Okej, rubriken är lite långsökt men nedladdningsfrågor och spridning av musik är en pågående diskussion under Putte i Parken-dagarna. Micke och jag pratar mer eller mindre oavbrutet om hur musik sprids, vilka lagar som behövs, vilka nya mellanledsföretag som behövs och liknande.

Låt mig ta ett exempel från den fullsatta Dalen-scenen i Karlskoga Folkets Park. Torsdagskväll och vi går långsamt mot Dalen för att se om de där Hoffmaestro & Craa är något att ha. När vi anlände till PIP-festivalen på onsdagen satt vi vid ett bord och diskuterade vad vi skulle se under festivaldagarna. Bredvid oss satt några karlskogingar som berättade om sina favoriter. Och de var mycket bestämda: ”ni måste se Hoffmaestro & Craa”. Okej, sa vi och ringade in det också. Vi får väl se, tänkte vi.

Och sedan stod vi alltså där högt uppe i parken och tittade ner på Dalen. Och det var helt totalt fullsatt. Både nere i gropen och längs alla kanter. Och vad vi fick se trotsar nog alla beskrivningar, och jag tror nog aldrig jag sett något så fartfyllt och energirikt på en konsertscen tidigare. När jag kom hem på kvällen sökte jag på Hoffmaestro & Craa och på deras Myspace-sida fanns massor av konsertklipp. Om jag framöver kommer köpa någon musik av dem återstår att se, men jag kommer definitivt att anstränga mig för att se dem live i framtiden. De är, för att använda restaurangmärknings-språk, värda en omväg.

Jag ska inte orda mer om Hoffmaestro & Craa – det har ju gjort tidigare. Det är fenomenet jag funderar på. Hur går det till när tusentals personer upptäcker ett nytt favoritband på en festival? Vad kan musikbranschen lära av det? Och vad får allt detta för konsekvenser på svensk lagstiftning (till exempel upphovsrättslagstiftningen)? Det korta svaret är självklart och välkänt: genom att turnera ihärdigt marknadsför man sig som grupp och konserter drar in en stor del av pengarna i musikindustrin. Men det längre svaret tycker jag återstår att besvara.

Jag tycker att det måste finnas fler lagliga sätt, där man enkelt kan betala för nedladdning. Jag tror att det behövs nya företag som tjänar sina pengar på att sprida musik och göra den tillgänglig för mig som intresserad (”förr” var p3 en av de viktigaste kanalerna för att få höra ny musik, men det var ju innan webradion och privatradion gjorde p3 mindre lyssnat). Jag tror att fler artister bör koppla försäljning av sin musik till konserterna (sälja på plats, dela ut skivor eller annat). Jag skulle vilja se lösningar som gör det möjligt att direkt på konserten tanka över musiken till sin iPod eller mobil.

Det är mycket jag vill… Men vad kan vi – gemensamt – göra för att komma i den riktningen? För att se till att band som Hoffmaestro & Craa får betalt även när det inte är festivalsommar. För att se till att ”den breda massan” även i fortsättningen upptäcker ny musik (att Myspace-sidan ligger på webben innebär ju som bekant inte att någon automatiskt hittar den). Det närmaste året kommer mycket att hänta på det området: s-kongressen i höst kommer att diskutera det (jag har varit med och skrivit en motion i frågan och kommer att debattera det på plats), flera lagar beställda av skivindustrin är på gång att genomföras och valet nästa höst kommer avgöra även dessa frågor. Fast just nu nöjer jag mig med att lyssna på Hoffmaestro & Craa, The Last Republic, Kristian Anttila och andra artister som jag upptäckt på Putte i Parken.

Vad Putte i Parken (som avslutades med en hejdundrande avslutningskväll i lördags) betyder för Karlskoga (och länet) är nog svårt att beskriva. I festivaltidningen beräknas premiäråret (2008) ha genererat cirka 10 miljoner extra till det lokala näringslivet. I år var Putte större, längre och bättre. Kanske innebär det uppåt 20 miljoner mer – en stor del innebär mer skattepengar, bättre kommunal service och annat. Så visst betyder Putte mycket för Karlskoga – och länet. I festivaltidningen beskrivs Sölvesborg och vad Sweden Rock Festival har inneburit. 2007 hade turistaktörerna i Sölvesborg en omsättning på drygt 320 miljoner kronor. I Sölvesborg! Och även om det – ännu – inte går att jämföra Putte med Sweden Rock (Sveriges största festival) så är det ingen tvekan att det betyder mycket för alla som bor i Karlskoga att tusentals besökare trampar upp gräsmattor, spelar musik på hög volym och fyller stans krogar.

Efterhand dagarna gått blev jag mer och mer övertygad om att jag måste lämna efter mig någon slags ranking över det jag sett och hört på Putte i Parken. Så även om det kanske mest är för min egen skull, så här är den: Hela Listan Över Vad Jag Tyckt Varit Bra och Dåligt På PIP09. Först om festivalen:

PPPPP Stämningen, helheten, miljön, besökarna
PPPP Artisterna – lysande men till nästa år hoppas jag på en eller två halvstora internationella artister. Annars en 5:a!
PPP Matutbudet – kunde varit roligare på mattorget
PP Markarbetet – geggan är svår att göra något åt, men om ”någon” till nästa år kan fixa en eller två trappor/gradänger i dalen, lite sågspån på valda ställen och en trappa i stora backen är det ju ett helt tokfantastiskt festivalområde!
P Informationen om artisterna. Att vi (till vår lycka) gick och såg Kristian Anttila beror i alla fall inte på presentationen i programhäftet: ”Sverigefinländsk indiepopartist från Göteborg. Han levde under sitt första år i Skövde men flyttade med sin mor till Göteborg. släppte singeln ”Vill ha dig” sommaren 2007 och då sade publiken slutgiltigt samma sak. Putte vill ha dig!”

Och så musiken, totalt hann vi höra och se cirka 30 band någorlunda ordentligt:

Töppgulld! (på karlskogingska = ultrabrabättreänbäst)

PPPPP Självklart FTW! Redan TSSL!
bob hund (fantastisk konsert, ingen är så märklig och intensiv som Thomas Öberg på scen!)
Hoffmaestro & Chraa (en jätteöverraskning, hade ingen aning om vad det var innan men knockades totalt – lysande!)
Moneybrother (blir alltid 5:or för mig, efter en Moneybrother-spelning är jag alltid lycklig, har dock sett bättre spelningar)
Millencolin (gäller samma som för Moneybrother-spelningen + saknar en del låtar, men det beror väl också på att den var kortare än en vanlig spelning)

PPPP (de flesta redan FTW och TSSL)
Hello Saferides båda spelningar (på IP-scenen och i tältet för inspelning av P3 sommarsession) (hade de suttit ihop hade det blivit en 5:a, men eftersom det var lite för mycket finstämda låtar och för lite sväng blir det bara en 4:a)
Fatboy (gillar inte alls rockabilly, hade jag gjort det hade det varit en 5:a – så bra var Fatboy live)
A Camp (lysande låtar, tajt band och en riktigt bra konsert – fel av mig att tro att deras musik inte skulle göra sig på scen)
Kristian Anttila (riktigt bra pop, TSSL!, KPKLS?)
The Last Republic (fantastiskt bra, trots lite halvkasst ljud – kommer att bli stora! FTW! RUPKL!)
Looptroop Rockers (ojojoj vilken konsert, måste kanske lyssna mer på Looptroop?!)
Timbuktu (vilket sväng! Måste ge Timbuktu en ny chans!)
The Birthday Massacre (att jag kunde gilla goth-syntrock! FTW! TSSL! KPKLS?)

PPP
Vapnet (kul, svängigt och snyggt TSSL! KPKLS?)
Perssons Pack (”Stenad i Stockholm” med Annika Norlin och de gamla hitar de spelade räddade 3:an – annars hade de knappt fått en 2:a)
John ME (riktigt bra, FTW! TSSL! KPKLS?)
Thåström (okej konsert som helhet, men på tok för mycket seg och tung industrirock)
Slagsmålsklubben (otroligt hur ett gäng syntploppare kan göra så svängig musik, trodde aldrig jag skulle uppskatta det)
Alice in Videoland (kul och tungt, FTW! TSSL! KPKLS?)
Sahara Hotnights (snygg konsert, bra låtar fast kunde kanske stuckit ut mer)
Backyard Babies (lysande live-band, men i grunden är jag inget fan)
Johnossi (kul och rätt bra, men inte tillräckligt speciellt)

PP & P
Ulf Lundell (har bevisligen gjort ett gäng bra låtar genom åren, men konserten sa mig ingenting positivt – blev snarare negativt inställd på grund av hans gubbiga mellansnack)
Melody Club (svängigt och snyggt, inte mer)
Lillasyster och The (International) Noise Conspiracy (okej rock fast inte tillräckligt kul – INC var dock nästan en 3a)
Lasse Lindh (mest tråkigt, fast några låtar är ju rätt okej)
Hassle (säkert duktig och blir säkert bättre, men rätt tråkig). Detsamma gäller Simon Norrsveden.

Förklaringar:
FTW= enligt netforbeginnersr: ”common meaning of ”FTW” is ”for the win”, an Internet expression of enthusiasiam.” Fick lära mig det av två unga tjejer, fast de hävdade att det betydde ”for the world”. Oavsett vilket betyder FTW! här att det ska spridas, att det var bra och att missionerandet börjar här!
TSSL=Till Spotify-SpelListan
KPKLS=Kanske på köplistan senare
RUPKL=Redan uppskrivna på köplistan!

Idag sker Pride-paraden genom Stockholm. För HBT-personer finns skäl att vara stolta över att kunna vara del av en rörelse som mobiliserar så synligt och så glädjefyllt. För oss alla finns skäl att vara stolta, glada och engagerade för att tåget kan genomföras (att deltagarna inte blir nedslagna eller hånade) och att vi i Sverige ändå kommit – relativt – långt när det gäller lika rättigheter och villkor (jämfört med andra länder – även om det är långt kvar).

I Pride-paraden deltar i år Hammarby IF som förening. Jag är otroligt stolt att vara en del av en förening som tydligt tar ställning i dessa frågor, även om det kanske egentligen borde vara självklart (lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning borde ju inte vara så kontroversiellt). Och ännu stoltare blir jag när jag läser Hammarbys uttalanden på hemsidan: ”Hammarby IF bildades i slutet av 1800-talet av invånarna i de mest utsatta slumområdena i Stockholm, kring Vita Bergen på Södermalm. Genom åren har Hammarby varit en del av tusentals ungdomars uppväxt och erbjudit en meningsfull sysselsättning och varit en förening som varit öppen för alla, såväl bredd som elit. Därför är det meningsfullt för Hammarby Fotboll att visa att vi är en klubb som är öppen för alla.”

Roligare blir det nog inte. Och dessutom var Slagsmålsklubben faktiskt rätt bra – att få så många hundra i Dalen (på PIP) att dansa till plipp-plopp-elektronika-dansmusik utan sång är en prestation…

Torsdagen var en riktig höjdare på Putte i Parken och fredagen blev verkligen ingen mellandag. Hur ska detta sluta?  Kan lördagen verkligen bli ännu bättre?

Vi började torsdagen med John ME som var en ny bekantskap för oss och verkligen imponerade. Sedan ner till P3s inspelning av ”P3 Sommarsession” med Hello Saferide (riktigt bra, om man bortser från att intervjuer och snack givetvis avbröt spelningen var det nog till och med bättre än onsdagens konsert på stora scenen!). Efter en ordentlig middagspaus var det A Camp på stora scenen och Nina Persson (som bott i Karlskoga!) såg – tillsammans med Nicklas Frisk – till att en spelning som kunde blivit ”bramusik-intemyckettillkonsert” blev lysande! Jag var tveksam om A Camp skulle fungera på en festivalscen. Det gjorde de. Definitivt. Och då hade vi ändå kvällens stora överraskning kvar: Hoffmaestro  & Craa

Vi hade inte tänkt se dem, men några andra festivalbesökare övertygade oss när vi hamnade vi deras bord i baren. Och lyckligtvis gick vi dit. Tillsammans med nästan alla andra. Och det var den häftigaste upplevelse jag haft på länge, definitivt den märkligaste och mest energifyllda spelning jag sett på år och dag. Hoffmaestro & Craa går nog knappt att beskriva. Ge dig in på deras Myspace-sida och kolla själv!

Thåström avslutade kvällen och var bra. Men det hade varit mycket mycket mycket bättre om han strukit de 3-4 första tung-industri-låtarna och ersatt dem med till exempel några lämpliga Imperiet-dängor… Under de första låtarna gick rätt många och jag kan delvis förstå dem. Det är tungt, dystert och inte alls särskilt roligt. Men att han slutade med ”Die Mauer” är väl å andra sidan ett bra sätt att kompensera…

Och fredagen…

Vi trodde att det skulle bli en mellandag. Men då visste vi inte att Kristian Anttila var så bra. Och inte heller att The Last Republic skulle imponera så mycket. Att Johnossi (bra, inte fantastiskt), Looptroop Rockers (enorm spelning) och Timbuktu (otroligt drag!) skulle vara bra var väntat. Men Anttila och The Last Republic hade vi inte så höga förväntningar på: mest spännande att se vad det var. Och nu blir det till att leta på iTunes och se om man kan köpa på sig lite från dessa båda. De fyra låtar som var på den EP som vi fick av The Last Republics gitarrist efter spelningen räcker inte till på långa vägar. Med tillräcklig vilja, en bra ljudtekniker och lite tur kan de bli riktigt stora. Kom ihåg var du läste det först…

Enligt Thomas Öberg börjar revolutionen idag, om bara vi vill det. Bob hunds otroligt energiske sångare förklarade nämligen för oss att det är vi som bestämmer, dels om jordens framtid och dels om huruvida konserten igår är legendarisk. Och får jag bestämma så kommer en ny spelning föras upp på listorna över klassiker som ingen borde missat: ”bob hund på Putte i Parken i Karlskoga, 29 juli 2009. Var du inte där får du nog ljuga för kompisarna och säga att ’jo, jag var ju där men jag minns inte exakt, men jag tyckte ju att spelningen i gathörnet i Lund 1997 var bättre'”. Eller nåt. Men vi som var där kommer att säga: ”jäpp, legendarisk var den, revolutionen är snart på gång och ingen har mer energi än Thomas Öberg – jag trodde att hans uppstaplade monitor-torn skulle välta ut över publiken, han är bräsis vild!”

Nu hör det kanske till saken att jag aldrig sett bob hund tidigare, kanske är deras konserter alltid precis så där bra. Kanske är Öberg alltid lika otroligt oförutsägbar och vansinnig. Men ingen har en coolare bandlogga och ingen säljer lika tjusiga tygkassar (”bob hund – nej tak” med en modifierad anti-atomkraftslogga). Och attans vad bra de är!

Putte i Parken var alltså värt pengarna redan igår, även om jag fick reda på att en nära vän drabbats av ett dödsfall i familjen (att det sedan länge var väntat, minskar inte sorgen och saknaden, vi tänker på er, P). För det räckte inte med bob hund: Hello Saferide var lysande och vände (självklart) på alla regler om hur konserter ska gå till, Vapnet fick mig att leta på MySpace efter mer låtar och Fatboy imponerade med sitt no-nonsense-rockabilly. Perssons Pack var fantastiska i två låtar: ”Stenad i Stockholm” (med Annika Norlin på scen för duett) och ”Tusen dagar” (fast Jakob Hellman dök inte upp på scen för duett…) men i övrigt var det mest småkul, charmigt tönt-gubbigt (som PP ska vara) och 15 år senare…

Sedan blir man inte lika förtjust i allt på en festival – men det hör till. Hassle var inte min tekopp, men jag är beredd att ge honom fler chanser om så är (han är ju så ung…). Lasse Lindh var visserligen lite rolig och ironisk, men med tanke på att hans ironi mest kändes riktad mot fansen framför scenen så vet jag inte riktigt hur jag ska hantera honom (musikaliskt var det inte min grej). Vi kom sent så vi missade en massa, men tänkte att Ulf Lundell kan man väl ge en chans. Jag har aldrig sett karln live förut och lär inte göra det igen: han tog inte chansen att frälsa mig. Trevligt om andra gillar honom, men det klickar inte för mig. Och sedan är han ju väl gubbig i sitt mellansnack.

Idag väntar John ME, A Camp, Thåström, Hello Saferide (igen – inspelning till P3 sommarsession) och Hoffmaestro & Craa (som jag inte vet vad det är, men några andra festivalbesökare sa att vi inte fick missa det…). Stay Put-te!

Sverige leds av en ideologiskt förblindad regering. De tror att det finns ett egenvärde i konkurrensutsättning – att det autmatiskt leder till högre kvalitet och lägre priser. Så är det, självklart, inte. Det finns gott om exempel på när konkurrensutsättning och utförsäljning leder till både sämre kvalitet och högre priser. Ta exemplet Apoteket, som i Norge innebar högre kostnader för både staten och för medborgarna. Och dessutom sämre kvalitet. Det hindrade självklart inte regeringen att sälja ut en massa apotek och försöka skapa en marknad där stora multinationella bolag kan knapra åt sig lite mer av de skattepengar som borde gå till läkemedel och vård. Och fler exempel finns: utförsäljningar av statliga bolag som innebär att staten går miste om jätteintäkter och klantiga utförsäljningar som mest borde vara pinsamma för den ansvarige ministern (Mats Odell) att påminnas om.

Och nu ska bilprovningen konkurrensutsättas. Och det kommer sannolikt leda till högre priser. Läs om detta i en  artikel på svd.se här. Frågan engagerar många, läs debatten på na.se här.

Det finns exempel på när vi socialdemokrater varit överdrivet tveksamma till konkurrensutsättning och utförsäljningar. Men genom historien är det ändå s-regeringar som genomfört de största (och mest lyckade) utförsäljningarna av statliga företag och de mest framgångsrika avregleringarna (även om det finns några exempel på mindre lyckade sådana också…). Och det är borgerliga regeringar som förstatligat flest och störst företag.

Det finns inget egenvärde i utförsäljningar eller konkurrensutsättning, lika lite som det finns ett egenvärde i att alltid vara emot detta. Verksamhet ska bedrivas så effektivt och bra som möjligt och ibland är det självklart så att verksamhet som tidigare varit offentligt driven kan förbättras genom att ett privat företag utför den. Och sedan gäller ju alltid grundprincipen: ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.

Men det vi ser är inte en strävan efter att effektivisera eller att spara skattepengar. Det vi ser är ideologiskt förblindade privatiseringar. Det är den brända jordens taktik: det ska inte finnas något att återställa när det blir en röd-grön regering 2010. Det är trist.

Jag är skyldig till bluffbloggande. Tror jag. Såhär under semestern har jag använt mig av schemaläggning av blogginlägg (till exempel det här…). Jag bloggar alltså inte i realtid och är alltså inte alls sådär aktuell som man säkert ska vara. Anledningen är självklart att det är semestertid och att jag då skriver några inlägg ena dagen och sedan inte är inne på webben på flera dagar. Om det är okej i bloggosfären vet jag inte, och lite handlar det väl om hur man ser på gränsen mellan jobb och fritid. Och i mitt fall är den gränsen lite flytande, så jag ger mig inte in på det.

Dessutom är ju de där reglerna för bloggandet inte direkt skrivna i sten och dessutom inte lika välkända som annat som skrivits i sten genom århundradena. Så jag vet inte riktigt hur allvarligt brott jag begått. Om det är allvarligt ber jag om ursäkt. Annars kan ni ju bara sluta läsa… Kanske är inte brottet så allvarligt, när jag tänker efter. Funktionen finns ju där i wordpress, så något borde den ju vara tänkt att användas till. Eller? Hur som helst. Det blev alltså ett inlägg idag också, fast det var alltså inte skrivet idag, utan för flera dagar sedan. Som om du bryr dig…

På sommaren läser jag konstiga böcker. Och sådant som legat länge. Sträckläste just krönikorna i ”Trender är galna”, webbkrönikor från Sonicmagazine.com (2001-2003). Och en satte djupa avtryck: Markus Larssons text om Thin Lizzy. Så därför måste jag självklart berätta för världen om min topp-5-lista med Thin Lizzy-låtar. Bra va!?

1. ”Black Rose” (världshistoriens bästa gitarrduell)
2. ”The boys are back in town” (såklart)
3. ”Got to give it up” (otroligt självutlämnande och profetisk text om Lynotts missbruk)
4. ”Emerald” (mäktig)
5. ”Waiting for an alibi” (om inte annat för det sköna basriffet)