar som just investeringar – vi betraktar dem som kostnader. Eftersom jag fått för mig att personalen skulle få mer tid för de äldre om vi  investerade i självgående dammsugare i äldrevården tar jag det som exempel.

Jag tror att man kan utgå från att det läggs i genomsnitt åtminstone 15 minuter om dagen på dammsugning, per avdelning på kommunens vårdboenden (sedan tillkommer all hemservice, men den räknar jag inte på här). Alla äldre får självklart inte dammsuget varje dag, men med cirka 8 boende per avdelning och städning varannan vecka så borde ungefär 15 minuter vara rimligt.

Jag utgår från att det finns cirka 125 avdelningar på särskilt boende för äldre i Örebro kommun (har inte tillgång till siffrorna just nu men räknar så här: drygt 1000 boendeplatser totalt i Örebro, cirka 8 boende per avdelning = 125 avdelningar).

Per år blir läggs i så fall 11 406 timmar på dammsugning varje år (15 minuter per dag på 125 avdelningar  = 1875 minuter/dag, 1875 minuter * 365 dagar per år = 684 375 minuter per år, 684 375 minuter/60 minuter per timme = 11406 timmar per år)

Snittkostnaden per timme är 148 kronor (har räknat på den genomsnittliga lönen för en undersköterska 2007: 18500, omräknat till timkostnad: 18 500kr/175*1,40=148 kronor/timme)

Utifrån detta skulle kommunen spara cirka 1,7 miljoner kronor per år. Om vi nu räknar på att varje dammsugare kostar 10 000 kronor (vilket de inte gör – särskilt inte om man köper in 125 samtidigt…) innebär det en kostnad på 1 250 000 kronor

Därmed tjänar vi alltså 450 000 kronor redan första året. Även om vi tar hela kostnaden varje år. Fast egentligen bör man ju räkna på en avskrivningstid på åtminstone 5 år, vilket innebär en kostnad på 250 000 kronor per år. Med andra ord en besparing på 1 450 000 kronor per år.

Verkar det vara en investering som vi inte har råd med?

Det finns självklart åtminstone ett tiotal invändningar mot min beräkning ovan: Jag har för tillfället inte tillgång till exakta uppgifter på antalet avdelningar och på samma sätt är det med den exakta kostnaden per timme i örebro. Och dessutom är det självklart inte möjligt att – utan omorganisationer – bara spara 15 minuter per dag på varje avdelning. Fast å andra sidan finns det självgående dammsugare som bara kostar cirka 5 000 kronor och med tanke på det pris man borde kunna få när man köper in 125 stycken så…

I det här fallet så var självgående dammsugare mest ett exempel för att illustrera att en investering faktiskt kan tjäna pengar åt kommunen – och därmed inte borde stoppas för att den överskrider kommunens ”ram för investeringar”.

Men idén om självgående dammsugare tycker jag i och för sig borde prövas alldeles oavsett om det ger en kostnadsreducering eller inte. För det kanske inte är för att spara pengar vi ska automatisera dammsugningen – det kanske är för att skapa mer utrymme för utevistelser, aktiviteter eller annat som är avgörande för att förebygga sjukdomar och för att bevara hälsan? Om självgående dammsugare kostar 1,25 miljoner kronor i investering och ger mer tid för att ta hand om de äldre – borde vi inte fundera på den investeringen då?

Jag tillbringade alltså förra tisdagen på Sirishofs vårdboende. Personalen som jag gick med var mycket oroliga för larmsystemet i huset – som inte fungerar som det ska. Vi diskuterade vad det beror på att de inte kan investera i ett nytt larmsystem och dessvärre är skälet inte bara ”brist på pengar”. Svaret är lika mycket: ”för att kommunen inte fattar vad en investering är”. Kommunen ser helt enkelt inte investeringar som just investeringar – vi betraktar dem som kostnader. Jag ska förklara.

Som det är idag räcker det nämligen inte med att Sirishof, i det här exemplet, har pengar i sin årsbudget för att betala den årliga kostnaden (räntan) på exempelvis en investering i ett nytt larmsystem. De måste dessutom få sitt förslag till investering godkänt och det måste rymmas i kommunens totala investeringsram (200-400 miljoner kronor/år). Jag tycker att detta är fel. En investering i exempelvis ett larmsystem kan ju nämligen innebära att pengar sparas på sikt (förutom att ett larmsystem rimligen måste fungera – det borde inte vara så mycket att fundera på…).

Häromdagen skrev jag om möjligheten att investera i nya tekniska lösningar för att skapa mer utrymme för aktiviteter. Att skapa mer äldretid genom modern teknik. Med dagens investeringsregler är sådana satsningar svåra eller helt omöjliga att få igenom i investeringsbudgeten. Det gäller även om det handlar om investeringar som skulle betala sig på något eller några år. Om Örebro kommuns regler för investeringar skulle gällt för hundra år sedan hade Sverige förmodligen inte fått några järnvägsspår. Om den typen av regler styrt vår familjs liv hade vi inte kunnat bygga hus. Faktum är att om sådana regler gällde i det privata näringslivet skulle inte svensk industri vara särskilt stark idag – och förmodligen hade aldrig Henry Ford fått okej för en satsning på det löpande bandet. Bara för att ta några exempel…

Återkommer med ett räkneexempel för att visa att vi egentligen inte har råd att låta bli att investera i självgående dammsugare i äldrevården!

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Örebro vill att kommunen satsar mer på forskning och utveckling i äldrefrågor. Därför föreslog (s) och (v) på sammanträdet med Vård- och omsorgsnämnd Väster 12/3 att förvaltningen ska återkomma med ett förslag på hur exempelvis en forskarskola kring äldrefrågor skulle kunna se ut.

Det kan verka märkligt att lägga förslag på nya utgifter i en tid när kommunen diskuterar besparingar, men ska vi förbättra äldrevården och klara kvaliteten i framtiden så krävs mer resurser till forskning och förbättringsarbete.

Forskning är en viktig del av förbättringsarbetet, även om det allra viktigaste är att forskning och teori i högre grad utgår från verksamhetens behov och att resultaten används och sprids bland alla medarbetare, närstående och äldre.

Den forskarskola som Örebro kommun driver tillsammans med Örebro universitet borde redan ha exempelvis omvårdnad som ämne, men kommunledningen i Örebro röstade ner våra förslag om att forskarskolan skulle ha ett större fokus på den kommunala kärnverksamheten, exempelvis genom att innehålla forskning om omvårdnad och pedagogik.

I förslaget från (s) och (v) föreslås att alla professioner ”som arbetar med äldre och har tillräcklig högskolekompetens (och kan antas som forskare) ska vara representerade i en sådan forskarskola. Kostnaden för Örebro kommun borde kunna stanna under en miljon kronor, enligt de partiernas egna undersökningar. Läs förslaget här.

Redan i budgeten för Vård- och omsorgsnämnderna 2009 föreslog (s) och (v) följande:”Gruppen ”äldre” kommer att öka drastiskt och behoven av utveckling och ökad kunskap kommer att vara stort inom äldrevården. Ändå är forskningen om området ”äldre” eftersatt. Dessutom behöver Örebro kommun förbättra arbetet med forskning och utveckling, exempelvis behöver kopplingen mellan forskningen och verksamheten förbättras.”

Zappade in på SVTs debatt och hamnade i – ännu en – bisarr debatt om huruvida vänstern är anti-semitisk. Och det är verkligen märkligt, som många redan påpekat, att de där anklagelserna alltid kommer så fort Israels politik kritiseras. Men det blir nog lätt så när hela debatten om konflikten är så skruvad och bisarr som den är, läs absolut Bengt Hermeles artikel på Newsmill om att se sig själv i ”den andre”.

Och tyvärr används Förintelsen av båda sidor i debatten. Om detta skriver ”utsikt från höjden” sansat om i detta inlägg. De flesta som ger sig in i debatten för att stödja palestiniernas rättmätiga krav på att leva i fred i en egen stat (en rätt som självklart också ska gälla israeler) har någon gång sårats av anklagelserna om att kritiken mot Israels politik handlar om anti-semitism.

Det där är riktigt tragiskt av många skäl, men huvudsakligen för att det relativiserar och förminskar problemen med anti-semitism. Det är inte anti-semitism att kritisera Israel eller sionismen som ideologi (det finns gott om judar som, av religiösa skäl, är minst lika kritiska mot sionismen som ideologi – de är knappast anti-semiter). Däremot är det anti-semitism (och rasism) att kritisera någon för att denne är av judisk börd eller att påstå att judar är på ett visst sätt.

Jag vet att de flesta som gör jämförelser mellan Israels brott och nazisternas brott inte menar något illa – de flesta har bara inte tänkt igenom vad konsekvenserna blir av att man jämför dessa brott med varandra. Detta bör man därför lyfta fram, påpeka och debattera (även om man alltså inte kan dra slutsatsen att människor som gör sådana jämförelser är anti-semiter).

Men varför sker inte samma ifrågasättande när Israels svenska fan-club anspelar och påminner om Förintelsen för att smutskasta Israel-kritiken? Borde inte Henrik Bachner, och andra som forskat i frågan, agerar även i de fallen? 

1. ”Mischpokiska nyheter” skriver: ”Och jag lägger till: Vakna, innan det är försent! För precis så här började på 1920-talet det tyska helvetet, vilket blev ett helvete för hela mänskligheten! Vakna Sverige innan det är försent! Vakna Europa! Ta ditt ansvar för demokratin på allvar!”
2. Så här skriver fp-politikern Mathias Sundin: ”Vilket årtionde är det? När jag ser filmen från demonstrationen i Malmö får jag påminna mig om att vi lever i en demokrati på 2000-talet, och inte Tyskland på 30-talet.”
3. Anders Carlberg (vice ordförande i Svensk Israel-Information) är smartare när han i en artikel i Expressen bara citerar andra och därmed slipper stå för kopplingarna själv. Men likväl finns anspelningarna där, exempelvis när han citerar Henryk M. Broder (kulturredaktör på Der Spiegel), som menar att européerna hoppas ”att araberna fullföljer det jobb som nazisterna inte avslutade.”

Utifrån respekt för de miljoner människor som mördades i nazistiska förintelseläger borde alla sluta använda Förintelsen som objekt för jämförelser. Ingenting bör jämföras med Förintelsen. Dessa jämförelser försvårar dessutom debatten om hur konflikten mellan Israel och Palestina ska kunna lösas. Om det nu finns en ärlig vilja att diskutera hur konflikten ska lösas.

Nu har Alliansfritt Sverige gjort jobbet att göra Fredrik Reinfeldts bok ”Det sovande folket” tillgänglig för nedladdning. Arvid Falk skriver mer om boken här. Lysande jobbat!

Jag skrev om boken (som står i min bokhylla) i mars 2006. Kanske skulle det påverka stödet för landets statsminister om någon journalist pressade honom på hans syn på svenskarna? Står han fortfarande för denna formulering: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd. Tecknen är mycket tydliga hos det uppväxande släktet, de 60- och 70-talsfödda.”

Och om inte, varför skrev han så när han var 28 år (hyfsat mogen ålder, eller hur?) och hur påverkar hans ”ungdomliga uppfattningar” hans synsätt idag? När får vi höra de politiska reportrarna ställa dessa frågor?

Familjen har varit på semester på Tenerife (Los Christianos) i en vecka (vilket förklarar den låga aktiviteten på den här sidan) och även om jag ska skona er från vad som skulle kunna bli en väldigt enformig resedagbok (Monkey Park var den enda otroligt häftiga grej som vi har att berätta, i övrigt slackade vi och tog det så där otroligt lugnt som bara en barnfamilj kan göra). Men tre funderingar måste jag dela med mig av:

1. Hur kan så många tilltalas av så torftiga miljöer när de är utomlands – på hemmaplan skulle de ju inte vilja bo i ett hus som ser ut som en ålandsfärja? Jag ska inte brista ut i något evighetslångt moraliserande om det turistiska och anpassade som självklart finns i Los Christianos (även om det verkar vara tusen gånger värre i Playa de Los Americas, om vår bild är rättvis efter en dags promeneradende dit). Även om det ger cred att såga Kanarieöarna och turistfällor som Los Christianos så låter jag bli…: Det är otroligt bekvämt att turista på turistorter, där man tar sig fram med engelska, där allting är någorlunda ordnat och där man kan rulla barn-trolleyn upp och ner för välskötta trottoarer. Men varför måste så många av hotellen och turistanläggningarna vara så fula? Så dyrt kan det väl inte vara med lite smak…
2. Hur kan det komma sig att alla alltid bara pratar om de saker som är billigare i andra länder (typ sprit…) medan man så snabbt glömmer alla de tillfällen då man blir totalt uppskörtad? Detta gäller självklart i högre grad på t ex Kanarieöarna och andra verkligt turistanpassade ställen, men likväl verkar det vara en väldigt selektiv glömska som drabbar en när man ska berätta om sin semester. Vi gnällde dock en hel del i familjen över den turistfälle-lunch som vi ”sparade tid med” och som visade sig vara dyrare än en dagens i Örebro, tråkigare än en dagens i Örebro och långsammare än en dagens i Örebro… Och sedan konstaterade vi att man åtminstone på två veckor tjänar in den dyrare resan till t ex Thailand med tanke på att mat och annat är så mycket billigare där. Men så känns det ju inte när man ska boka resan och fascineras av att flyg och hotell inte kostar mer…
3. och sist men inte minst: Vad är det för fel på oss män? En charter-resa ger självklart tusentals exempel på pinsamma gubbar som på olika sätt tycker att de är störtsköna och världsvana. Men de flesta är ju harmlösa och mest lite Stig-Helmer-aktiga (inget ont om Stig-Helmer – han är Hammarbyare!). Men på promenaden till Playa de Los Americas passerade vi ett exempel på det verkliga problemet: restaurangen Hooters. Jag upprepar: Vad är det för fel på oss män? En gång till: Vad är det för fel på oss män? Jag har hört talas om Hooters tidigare men har väl trott att det är någon slags ironi, någon slags medveten dubbeltydighet: wink-wink-nudge-nudge-know-what-I-mean-typ. Men det är tydligen på allvar. Alla servitriser har korta shorts och linne (och har – föga förvånande – en kroppsform som man kan vänta sig av servitriser i sådana kläder), och allt restaurangen har att framföra som säljargument handlar om stora bröst och lättklädda tjejer. Och folk går dit. Ja, mest män såklart. På hemsidan deklarerar de stolt att de har en ”mission statement” och i Burlington kör de en kampanj där barnen äter gratis. Skulle inte tro det. Not on my watch.