Kommunfullmäktige 09.41: ”Örebro kommun ska vara en strålande plats” inledde Inger Högström-Westerling sitt inlägg nyss. Hon räknade upp saker att vara stolta för, och jag kommenterar några av dem:

”Örebro växer”. Jättebra! Fast det sker inte tack vare kommunledningen. Tvärtom. Ledande kommunalråd tycker att stora anläggningar lika gärna kan hamna i Arboga eller andra kommuner. De har i fall efter fall skrämt bort företag från kommunen.

”Vårt läge är en fantastisk konkurrensfaktor”. Visst är det bra, men det är tråkigt att kommunledningen gör vad de kan för att reducera denna framgångsfaktor. De motarbetar flygplatsen, stoppar planerna på industrijärnväg till flygplatsen, försenar truckstop (serviceanläggning för godstrafik)

”Tjänstegarantier har tagits fram på alla områden”. Jo, fast i de flesta fall innebar de inget annat än lagen redan slog fast, och i flera andra fall har det omedelbart visat sig att kommunen inte kan leva upp till åtagandena.

2008 var på många sätt ett förlorat år. En passiv kommunledningen har hållit tillbaka Örebros utveckling.

Kommunfullmäktige 09.25: Ingemar Karlsson, ordförande i revisionen lämnade precis talarstolen efter att ha redogjort för revisionens kritik mot den oklara styrningen i Örebro kommun. Alla i revisionen är eniga (alltså även de borgerliga partiernas representanter) i kritiken mot oklarheter i ordergivning och uppdrag. Han nämner kostnaderna för Parkteaterns upprustning som ett tydligt exempel.

Han påpekar att det är svårt att peka ut vem  man ska kritisera: det handlar om ”problem i sin helhet” eller, som Ingemar skämtsamt säger: ”otydligheten är väl utvecklad”. Revisionen efterlyser bättre metoder för utvärderingar och uppföljning. Trots kritiken tillstyrker revisionen att Kommunstyrelse och nämnder beviljas ansvarsfrihet och att Kommunfullmäktige godkänner årsberättelsen.

Faktum är att kritiken är svidande och att den, även om det inte sägs rakt ut, är hård för att komma från en kommunal revision. Och den är egentligen ett grundskott mot kommunledningen, som gick till val på att införa ett ”öppet och tydligt ledarskap”. Det har visat sig att det vare sig är öppet eller tydligt. Revisionens rapport illustrerar otydligheten på ett avslöjande sätt.

När det gäller Parkteatern så handlar det om att Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) i sista stund försökte åtgärda de problem som orsakats av hans tidigare passivitet. Därför gick han in och gav order om en upprustning och Fastighetsnämnden (som egentligen var ansvarig) hade inte möjlighet att sköta projektet som de borde gjort.

När kostnaderna skenade gick Staffan Werme ut offentligt och kritiserade både Fastighetsnämnden och de tjänstemän som jobbat med projektet, trots att Werme i högsta grad själv var en orsak till kostnadsökningarna. Som Ingemar Karlsson sa: ”otydligheten är väl utvecklad”. Och, skulle jag vilja lägga till: otydligheten är förmodligen medveten och avsiktlig – den samlar nämligen mer makt hos Kommunstyrelsens ordförande. Och den ger honom ett verktyg för att skrämma och angripa tjänstemän och andra politiker.

Du kan följa Kommunfullmäktiges möte på webb-tv.

 Jag har tidigare funderat över nyttan med Twitter, Facebook, bloggar och annat i politiken (läs mer här). Men på ett område verkar Twitter faktiskt ha inneburit ett viktigt steg för mänskligheten.

Dagens Medicin skriver om hur forskare i USA lyckats skicka meddelanden via Twitter med hjälp av tankekraft. Tekniken kan innebära ett jättekliv för förlamade människor som med hjälp av denna teknik faktiskt kan kommunicera. Vill man vara kritisk kan man givetvis påpeka att det inte är just kopplingen till Twitter som är viktig, men då missar man den avgörande poängen: var det någon som kunde gissa sig till den användningen när man uppfann Twitter?

Precis som med så mycket annat så drivs utvecklingen framåt genom att människor bygger vidare på andra människors framsteg (och felsteg). Jag hävdar inte att all ny teknik är bra eller viktig, men vi ska vara väldigt tacksamma för att den tekniska utvecklingen går framåt – med krumsprång och krumbukter. Utveckling driver utveckling och framsteg leder till framsteg. Just därför kan man inte förutspå vad landvinningar ska leda till. Och just därför bör man ha en positiv (men sunt skeptisk) inställning till ny teknik.

Moderaterna i Örebro är stolta som tuppar dessa dagar (exempelvis Kent Persson som är länsordförande). Och visst finns det ett skäl till det: än en gång förlägger Moderaterna en stor konferens i Örebro. Och det är ju bra för Örebros utveckling.

Men vad som vore ännu bättre är om Moderaterna i Örebro kunde lära lite av sina partikamrater i andra kommuner: till exempel kunde de lära av Vara om brett politiskt samarbete för bättre personalpolitik, av Solna om hur man jobbar över blockgränserna för ett bättre näringslivsklimat och av Halmstad hur man gör för att få ICA att etablera nya affärer på orten… Om detta har vi skickat pressinfo och delat ut flygblad om idag.

Återstår att se om det blir nytag nästa vecka! Vem vet: kanske bjuder kommunledningen in till breda samtal om Örebros utveckling. F-n trot.

Jag har glömt att berätta om det mest uppseendeväckande på förra kommunfullmäktige, som faktiskt borde uppmärksammats även av media: när en folkpartist (som också är Kommunstyrelsens ordförande i Sveriges sjunde största stad, Örebro) argumenterade mot grunderna i marknadsekonomin. Visst borde det vara intressant? Eller åtminstone överraskande?

Så här var det. I en radiodebatt i höstas hävdade Staffan Werme (fp) att Örebro Bostäder AB är skyldigt Örebro kommun 4 miljarder kronor. Alla blev förmodligen lika förvånade som vi i S (Jonas Karlsson som debatterade i radion blev alldeles paff): var fick han det ifrån? Så Jonas Karlsson ställde en fråga i Kommunfullmäktige om det och förra gången fick han svar (lyssna här, om mediespelaren inte startats, klicka här och välj ärende 9, på KF-mötet 090325)

Det visar sig att Staffan hittat på summan alldeles själv genom att räkna ränta på ränta på ränta på en summa som Örebro kommun – enligt Staffan – ”gav till stiftelsen” (=ÖBO) i början av 70-talet. När Staffan Werme skulle förklara sitt plötsliga utspel blev det i och för sig uppenbart att han inte riktigt visste vad han menade, eller åtminstone att han inte tänkt sig att någon skulle syna hans bluff. (Jag tror inte att jag var ensam om att tycka att det var en aning pinsamt.)

I den debatten underkände han grunden för marknadsekonomin. Han hävdade att Örebro kommun ”gav” pengar till ÖBO, men det är ett köp han talar om. Kommunen köpte tillbaka mark från ÖBO, mark som stigit i värde sedan dess  (det var förmodligen den bästa affär Örebro kommun någonsin gjort…). Att hävda att köp är detsamma som att ”ge pengar” och att hävda att den som köpt sålt något för pengar skaffat sig en skuld är att i grunden ifrågasätta marknadsekonomin. Det står var och en fritt att göra så, men medge att det är en lite överraskande ståndpunkt från en ledande folkpartist (tillika Kommunstyrelseordförande i rikets sjunde största stad)?

Men resonemanget är lite intressant: kanske skulle man gå tillbaka med sina kläder efter några år och kräva att butiken betalar tillbaka pengarna (med ränta på ränta)? Eller tror ni att butiken möjligen skulle hävda att det inte går? Jämförelsen haltar en aning, det medges. Kläderna är ju nämligen slitna, medan marken stigit i värde – fast det talar knappast till Staffans fördel, eller hur?

Idag publicerar NA en krönika jag skrivit om politiken och de sociala medierna. I den konstaterar jag, i förbifarten, att det finns partier i Örebro kommuns majoritet som knappt har en uppdaterad hemsida överhuvudtaget. Och att hitta valprogram för dem (folkpartiet) är närmast omöjligt (något valprogram för den högerkoalition som styr kan man självklart inte hitta, eftersom örebroarna före valet inte kunde ana att dessa fem partier skulle samregera – men inte ens efteråt går det att hitta deras överenskommelse på webben).

Och det där är bara ännu ett exempel på något jag skrev en debattartikel om för en vecka sedan: varför ägnar kommunledningen så mycket kraft åt att kritisera partier som försöker lyssna på örebroarna – vore det inte bättre att försöka skapa dialog både med medborgare, näringsliv och andra aktörer? (Att de ska vara intresserade av att prata och lyssna på (s) och (v) är ju så otänkbart så det behöver jag inte ens nämna)?

I år har herrallsvenskan begåvats med proffsdomare som ska höja kvaliteten på domarinsatserna. De enda som är nöjda är nog Henkeborgs IF; utan ”proffsdomare” skulle de inte legat i topp i tabellen. I första omgången fick Henkeborg en helt orimlig straff, som gjorde att de vann över skattefuskarna i IFK Göteborg. I senaste omgången fick HeIF ett mål godkänt trots att det föregicks av en hockeytackling på Hammarbys målvakt (domarinsatsen i den matchen var verkligen under all kritik, men riktigt så hårda ord som DN tog till har jag inte använt – för övrigt har domaren Marcus Strömbergsson  medgett att han gjorde fel). Dessutom har jurgården fått en märklig straff mot ÖSK. För övrigt kan man väl lägga till att allsvenskans första match satte trenden: Elfsborg fick två (tveksamma) straffar inom loppet av några minuter. Utan det hade Elfsborg nog inte lyckats göra något mål alls. Och vi är bara inne i fjärde omgången ännu.

Jag har ett anspråkslöst förslag: eftersom proffsdomare inte verkar innebära bättre domslut (och då har jag inte med ett ord nämnt den största stjärnan: Martin Hansson) kanske man ska välja den motsatta vägen: Att de får betala för att döma – skulle det bli bättre? Eller vore det bättre att släppa fältet fritt för mutor (vilket John Alvbåde skojat om här)? Eller vore det kanske bättre att inte ha några domare alls? Inte vet jag, men proffsdomare verkar ju inte riktigt ha bidragit till schyssta villkor i alla fall. För schyssta villkor är ju verkligen något som fotbollförbundet jobbar för…

Igår skrev jag om en åklagare som söker uppmärksamhet istället för att åtala brottslingar. Idag talar alla om domen mot grundarna av The Pirate Bay. Jag tycker verkligen illa om Pirate Bay (de tjänar pengar på andras arbete utan upphovsrättsinnehavares tillstånd). Men dagens dom kommer få långtgående följder. Andra lär skriva om det typ överallt, men jag nöjer mig med de politiska konsekvenserna: det skulle inte förvåna mig om vi får se Piratpartiet i riksdagen och överlag tror jag att många ungas förtroende för de politiska partierna (och samhällssystemet) kommer att försämras.

Jag vet att man inte kan jämföra olika straff och domar rakt av, så jag låter bli det. Nöjer mig med att konstatera att ett års fängelse (som TPB-männen fick för att i princip ha spridit länkar) är samma straff som utdömdes till två Hells Angels-typer som kastat en (ofarlig) granat, hotat och utpressat en person (de fick också skadestånd på sammanlagt 40 000 kronor). Det är också samma straff som en 24-årig knarklangare i Eskilstuna dömdes till efter att ha transporterat och försökt sälja nästan ett kilo hasch. Det är också samma straff som utdömdes mot en man i Vetlanda som lurade hem en berusad kvinna och sedan försökte våldta henne. Skadestånd på 30 miljoner kronor har jag däremot inte hittat  något exempel på, men det är lite mer än de 100 000 kronor som Christine Schürrer dömdes att betala till föräldrarna till de två mördade barnen i Arboga.

En åklagare i Gävle har bestämt sig för att åtala den som skriver ut preventivmedel till flickor under 15 år. Brottsrubricering? ”Medhjälp till våldtäkt”. Och jag som trodde att man tagit bort möjligheten att bli åklagare genom att hitta en examen i ett corn-flakes-paket.

Det har varit en helg med mycket fotboll. Och även om det började bra (jugårn fick stryk med massa mål) fortsatte det mindre bra (Bajen fick också stryk – fast med färre mål!). Så därför flyttar jag fokus till något annat…

I senaste numret av Offside (utmärkt tidning – börja prenumera NU!) kan man läsa en lång och bra artikel om svensk försäsongsträning. Dansken Jens Bangsbo (en ledande expert på fotbollsspelares fysiska träning, professor i fysiologi och elitfotbollstränare – bland annat assisterande i Juventus till Marcelo Lippi) intervjuas, jag citerar Offside:

”- Man kan inte säga att svenska spelare är bättre tränade längre, i alla fall inte för fotboll. Fotbollen i Sverige är ganska konservativ. Man verkar fortfarande fästa väldigt stor vikt vid maximal syreupptagningsförmåga.”
Texten fortsätter, reportern (Ulf Roosvald) frågar: ”Ja, Svenska fotbollförbundet har till och med kommit fram till att den måste höjas. Jag tror att nästan alla lag använder sig av Coopertestet, med löpning över tre kilometer. Är det ett bra mått på en fotbollsspelare?
– Absolut! Löpning, oavbrutet i elva, tolv minuter. Det är ju exakt så en fotbollsmatch ser ut.
Jaha… men du sa ju att en fotbollsspelare står still…
– Ulf, jag provocerar dig bara. Naturligtvis är Coopertestet jättedåligt. Om du inte är längdskidåkare, då är det jättebra. Men visst, man måste sysselsätta spelarna i tre månader, och det är enkelt att låta dem springa.”

I artikeln intervjuas också Hammarbys fystränare, Janne Mian, och han beskriver att konservatismen inte nödvändigtvis kommer från tränare och ledare…:
”-Jag kom till Hammarby 2007 med mina nya träningsmetoder. Efter ett av de första passen kom spelarna och klagade. De var inte trötta, sa de. De ville springa ”broarna runt”, över Skanstullsbron till Södermalm, runt Årstaviken och tillbaka. Det var en Hammarbytradition, en rutin som spelarna odlat i många år. Jag svarade: ’Så länge jag är fystränare här kommer ni aldrig att få springa på det viset’. Det finns en attityd i Sverige att om du inte är trött så du kräks när träningen är slut, då har du inte tränat.”

Jag tror att Mian har rätt – och jag tror att Hammarby är på rätt väg (även om lördagens match inte visade det så bra…). Och jag tror att mer träning – på rätt saker – och smartare träningsmetoder kan ge goda resultat. Se bara på världens bästa lag: Barcelona. De tränar ALDRIG utan boll. Kanske finns det ett samband mellan förmågan att slå bra passningar och träning med boll? Lagerbäck lär inte hålla med – men om man undantar politisk uppfattning är det sällan jag är överens med honom…

Jens Bangsbo gav mig stöd i artikeln. Han menar att de skandinaviska länderna skulle kunna vända ”vinterproblemet” till en fördel: ”Det tar bara ett par månader för en fotbollsspelare att komma i god form. Resten av tiden kan man ägna åt annat”. I resten av Europa är ”försäsongen” typ en månad, varför skulle svenskar behöva så mycket mer spring än italienare eller portugiser? Bangsbo påpekar att det både finns hallar och konstgräs – vilket ger goda förutsättningar:
”- Jag menar allvar: Vi i Skandinavien borde producera de mest tekniska spelarna i världen.”