I min iPod (och i datorn) har jag all musik jag äger, men på mobilens minneskort hamnar bar
a det allra bästa – eller det senaste. Och det är det som är problemet. För även om jag lagt in bra och nyköpta skivor med både Veronica Maggio, Marit Bergman och Wilco så kommer jag på mig med att mest hoppa fram till nästa låt med The Birthday Massacre. På samma sätt med Spotify-listorna: tänker att jag ska lyssna mer på Kristian Anttila, John ME, Vapnet och Alice in Videoland, men halkar ändå tillbaka till TBM. Man kan lugnt säga att TBM inte har en särskilt vän och samhällstillvänd stil (som somliga av de tidigare nämnda). Man kan nog faktiskt säga att The Birthday Massacre snarare representerar ondskan. Och som alla vet vinner ondskan alltid om man inte bjuder motstånd…
Kategoriarkiv: Kommentarer
Popkulturell kommunikationsskola 2: Charmig ondska
Dags för del två i den kommunikationsskola som inleddes här förra fredagen (det finns risk att denna skola blir evighetslång eftersom jag äntligen har hittat ett sätt att lura oskyldiga bloggläsare att ta del av kultur jag gillar!). Detta avsnitt är inte så långt och handlar om den mycket enkla regeln: om man ser väldigt snäll ut kan man vara mer elak (och omvänt: om man ser elak ut måste man vara snällare). Kontraster spelar roll – liksom fördomar och förväntningar.
Chibi heter den väna kvinnliga sångerskan i The Birthday Massacre som exempelvis i låten ”Lovers End” sjunger om de hemskheter som sker i källaren, där en pojkvän plågas till döds: ”In the cellar buried 6 feet deep/ The lover’s shaken from a dreamless sleep/ Nails clawing splinters from the ceiling and floor/ Shrieking like the witches til his stitches are sore” och sedan den fantastiska barnkammarliknande avslutningen: ”1.. 2.. 3.. 4 Underneath the cellar floor/ 5.. 6..7..8 Lover will suffocate” (här finns hela texten).
Om till exempel Marilyn Manson sjungit den där texten (gitarristen och resten av The Birthday Massacre ser för övrigt ut ungefär som MM) hade vi nog fått uppleva föräldrauppror för att stoppa omoralen och liknande. Men otäckheterna i texten förtas lite av att Chibi ser så trevlig ut. Inte nog med att hon ser ut som någon alla vill ha till kompis, hon klär sig dessutom som någon slags skolflicka och spelar allmänt på oskulds-temat (populärt i populärkulturen, allt från Angus Young i AC/DC till Britney Spears i ”Baby, hit me one more time”…). Och kvinnliga röster låter inte lika hotfulla, ens när de sjunger gravlikt (lyssna på hennes röst i slutet på sången!).
Det är som The Beautiful South påpekade någon gång: bara för att det yttre ger en bild av lättsmält underhållning märker ingen bettet i budskapet. Trots att The Beautiful South sjunger om misshandel, bombning av kungaparader och liknande uppfattas de som harmlös och glad trallpop – om man inte lyssnar ordentligt på texter och melodier.
Varför använder polisen inte lagboken?
Faktum är att det var Viggo Cavling (Resumés chefredaktör) som på en föreläsning fick mig intresserad av ”Iron Maiden-mannen”, som NA skriver om på webben. Men det var polisens kommentarer som gjorde mig vansinnig: ”han blev tillsagd att ordna sin ljuddämpare, eftersom det lät väldigt mycket”, säger polisen till NA. Varför bötfälldes han inte för ljudnivån? Varför agerar inte polisen när massor av örebroare anmäler vansinneskörningen? Jag inser att man inte kan ha kommentarer på na.se som grund för åtal, men om en massa folk sett galningen och sedan ringt in: varför agerar då inte polisen enligt lagboken? Som ”Silja” klokt skrev på na.se: ”Räcker det inte med 100 vittnen för ett åtal? Fixa ljuddämparen, blä, dåren kom för lätt undan. Över 80 över Kanslibron. Får man köra med bil eller MC där? Det är väl 50 i stan? Jag har kört MC i 50 år. En sådan här idiotgrej höjer inte precis statusen för MC-folket. Det raseras på några sekunder av ett tilltag som detta.”
Klarspråk från Reinfeldt
Jag har tidigare skrivit om det märkliga i att så få medier pressar Fredrik Reinfeldt om hans bok ”Det sovande folket”, där han bland annat skriver: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Och nu hittade jag det här klippet på när Reinfeldt pratade om sin bok i tv. Med tanke på att han i klippet säger att det är för mycket politiker och att dessa politiker ägnar för mycket kraft åt att lova mer pengar kunde ju till exempel någon journalist fråga honom om hur det då kom sig att han i förra valrörelsen lovade att lägga på en krona på alla satsningar Socialdemokraterna gjorde på välfärden (eller så kunde de ju fråga varför han inte gjorde som han lovade…). Här är klippet:
När fotboll räddar liv
Som de flesta nog har gissat tycker jag inte att fotboll ”bara är en lek”, och det finns gott om exempel på att fot
boll faktiskt spelar roll i människors liv på riktigt. Men ikväll visar FC Barcelona något mer än det, något ännu mycket större. När Barcelona spelar mot Manchester City i ”The Gamper Trophy” spelar de i specialframtagna tröjor som kommer att auktioneras ut till förmån för flyktingar i världen genom UNHCR (FNs flyktingorganisation) (”Més” är ett samarbete mellan Barca, Nike och UNHCR). Dessutom säljs 1899 exemplar av den ursnygga tröjan för att dra in ytterligare pengar. Det är det som menas med ”Més que un club”/”Mer än en klubb”. Det är att ta sitt ansvar för världen. Att Barcelona dessutom spelar världens vackraste fotboll (normalt med Unicef som enda ”reklambudskap”) och att Zlatan förhoppningsvis gör premiär ikväll får väl ses som en bonus…
Så upptäckte även jag Vapnet…
Jo, jag vet: jag är hopplöst efter. Tydligen hyllade resten av världen Vapnet typ 2006. Och 2008. Jag hörde dem på allvar första gången på en halvdan spelning på Putte i Parken för några veckor sedan och först nu har jag hunnit till ”V” i Spotify-listan som jag gjorde efter PIP för att lyssna in mig mer på de där kanske-grupperna som jag såg/hörde på PIP. Så nu blir det till att åka hem och köpa hela Vapnet-katalogen på iTunes. Bums. Och ni andra kan ju lyssna på ”Stockholm sett snett uppifrån”.
Glöm inte att specialstudera den vassa och politiska texten!
Alla skäms – skönt att Hammarby agerar
[REV] I lördags fick vår dotter följa med på sin första fotbollsmatch (hon har tjatat, men i ärlighetens namn vet hon inte riktigt vad det handlar om). Oj, vad glad jag är för att hon inte kan läsa än (hon är 3,5år). Därmed slapp hon nämligen se den fullkomligt vidriga banderollen som hyllade en polismördare och nazist. Och jag som brukar säga att det blivit bättre, att få puckon är kvar och att stämningen blivit mer ”familjevänlig”. Och så detta. Jag känner egentligen för att upprepa mina inte helt balanserade reaktioner efter jurgårdsderbyt 2006 (som jag också skrev om i SvD).
I lördags stirrade jag spänt på klacken på norra läktaren (för en gångs skull satt jag på södra) och väntade, hoppades, hoppades och väntade på att någon skulle ta ner banderollen. Men självklart var skadan skedd. Inte bara att det nu är pinsamt att läsa artiklarna (bara en tidsfråga innan det skulle hamna i Aftonbladet) utan kanske framför allt för att det raserar så mycket. En sådan banderoll får långvariga följder.
De i klacken som håller upp banderoller som någon ger dem kommer i fortsättningen (förhoppningsvis) att vara misstänksamma och kräva att få se dem i förväg (de som höll upp banderollen kan inte anklagas, det går inte att se vad det står på en så lång banderoll när man står på läktaren). Jag var säkert inte ensam om att i lördags – för en gång skull – låta bli att lägga pengar i insamlingshinkarna som Tifo-gruppen gick runt med.
Och alla skäms. Kloke Frank Ågren tar avstånd från dumheterna, liksom BajenGruppen och alla andra tänkande människor (alla kommentarer som t ex Aftonbladet redovisar är eniga i sitt avståndstagande). Men det krävs mer. Det krävs tydliga reaktioner, ansvarstagande och åtgärder för att förhindra att dumheterna upprepas. Jag vet att det inte är Tifo-gruppens fel och att gruppen inte bör drabbas av några dårars dumheter. Men hur ska jag kunna veta att mina pengar inte går till den typen av banderoller igen? Jag vill veta vad som görs för att ”kvalitetssäkra” kommande tifon, och jag tror inte att jag är ensam om att vilja veta mer innan jag lägger pengar i tifo-insamlingen nästa gång.
Det känns bra att Hammarby under dagen gått ut med tydliga besked: föreningen kommer att agera med anledning av det som hänt. Även om de ännu inte vet hur de ska hantera situationen så är de tydliga i en ursäkt för banderollen och i ett klart besked om att banderollen inte är acceptabel.
De kallas visst proffsdomare
Låt oss analysera ordet ”proffsdomare”: det består av två delar, ”proffs” och ”domare”. ”Proffs” pekar på två saker:
1/ att de är betalda av någon, med lite tur får de största delen av sin lön från arbetsgivaren, Svenska Fotbollförbundet.
2/ att de vet vad de gör, att de rentav är duktiga på det.
Jag undrar om något av dessa ord går att använda på Markus Strömbergsson, som dömde Hammarby-Elfsborg på Söderstadion i eftermiddags (okej, att han är betald ifrågasätter jag inte – jag funderar bara på vem som betalat honom). Jag önskar att hans önskan hade gällt, att han inte blivit övertalad att bli proffsdomare. En kort repetition om Strömbergssons prestationer i år (jag har skrivit tidigare om honom och andra ”proffsdomare”):I första omgången dömde han straff till Elfsborg två gånger, minst en av dem var verkligt tveksam. I den tredje omgången godkände han ett Helsingborgsmål trots att det gjordes genom en hockeytackling på Hammarbys målvakt (han har själv medgett att han gjorde fel). Av någon anledning dömde denne Strömbergsson idag återigen Hammarby. Återigen fick han döma vad som måste vara hans favoritlag (Elfsborg). Och återigen gödslade han med straffar (jag är inte säker på att den straff som Hammarby fick var korrekt, den heller) – och frisparkar i bra lägen.
Jag vet att det alltid är magsurt att skälla på domaren efter en förlustmatch, men jag skyller åtminstone inte på honom helt och hållet. Hammarby borde gjort fler mål och Pizza-Anders (Svensson) borde inte fått bollen i sitt favoritläge (ditnickad av en Hammarbyare) och han borde inte fått stå ohotad och skjuta. Dessutom medger jag gärna att Elfsborg var ett bättre lag idag (jag var på förhand helt inställd på att Hammarby skulle få stryk idag). Men det ursäktar inte att Strömbergsson än en gång ger Elfsborg poäng. Förra gången gav det Elfsborg oavgjort (Hammarby borde vunnit), denna gång gav det Elfsborg segern (det borde åtminstone varit oavgjort). Det var nämligen inte bara det att han blåste straff i slutet på matchen, Elfsborgs första mål kom till efter en felaktigt dömd frispark (glidtacklingar som träffar och siktar på bollen är korrekta, även om motspelaren ramlar).
José Mourinho är inte någon av mina favoriter, och jag tycker inte att hans sätt att agera mot domare är något föredöme. Men likväl är det effektivt, och idag kände jag att det kanske skulle hända något om Tony Gustavsson (Hammarbys tränare) gick ut och angrep Strömbergsson på grovt Mourinho-sätt (istället slätade Tony över domarmissarna). Det skulle innebära att Tony (korrekt) blev straffad men det skulle kanske också innebära att de mest uppenbara motståndardomarna inte tilldelades lagets matcher (precis som jag är säker på att det gick till då Mourinho ledde Chelsea – även om ingen självklart erkänner sådant). Tony beter sig schysst, och självklart är det så det borde vara. Men å andra sidan borde det också vara så att domare inte avgör matcher och allsvenska tabeller. Och proffsdomare borde åtminstone vara proffs på att döma fotboll. Det är ju det någon betalar dem för. Väl?
Popkulturell kommunikationsskola 1: ”Let´s make…”
Låt oss göra ett test. Jag skriver ”Let´s make…”. Och du funderar på vilket nästa ord blir.
Eftersom detta alltså är del 1 i Björns populärkulturella kommunikationsskola är frasen hämtad från populärkulturen, närmare bestämt från en låt med den lysande brittiska gruppen The Last Republic.
Nå, vad tror du att nästa ord är? Min gissning är att rätt många som ser de där inledningsorden i samband med musik tänker: ”love” – Let´s make love.
The Last Republics låt heter dock inte det. Den heter ”Let´s make bombs”. Och självklart är det en medveten parafras på ”Let´s make love”. Jag tror inte att The Last Republic tänkt i termer av hur man kommunicerar effektivt, men de har strävat efter att skapa en effekt. Och det fungerar. När man ser låttiteln tänker de flesta på den motsättning de strävat efter: kärlek mot bomber. Med en av mig uppfunnen matematisk term uppnår de alltså en magisk summering: 1+1 är 3 (ni ser vad teoretiskt och oerhört akademiskt upplagd denna kommunikationsskola är! ”Magisk summering!”).
Det handlar om att använda ord och begrepp som undermedvetet säger mottagaren något mer. Att vi som lyssnare själva lägger till ord, sammanhang och tolkningar som bidrar till att vi både bättre kommer ihåg det vi hört eller sett men också att vi tycker att vi är smarta: vi lägger ju själva ihop budskapet och ingen behöver skriva oss på näsan.
Det svåra är självklart att hitta just de där orden, bregreppen eller sammanhangen. Och självklart finns det en hel del människor som förväntar sig något helt annat ord än ”love” i frasen ovan. Men det spelar faktiskt inte heller så stor roll, för när du ser ordet ”bombs” så tycker du att det avviker, att det känns fel. Och då tror jag nog att de flesta ändå kopplar ihop det med begreppet ”Let´s make love”. Så det så.
Ska självklart ansöka om att få examinera och diplomera studenter genom dessa enkla kurser, men till dess får du nöja dig med en mer upplevelsebaserad belöning för att du slutförde denna del i kursen: sök upp The Last Republics låt och lyssna på den. Nu.
Remix-kultur, The Last Republic och nya mellanhänder
Idag, måndag, publicerar NA denna krönika om musikspridning, att upptäcka nya artister, remix-kultur och upphovsrätt (jag hade tydligen för bråttom när jag skrev krönikan: ”även de mest extrema anti-piratjägarna måste rimligen inse att kriget är förlorat”, står det i den publicerade versionen – självklart blev det lite mycket där: det ska vara ”piratjägarna” inte ”anti-piratjägare”).
Wikipedia förklarar ”remix-kultur” här. Här hittar du The Last Republic, Kristian Anttila, Hoffmaestro & Chraa och The Birthday Massacre (samtliga på MySpace). Och här är den nya förbättrade versionen av ”Total eclipse of the heart”.