Tog sista tåget från Stockholm i måndags och kom till Örebro efter midnatt (tack för den förseningen, SJ!). Jag satt hela tågresan försjunken i Elisabeth Georges förra bok ”Innan döden kom” och Ipoden inställd på en spellista med bara bra låtar. Resan gick fort (tur det med tanke på den eländiga fotbollsmatch jag varit på tidigare på kvällen).

Elisabeth George brukar skriva om Thomas Lynley och hans kollega Barbara Havers men ”Innan döden kom” är en avstickare, den handlar om det som föregick slutet på den föregående boken (”När ingen ser”). I korthet kan man säga att det är drygt 500 sidors eländesbeskrivning av hur en pojke blir en mördare. Men det är bra, mycket bra.

Jag har dragit mig länge för att börja läsa boken, trodde att det skulle bli motigt och inte så avkopplande att läsa en så lång bok om hur allt går åt h-e. Men så fel jag hade. Elisabeth George gör det bra, hon beskriver det engelska klassamhället och den hopplöshet som är verklighet för så många britter. Endast en Hollywood-story kan rädda pojken Joel (huvudpersonen) och hans syskon. Med en pappa som oskyldigt dödats i en knarkuppgörelse (där polisen utgår från att pappan också var en brottsling – fördomar spelar roll). Med en psykotisk mamma som är inspärrad på sjukhus. Tre syskon som blivit misskötta och nonchalerade av farmoder och hennes otäcke man; en lillebror som lever i en egen värld, misshandlad av allt som hänt och en storasyster som hanterat livets motgångar genom att i snabbt tempo måla in sig i ett hörn där fängelse verkar vara den enda möjliga utvägen. Den tolvårige Joel tvingas försöka vara vuxen – och misslyckas självklart.

Berättelsen är angelägen, välskriven och skakande. Elisabeth George får läsaren att oroa sig för det slut man vet ska komma, att bli upprörd över fördomar från polisen och myndigheterna och att vilja agera för att förändra ett samhälle som dömer barn till ett liv utan hopp.

När tåget gled in på Örebro central och jag la ifrån mig boken är det alltså inte så konstigt att jag var fast i London-förorternas brutalitet och orättvisor. Så kliver jag ut på perrongen och börjar gå mot cykeln och får syn på ett gäng ungdomar som står i ett hörn. Först reagerade jag som om jag fortfarande var kvar i boken: Ska jag byta väg? Och sedan vaknade jag till: detta är inte London. Detta är Örebro, en måndag kväll.

Örebro city en måndagkväll gör mig inte rädd. Örebro city är inte ett område där det faktiskt finns en risk att ge sig ut. I många år bodde jag på Fredsgatan (och innan dess på Storgatan), mitt i norrcity. Och jag var nästan aldrig rädd när jag gick ut, trots att jag självklart visste att det begås massor av olika brott i Örebro, varje dag. Men jag tyckte inte att jag hade anledning att vara rädd, och sakligt sätt så var risken otroligt liten att jag skulle utsättas för något.

Lite längre fram på vägen mötte jag en tjej som gick hemåt med snabba steg, med mobilen tryckt mot örat. Hon hade – rent statistiskt – mindre anledning än jag att vara rädd. Men för henne spelade inte det någon roll, man såg på henne att hon helst av allt ville komma hem, att promenaden inte alls var trevlig. Statistik, fakta och annat spelar ingen roll i det läget – hon var rädd och ingen kan säga till henne att hon reagerar felaktigt. Ingen kan ta ifrån henne hennes rädsla, och vi andra kan fundera över vad det innebär för ofrihet att ha den rädslan.

Men vad hade hänt om det faktiskt hade funnits skäl för mig att vara rädd? Jag, och min familj, har tillräckligt god ekonomi för att kunna välja någorlunda fritt var vi vill bo. Och det är ju precis så som klassamhället skapar en till synes oföränderlig karta över exempelvis London. De som inte har något val får bo i områden där den starke överlever och där polisen håller sig borta – och betraktas som fiender. Eller som Joel säger: antingen är du grå och syns inte eller så måste du kunna skaffa dig respekt. De som har möjlighet att välja flyttar någon annanstans, där kameror, vakter och återkommande polispatrullering skapar en illusion av trygghet (Elisabeth George visar just i denna, och föregående bok, att våldet lika väl kan drabba en där).

Rädslan, våldet och hopplösheten skapas inte av för korta straff. Inte heller av för få poliser. Visst ska vi ha straff som avskräcker från brott och som har allmänhetens förståelse. Och visst ska vi ha tillräckligt mycket poliser för att kunna upprätthålla ordning och bekämpa brott. Men det är inte korta straff eller få poliser som skapar det klassamhälle som är så tydligt i exempelvis London.

Rädsla, våld och hopplöshet skapas av ökade klyftor, av orättvisor och av otrygghet. Därför är hundratusentals människor utanför a-kassan, sänkta socialbidrag, sänkt sjukpenning, nedrustning av skolor och annat större skäl till ökad brottslighet än färre poliser. Tony Blair myntade det klassiska uttrycket: ”Tough on crime, and on the causes of crime” (vi ska bekämpa brott, och bekämpa orsaken till brotten). Och det är ju det det handlar om.

Så när jag pustar ut på väg från tåget, och inser att jag ju är på väg genom Örebro och inte genom London så är det ingen självklarhet. Anledningen är att vi – faktiskt – skapat ett relativt tryggt samhälle. Men å andra sidan vet jag ju också att det finns gott om områden i Sverige där känslan är annorlunda, där rädslan, våldet och hopplösheten är utbrett och där barn som växer upp inte får alla chanser de borde få. Så visst ska vi vara stolta över det samhälle vi lever i, men vi får självklart inte glömma bort att vara kritiska mot de brister som finns kvar.

Men rädslan och hopplösheten bekämpas inte med högerns lösningar. Högern tror att människor jobbar mer bara för att man säger åt dem att göra det (och straffar dem som inte gör det). Rädsla och hopplöshet bekämpas bäst genom kamp mot orättvisor. Och då handlar det både om att använda skattepengarna så att de ger största möjliga trygghet, så att de ger alla möjligt chansen att utvecklas och växa och skapar en tilltro till att människor behandlas lika oavsett var de bor, var de kommer ifrån eller vem de är.

Men det handlar också om att vi som är förtroendevalda politiker måste visa respekt, ge anledning för människor att lita på oss. Därför är det också en viktigt politisk handling att fråga ”vad tycker du?” (och mena det). Och därför är det ett problem när det finns politiker som tror att slutenhet, hemlighetsmakeri och elitstyre är klokt. Men det är en annan historia…

Fan. Totalt j-a mörker avslutade måndagen. Vad kan man säga när Hammarby förlorar mot tabelljumbon, som inte lyckats vinna överhuvudtaget tidigare? Vill kunna tro att det handlar om solidaritet: ”kom till oss på Söderstadion, era stackare. Vi ska nog se till att ni får lite luft under vingarna. Varsågod, här får ni 3 poäng.” Fast det fungerar inte. När man trodde att det inte kunde bli värre (säsongen har ju inte bjudit på en enda hejdundrande upplevelse på Söderstadion), så visst f-n blir det det.

En del orkar faktiskt bli upprörda över att två fotbollslag (aik från Solna och Hammarby från Stockholm) deltar i Pride-paraden för att visa att klubbarna tar avstånd från den så vanliga homofobin som finns i fotbollen. Som Hammarbyare blir jag stolt när jag läser (i Aftonbladet) att ”Hammarby nappade direkt” när Stockholm-Pride frågade. Och så får jag se hur klokt Frank Ågren (Hammarbyare och ordförande i Supporterunionen, SFSU) skriver i Aftonbladet. Så här skriver han:

”Att partipolitiken ska hållas borta från fotbollen, det tror jag alla är överens om, men att spelare och supportrar tillsammans står upp för allas lika värde, det är väl en självklarhet.

Homosexuella, svarta eller kvinnor: gör klubbarna och supportrarna en politisk handling om man stödjer deras självkänsla och kamp? I så fall blir jag gärna politiker.

Jag skulle vara förbannat stolt om just min klubb och våra supportrar gjorde gemensam sak och blev först i världen med att öppet stödja homosexuella, även inom fotbollen, och arbeta för en hundraprocentig tolerans av dessa personer.”

Jag vet att alla Hammarbyare inte känner som jag och Frank Ågren (tydligen har några startat någon Facebook-grupp i ämnet) men det är ändå skönt att det är aiks fans som skämmer ut sig mest (synligt) i frågan: ”Man blir mörkrädd när man ser vad folk skriver” säger en förträdare för AIK om några av fansens reaktioner. I ärlighetens namn ska man väl i och för säg medge att klubbens ledning är tydlig: ”Jag kan inte förstå dem som tycker att vi gör ett politiskt ställningstagande. Det här handlar om empati och humanism, inget annat”, säger Johan Strömberg (ordförande i AIK).

Och bara för att det är så fint skrivet upprepar jag ett stycke ur Haris Laitinens beskrivning av Bajen-känslan: ”Det får inte spela någon roll vem du är, var du kommer ifrån eller hur mycket pengar du har på banken. Du ska få en rättvis chans att visa vad du kan, du ska inte lämnas i sticket. Så föds spelglädjen och finessen.”

Rensade mobilen häromdagen (en bra sysselsättning när det regnar som  mest…) och bland annat raderade jag några hundra bilder ur kameraminnet. Och då hittade jag några favoriter från Europa-valrörelsen i maj-juni. Jag börjar med plats nummer 3:

3. Kristdemokraterna pratar gärna om etik och moral och ordning och reda. Men det hindrade dem inte från att ”pryda” varenda träd, stolpe, lyktstolpe, vägskylt och hundben i Örebro city med dessa glada affischer. Sedan var ju allt givetvis helt bortkastat – vem bryr sig om vilka som står på platserna 1-73 (typ) när något snille placerat Alf Svensson på plats 74?

På plats 2 återfinns denna listiga uppmaning från (kd) i Stockholm. Hur tänkte de där? Hoppades de få ut mycket på försäkringen när någon gjorde slag i saken och följde uppmaningen? Eller handlar det bara om att uppvigla de typ 85% av befolkningen som verkligen inte gillar vare sig Alf Svensson eller (kd)?

På plats ett hittar vi den mest ärliga röstuppmaning jag någonsin sett. Folkpartiet i Örebro tapetserade sin cirkusvagn (jodå, visst har de en cirkusvagn som valstuga – schysst illustration av kommunledningens sätt att sköta kommunen, eller hur?) med denna affisch. Som dessutom publicerades som annons de sista dagarna före valet. Ibland skojar socialdemokrater om att en del väljare skulle rösta på oss även om vi hade en häst som partiledare – vanor och traditioner sitter djupt. Men aldrig har vi vågat testa påståendet på det sätt Folkpartiet i Örebro gjorde:

Igår (måndag) publicerades min krönika i NA. Denna gång skrev jag om olika syn på delaktighet, information och öppenhet. Jag tror (vilket väl borde vara en självklarhet) att det är bra om många deltar i diskussionerna innan beslut och att det är bra att lyssna på vad örebroarna tycker. Tyvärr anser inte Örebros kommunledning att det är så viktigt. Det har visat sig i samband med nedläggningen av Varberga-skolan, men det finns gott om exempel. Jag nämner några i krönikan.

Här följer den text jag skickade till NA:

”Vad tycker du, är följande självklart?: Beslut blir bättre om många är med och diskuterar förslagen. Därför är öppenhet och debatt en förutsättning för att beslut ska bli bra. Som politiker ska man lyssna och pröva argumenten, och sedan komma fram till ett ställningstagande som också öppet och tydligt redovisas så att de som inte håller med kan protestera, argumentera och bilda opinion mot beslutet.

Säkert tycker många att detta är självklart, och jag håller med; precis så där tycker jag. Men tyvärr är det inte självklart i Örebro kommun nuförtiden. Låt mig ge fyra exempel.

1. När besparingar nu diskuteras hålls tjänstemännens förslag hemliga, och Kommunstyrelsens ordförande, folkpartisten Staffan Werme, tycker att det är bra. Han menar till och med – på en direkt fråga från en NA-reporter – att det kan vara ”bättre att prata internt och sen köra över folk” än att diskutera öppet (NA 2009-05-22).

2. När nedläggningar av skolor diskuteras blir många oroliga och många föräldrar engagerar sig. På några av de möten som ordnades i samband med nedläggningen av Karlslundsskolan, Vasaskolan och Öknaskolan (2007) blev stämningen irriterad och i vissa fall otrevlig. Slutsatsen från det ansvariga kommunalrådet, kristdemokraten Lennart Bondeson, är att man därför i fortsättningen inte ska ordna möten med mer än 10-12 personer åt gången (sagt i intervju med NA, 2009).

3. Bussförarna i Örebro är oroliga för att deras jobb är i farozonen efter att ett annat företag vunnit upphandlingen av kollektivtrafiken, som Örebro kommun betalar stora pengar för. Då kan man tycka att ansvariga politiker borde prioritera att vara med när bussförarna (genom sin fackliga organisation, Kommunal) bjuder in politikerna till ett möte. Men icke. Ingen från den styrande högerkoalitionen var där (en representant från den politiska oppositionen var där).

4. I maj bjöd villaägarna i Hagaby (för andra året i rad) in till en ”miljövandring” i området för att diskutera hur deras område kan bli bättre och säkrare. Inbjudan hade gått till tjänstemän i Örebro kommun, liksom Vägverket, Banverket och andra och självklart är även ansvariga politiker inbjudna. Både detta år och året före är en representant från den politiska oppositionen på plats. Vare sig i år eller föregående år dyker någon företrädare från den styrande högerkoalitionen upp.

Vad vi ser är en kommunledning (”Koalition Örebro”) med fem partier (folkpartiet, miljöpartiet, centerpartiet, kristdemokraterna och moderaterna), som har så fullt upp med att hålla ihop och visa en enad fasad utåt att de inte orkar/hinner/vill ge sig ut ur Rådhuset för att lyssna på vad örebroarna säger. Kritik, åsikter eller förslag som ändå når fram avfärdas – så länge de inte överensstämmer med kommunledningens uppfattning.

Kritik från företagare avfärdas med att den inte är konstruktiv och inte förts fram till rätt person (trots att ansvarigt kommunalråd suttit vid samma bord och lyssnat). Kritik från örebroare som tycker att ombyggnaden av alla stadens torg sköts klantigt och slarvigt avfärdas med att kritikerna inte förstått. När nära 11 000 örebroare kräver en folkomröstning om ÖBO-utförsäljningen avfärdas det som ”en del i socialdemokraternas propaganda”.

Allt detta skulle kunna handla om misstag eller missförstånd. Men tyvärr visar uttalandena ovan från Staffan Werme (fp) och Lennart Bondeson (kd), på att högerkoalitionen helt enkelt inte tycker att öppenhet, diskussion och brett spridd information är viktigt. För oss som tror att beslut blir bättre om många deltar i diskussionen är det synsättet svårt att förstå.”

Igår meddelade Hammarby att Charlie Davies säljs till den franska klubben Sochaux och att detta är den största affär Hammarby någonsin gjort. Enligt media handlar det om en köpesumma på 17,6 miljoner kronor. Förutom att jag kommer att sakna Charlie så gläds jag åt att Hammarby tycks ha skött affären på bästa sätt (för klubben). Men mest är jag irriterad på medias vinklar på denna affär (med media avses här de där dagliga skvallertidningarna som en gång i tiden gavs ut på kvällen).

Man skulle kunna tänka sig rubriker i stil med: ”Från college-fotboll till miljonproffs – Charlie växte till en världsspelare i Hammarby”, ”Micke Hellström hittade ett fynd – idag har Hammarbys medlemmar 17,6 miljoner skäl att tacka honom”, ”Från okänd amerikan till fruktad anfallare – Charlie Davies lämnar Hammarby och tackar fansen, klubben och Tony Gustafson”, ”Privatperson hjälpte Hammarby värva Charlie Davies – nu får han miljoner som tack”.

Men icke. Skvallertidningarnas rubriker handlar om att Charlies agent tycker att Hammarby är oproffessionella som försöker få ut så mycket betalt som möjligt (konstigt – agenten är självklart objektiv…, han har ju absolut inget intresse av att hålla nere den summa Hammarby ska få…). De handlar om att Hammarby bara får hälften av pengarna (konstigt – med tanke på att en privaperson betalade hälften för några år sedan…). Och sådär lär det hålla på.

Om man trodde att Excessen och Aftonbladdret faktiskt var seriösa skulle man om några dagar få se följande i tidningarna: ”Vår ”fotbollsexpert” talar ut:: så fel jag hade när jag hånade Charlie Davies som en oduglig anfallare” eller ”Hoppsan, det kanske inte var så smart att håna Hammarby för att anlita en agent för att sköta försäljningen – tänkte inte på att det kanske kunde leda till större försäljningssummor”.

En del ÖSK-fans är ofta bittra för att kvällstidningar och andra skriver så mycket om Stockholmslagen och så lite om ÖSK. Jag kan hålla med dem om att det är så – fast det är faktiskt inte så positivt för oss som håller på något av Stockholmslagen. När journalisterna varje dag vill fylla sidorna med ”nyheter” om Stockholms-lagen sprider de glatt rykten och hittar på rätt hårda vinklingar. Och är rätt oseriösa i sin kritik av klubbledningar, tränare, spelare och fans. Så även om det kan vara väl tyst kring exempelvis ÖSK så är det kanske bättre än att varje dag tvingas läsa påhopp, felaktigheter, märkliga rykten, lösa funderingar och oseriösa angrepp. För att hoppas att kvällspressen ska börja följa etiska regler och bete sig seriöst är liksom rätt utsiktslöst.

Tittade på Korseld med Katrine Kielos och Sanna Rayman, och deras utfrågning av Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge. Förutom att jag nog tyckte att han klarade sig undan lite för lätt ibland (Kielos borde exempelvis fått lite back-up från Rayman i frågan om varför integritetsfrågor inte rör exempelvis rätten till sin egen kropp) så var det intressant. Men allra mest intressant var Falkvinges tips på ”Total eclipse of the heart – The literal video version”. Förmodligen det roligaste jag sett på länge. Jag satt och skrattade för mig själv. Titta nu!

Och sedan kan du ju tipsa Anti-piratbyrån. Det kunde väl vara roligt för deras Henrik Pontén att få jaga lite vanligt folk igen. Literal Video Versions är ett bra exempel (precis som Falkvinge påpekade) på remix-kulturen. Och om Pontén och hans anti-piratjägare fick sin vilja igenom skulle allt sådant dö ut. Ännu ett skäl till varför vi behöver en mer uppdaterad upphovsrättslag (vilket jag tillsammans med några partikamrater skrivit en motion om till höstens partikongress). Det måste vara möjligt att citera och göra om upphovsrättsskyddat material utan att för den skull avskaffa hela upphovsrätten (som Piratpartiet vill). Om Socialdemokraterna fattar rätt beslut på kongressen i höst kommer Piratpartiets existensberättigande snabbt försvinna!

Jo, jag tycker att Earth Day är bra. Jo, jag tycker att miljömedvetande är viktigt. Jo, jag tycker att alla borde vara medlemmar i Naturskyddsföreningen. Men likväl: det här är faktiskt väldigt roligt…

Jag tycker illa om Real Madrid. Det är inget att hymla om, så det är heller inte förvånande att jag också reagerar mot deras senaste hysteriska värvarturné. För tillfället är de uppe i värvningar för cirka 2,4 miljarder kronor. Och mer väntar nog. Jag vet inte om jag någonsin varit överens med Juve-fifflaren Moggio tidigare, men någon gång ska vara den första. Platini har jag inga större problem att hålla med, även om han faktiskt missar en avgörande del: Real räknar inte med att tjäna ihop pengarna – det kommer de aldrig att kunna. Istället är det en ständigt pågående spiral där klubben ökar de redan idag skyhöga skulderna, väl medvetna om att ingen bank någonsin kommer att våga sätta klubben i konkurs. Och spelet fortsätter.

Det finns alltså gott om skäl att tycka illa om även detta lag när de köper ihop ett helt lag och inte bryr sig om att fostra egna talanger. Jämför med Barcelona som i Champions League-finalen hade 11 spelare som var fostrade i den egna klubben. Lite skillnad. Dessutom är de där j-a marängerna så arroganta och bara förutsätter att de ska vinna. Och då har jag inte ens tagit upp alla år av stöd från fascistledaren Franco och hans diktatur.

Men egentligen behöver man bara ett enda argument. En enda länk för att glömma sin ilska. Att köpa ihop lag lönar sig inte alltid. Inte när man möter motståndare som spelar vacker och effektiv fotboll. Säger bara Madrid, 2 maj 2009. Det räcker.

Lyssnade på Mona Sahlin i Almedalen igår och genom att listigt nog vänta ett dygn med att blogga missar jag alla mätningar som placerar Mona som etta i bloggosfären… Men likväl är hon etta. Mona alltså. Det är bara att instämma i vad Marit Bergman sa under sin konsert (som föregick Mona på scenen): ”Kul att vara här, vi har ju något att fira – att Sverige om ett år kommer att få sin första kvinnliga statsminister.”

Och Mona var bra. Kanske inte var något av hennes topp-fem-tal, men det är helt klart en taggad partiledare vi har. Började med att hylla demokrati-kämparna i Iran, fortsatte med att önska samling för miljö och jobb under Sveriges tid som ordförandeland i EU, berättade om de röd-gröna förslagen för att investera i framtiden och påpekade det (för de flesta, fast inte alla…) självklara: hon kommer – till skillnad från vår nuvarande statsminister – inte att sakna sin föregångare när hon tillträtt…

Snart bara ett år kvar, känner mig som en löpare på väg upp ur startblocken. Fast en löpare med semester, om det finns sådana…