En utredare föreslår en vettig restidsgaranti: om tåget eller bussen är över tjugo minuter sen ska resenären få ta taxi. Om förseningen är över en timme, ska man få dubbla biljettpriset tillbaka. Jag har ju tidigare engagerat mig en del i pendlarfrågor. Så jag säger bara en sak: Äntligen.
Kategoriarkiv: Kommentarer
Hey, hey, Stoopid!
Herman Lindqvist är inte historiker, så mycket vet vi. Men är han dessutom korkad? Hans inlägg i Aftonbladet i söndags var osedvanligt dumt, men värst var hans personangrepp på Murad Artin: ”de flesta infödda örebroare en annan känsla för Sveriges och Örebro stads historia än Murad Artin, som kom som armenisk flykting från Irak och kanske inte är riktigt insatt i sitt nya hemlands historia.”
Angreppet är antingen otäckt eller korkat. John Johansson har påpekat att Herman Lindqvist faktiskt bara bott 7 år i Sverige av sina 66 år i livet. Murad Artin har alltså bott längre i Sverige än icke-historikern Herman. Så hur tänkte Herman? Om han tänkte att hans svenska ursprung gav honom mer ”känsla för Sverige” än Murad är det ju faktiskt otäckt rastänkande. Men förhoppningsvis tänkte han inte. Förhoppningsvis blev det bara fel: att han inte tänkte på att han kanske inte är rätt person att angripa någon för att ha bott ”för kort tid i Sverige”.
Murad Artins svar i Aftonbladet är faktiskt jätteroligt. Ta bara det här citatet: ”Bara det faktum att Bernadottejubileets kampanjledning valt att knyta Herman Lindqvist till arrangemangen, säger en hel del. Det är inte historiekunskap man i första hand vill förmedla, utan glättiga rojalistiska hyllningar.”
Snurrar mest just nu (min spellista)
Om du är uppmärksam ser du att jag lagt till en ny bild i vänsterkanten på bloggen. Där kan du nu se en lista med de låtar jag för tillfället lyssnar mest på. Genom att klicka på listan kommer du till min ”iMix” på iTunes-store (om du har iTunes) där du kan provlyssna och köpa de låtar du gillar.
Att jag har lagt upp det där beror på att jag – liksom tusentals andra – gillar att sprida mina favoritlåtar till hela världen. I grunden tror jag att det där är en bra sak: om alla tipsar andra om ny musik som man tror att den personen kan tänkas gilla så tror jag att det är bra för både artisterna och för oss andra. Jag tror att vi alla blir klokare, gladare och mer vidsynta om vi öppnar oss för nya influenser och delar med oss av våra favoriter. Det finns många exempel på när sådant har gjort mig glad (jag har bloggat om några exempel här).
Ett mer nutida exempel är när Dennis K tipsade mig om den fantastiskt bra (men otäckt allvarliga) låten ”You cut her hair” med Tom McRae. Den låten hade jag aldrig upptäckt annars och jag är tacksam för att Dennis tipsade mig om den. Den ligger inte på min spellista ännu, helt enkelt för att jag ännu inte riktigt vet om det går att lyssna på den i vardagliga situationer på stan (t ex när jag cyklar till jobbet med musik i öronen). Den är helt enkelt lite för stark och lite skakande. Texten handlar om en SS-officer som klipper håret på en judisk kvinna innan hon skickas in i gaskammaren. Lyssna på den – den är verkligen bra (och hamnar kanske på listan framöver).
Min ”snurrar-mest-just-nu-lista” innehåller (i alla fall för tillfället) fyra typer av låtar:
- Aktuella eller nya låtar som jag gillar men delvis ”lyssnar in mig på” (”Cornerstone”/Arctic Monkeys, ”Let´s make bombs”/The Last Republic, ”Seize the day”/Hoffmaestro & Craa, ”Lovers End”/The Birthday Massacre).
- Underbart fantastiska låtar som är svåra att slita sig från (”DLZ”/TV on the radio, ”Turn on me”/The Shins)
- Töppgulld-låtar som jag blivit påmind om av olika skäl (betyg 5 i mitt iTunes – jag har betygsatt de flesta låtarna i min samling…): ”Anna”/Hello Saferide, ”Detox”/Millencolin (efter PiP), ”Mannen i den vita hatten”/Kent (efter studentåterträff!), ”Not forever”/Popsicle (efter Schyfferts 90-talsshow).
- Bra låtar som jag hittat när jag låtit iTunes slumpmässigt välja ut låtar med betyget 4 eller 5): ”7 Days”/Craig David, ”Destroy everything you touch”/Ladytron, ”Jerk it out”/Ceasar´s Palace, ”Jeremy”/Pearl Jam, ”A design for life”/Manic Street Preachers. Min gissning är att det kommer vara högst omsättning på dessa.
En del tycker nog att det här är helt ointressant. Det har de säkert rätt i… 😉
Siffror säger inget om klumpen i magen
Idag publicerade NA min krönika, denna gång om ledarskap – att jag inte tror att ledarskap går ut på att mäta och räkna (vilket jag skrivit om tidigare på bloggen). Här är hela krönikan.
Krönikan utgår från samtalen med personal på Älvtomta Hemvård, som jag skrev om i fredags. Men frågan är större än så: det handlar inte bara om att siffrorna inte säger något om de personer som inför semestern fick en klump av oro i magen. Det handlar inte bara om korkade trafikljus i styrmodellen. Det handlar om hur man tror att man leder en verksamhet.
För ärligt: Är det någon som tror att undersköterskan, arbetsterapeuten eller sjuksköterskan läser igenom 110 ”riktvärden” och försöker översätta det till sin egen verksamhet? Är det någon som tror att diskussioner om huruvida det är rätt färg på plupparna i årsredovisningen för verksamheten framåt?
Ett av de tydligaste exemplen bloggade jag om för länge sedan. Så här skrev jag då: ”’Antalet enheter som är självstyrande respektive drivs som intraprenader, ska redovisas i bokslut 2007.’ Så står det i ett av de mål som kommunfullmäktige angivit. I ingen av de redovisningar som jag tagit del av har någon redovisat hur arbetet för fler ”enheter som är självstyrande” har gått. Alla har handlat om antalet intraprenader, för det är ju så enkelt att mäta. Men jag tycker nog att det egentligen är viktigare att jobba för mer självstyrande enheter, eller hur?”
Andas ut och letar omen
Hammarby lyckades alltså vinna idag (1-0 mot BP). Och eftersom jag (märkligt nog) blivit rätt vidskeplig kring detta funderar jag över vad som avgjorde: att jag hade ”Söderstadion- definitely the best place in the world”-tröjan på mig? Att Jonas L var på plats? Att jag inte spelade in matchen på PPV hemma? Att vi åkte bil från Örebro till matchen? Allt detta skedde för första gången idag och kan alltså ha avgjort. Att jag hade grön huvtröja kan inte vara förklaringen (har hänt förr i år), på samma sätt är det med att pappa var med. Eller så har inte vidskepelse och omen något med saken att göra. Kanske handlade det bara om att Simon Helg var otroligt bra idag och att hans skott var värt att bli mål. Kanske handlar det bara om att Hammarby måste göra mål, och göra ett mer än motståndarna. Kan det vara så enkelt?
En äldrevård som fungerar bra?
”De gör som de vill med oss – vi får delade turer, ska jobba varannan helg, personal tas bort och folk flyttas runt.” Om du fick gissa, skulle du gissa att den person som säger så tillhör en grupp som regelmässigt benämns som ”en av de viktigaste jobb som finns”: att ta hand om äldre som behöver vård, omsorg och trygghet?
Eller det här: ”Dagen före semestern fick jag besked om att jag inte får vara kvar i gruppen. Sedan tog det 12 veckor innan jag fick besked om var jag ska jobba istället.” Låter det som om denna kvinna har en arbetsgivare som värdesätter hennes jobb och vill att fler ska välja vård- och omsorgsyrken?
Kommentarerna kommer från personal på Älvtomta hemvård, som jag träffade i veckan (de har också uppmärksammats i NAs artiklar). De berättar att organisationen regelmässigt förändras på hösten: ”de brukar ’röra runt’ vid den här tiden på året – fast i år är det ju värre än förut”. De berättar att ingen riktigt vet vad som händer, varför och på vilket sätt. Är det LAS-listor som gäller? Kompetens? Gruppsammansättning? Något annat?
De berättar om hur de förväntas uföra omvårdnadsstäd och – tvätt, fast de inte längre har någon tid till det (den tiden ska ha försvunnit när servicetjänsterna flyttades till privata företag eller andra kommunala utförare). Deras bild är att de fått mer att göra, fast att de är färre som ska göra det. De berättar om hur nästan alla äldre får nya kontaktpersoner nu – fast vi ständigt upprepar hur viktigt det är att äldre känner igen personalen, att relationen mellan den äldre och kontaktpersonen är viktig och måste uppvärderas.
De berättar om hur det nya tidsplaneringssystemet (TES) dubbelbokar, registrerar fel, skapar merarbete och mest gör ett jobbigt arbete jobbigare. Hur TES känns som ett sätt att kontrollera personalen istället för att underlätta planeringen. Att personal som vill göra sina egna scheman inte får det. Och om äldre som har klara önskemål om när de till exempel ska duscha eller gå upp inte kan få sin vilja igenom – tiden räcker inte.
Det var inte med något glatt humör jag lämnade träffen med personalen på Älvtomta hemvård i veckan. Men det var med en knuten näve i fickan. Något måste f-n i mig göras åt situationen. Det handlar självklart delvis om ett tufft ekonomiskt läge – att vi resurserna inte räcker till allt vi skulle vilja göra. Men framförallt handlar det om grundläggande systemfel. Om grundläggande brister i styrning och ledning. Och om en organisation (Örebro kommun) som inte förmår ta vara på den viktigaste kraften vi har: medarbetarnas kunskap, engagemang och vilja att göra ett bra jobb.
Jag har skrivit en hel del om äldrefrågor här tidigare, och utvecklar inte just nu vad jag skulle vilja göra för att utveckla och förbättra. Men läs gärna tidigare inlägg: Här skriver jag mer om ledarskap och utveckling. Om ”leksaker” för äldre. 2008 – ett förlorat år för Örebros äldre. Om kommunledningens syn på besparingarna. Om problemen med TES. Om problemen med larmsystemen på vårdboenden. Pensionsålder, mat och förebyggande arbete. Dammsugning eller utevistelse? Mer forskning och utveckling på äldreområdet. Bättre mat och mer tid för äldre genom ny teknik. S och V satsar på fler bostäder för äldre och varnar för besparingarna. Om Hjärta till hjärta (väntjänst). Helhetssyn på äldrevården. Om S lokala rådslag om äldrefrågor: bättre mat, ökad valfrihet och föräldraförsäkring för barnen. När kommunens insatser minskar tryggheten. I verkligheten kan bra äldrevård bli bättre. Bra Anhörigcentrum i Örebro måste bli ännu bättre. Vården behöver en ”trygghetschock”.
Har Sockerbullen fastnat i halsen?
När företaget Sockerbullen till slut nu går i konkurs innebär det att de fyra före detta anställda äntligen kan få ut sina löner (fast det blir skattebetalarna som får betala). Företaget Sockerbullen, som tidigare drev två konditorier i Örebro, har gång på gång visat problemen med oseriösa företag. Till slut fick alltså skattebetalarna betala löner till de anställda, innan dess ”såldes” företaget till kända så kallade ”målvakter” (smart sätt att slippa ifrån skulder till anställda…). Och alltihop började när ägaren vägrade skriva på kollektivavtal.
När Livsmedelsarbetareförbundet drev kampen för att få kollektivavtal för de anställda fick företaget stöd från bland annat kommunstyrelsens ordförande i Örebro, Staffan Werme (fp). När facket tog strid och försatte Sockerbullen i blockad för att försvara medlemmarnas rätt att få schyssta villkor angreps de av högerpolitikerna i Örebro. Det stod snart klart att konditoriägarens agerande inte bara innebar otrygghet för anställda, det innebar också illojal konkurrens mot andra företag. I radio kunde man höra hur upprörda de var på Sveas bageri som tappat försäljning på grund av att Sockerbullen dumpar lönerna.
Att ”nya moderaterna” försvarade Sockerbullen var inte så förvånande – moderaterna vill ju ha fler låglönejobb. Mycket riktigt var exempelvis Örebro-moderaterna Inger Högström-Westerling och Andreas Getzman inne i debatten och försvarade företaget. Fler politiker i högerkoalitionen hängde på och sympatihandlade på Sockerbullen.
Men nu då? Hur känner Företagarna sig nu? När det visat sig att ägarens vägran att skriva kollektivavtal bara var toppen på isberget? Och hur känner högerpolitikerna? Sätter de sockerbullen i halsen när de tänker på hur ihärdigt de stöttade en företagare som inte verkar bry sig om vare sig etik, moral eller lagstiftning?
Och varför är det inte legitimt att gnälla över usla domare?
Jag vet att jag ofta är kritisk mot domarinsatser i fotboll. Oftast – men inte bara – när Hammarby spelar (t ex var fick domaren 6 minuters tillägg från i Manchester-derbyt i helgen?). Jag har inga problem med att erkänna att Hammarby (särskilt i år) förlorat mot bättre lag. Göteborg var värda att vinna i söndags, ÖSK i våras (de hade tur sist på Söderstadion, men det var inte domarens fel) och så vidare. Men då och då avgör domarinsatsen resultatet. Som ikväll, då GAIS fick en tveksam straff strax efter att Hammarby inte fått (en lika tveksam?) straff. Slutresultat: 3 poäng till GAIS, ingen till Hammarby. Teoretiskt sett hade Hammarby fått med sig en poäng om domarens straffbedömningar varit annorlunda.
Och det finns fler exempel: Elfsborg fick en tveksamt dömd straff i våras. Resultat 1 Hammarbypoäng istället för 3. Helsingborg hockeytacklar Hammarbys målvakt och gör mål regelvidrigt. Resultat: 0 Hammarbypoäng istället för 1. AIK vinner vårderbyt efter att ett Hammarbymål (felaktigt) blivit avvinkat för offside. Resultat: 0 Hammarbypoäng istället för 1. Elfsborg får både tveksam frispark (som slås direkt i mål) och felaktig straff (av samma domare som gjorde fel i våras!). Resultat: 0 Hammarbypoäng istället för 1. Och så igår: Hammarby 0 poäng istället för 1.
Jag skulle kunna räkna upp fler exempel där jag anser att domaren gjort fel (tycker t ex vi skulle haft straff – och därmed 3 poäng – mot Halmstad i våras), men de är inte lika uppenbara som ovanstående (läs t ex SvDs bedömning av ovanstående). Ovanstående exempel räcker dock långt. Till exempel till säkrare mark i tabellen istället för kvalplats (6 poäng upp).
Så varför ska man inte få påpeka det? Varför är det inte legitimt att gnälla över att allsvenskan har ett antal usla domare?
Jo, jag vet invändningarna: ”det drabbar alla lika” säger någon. Nej, det gör ju inte det – om det gjorde det skulle jag inte gnälla, men visa mig exemplen som visar att alla drabbats så hårt.
”Domare är bara människor”, säger någon. Visst, men deras jobb är att döma – de har betalt för det. Då ska de i alla fall göra det någorlunda hyfsat (läs Jimmys kloka ord om märkliga domarnivåer här).
”Men om Hammarby gjort fler mål skulle det ju inte vara något problem”, säger någon. Visst, men är det verkligen rimligt att kräva att alla lag ska ha så stora marginaler i en jämn serie som allsvenskan? Är det rimligt att alla lag har Barca-marginal på sina segrar för att kunna kosta på sig en eller annan felaktig straff? I så fall är det väl rimligen någon annan sport än fotboll vi pratar om, eller?
Så jag fortsätter nog att gnälla. Och jag lär fortsätta tycka att det är märkligt att vissa alltid slipper undan straff. Eller är det någon som tror att till exempel IFK Göteborg straffas för att deras spelare konsekvent fuskar genom att flytta på målställningarna? Skulle inte tro det säger jag, samtidigt som jag hör hö-hö-hö-skratten som menar att ”de är ju bara smarta, där ser man vad internationell rutin gör, hö hö hö”. Visst, varför spela matcherna överhuvudtaget? Varför inte låta domaren och de internationellt erfarna spelarna spela kort om saken i någon rökig lokal. Då slipper man ju i alla fall se eländet.
När media hjälper (och stjälper) mördare
Igår häktades den man som gripits misstänkt för mordet på Linda Chen i Dalarna. Jag brukar inte läsa kriminalnotiser så noga men hajade till eftersom jag kände igen den gripne från en artikel i Aftonbladet (som jag såg på tåget – jag köper ytterst sällan skandalpress – nog med ursäkter nu…). För någon vecka sedan grät nämligen den mördade Linda Chens sambo ut i Aftonbladet: ”Leif GW Persson anklagar mig för mordet på min fästmö” utropade Aftonbladet på löpet och skrev en artikel om hur synd det var om mannen. Innan hade tydligen DalaDemokraten nappat på betet. En vecka senare försöker Aftonbladet låtsas som att de gjort en gärning genom att utropa ”Lurad i fälla – av GW Persson”. Och visst gjorde nog GW en insats, men Aftonbladet var bara – än en gång – en nyttig idiot som gick en misstänkt mördares ärenden. Och det har ju, som GW påpekar, hänt förr.
Det finns faktiskt skäl till att vara återhållsam (anställda på kvällstidningar får kanske slå upp det ordet) med publiceringar när det gäller mordfall. Och det finns rätt många skäl till att de etiska reglerna för press, TV och radio innehåller rätt mycket skrivet om att respektera integriteten att vara försiktig med namnpublicering och liknande, i detta fall av två skäl: 1/ i de flesta fallen är det faktiskt en nära anhörig som är mördaren (och det är inte ovanligt att de försöker använda media för att komma undan) och 2/ media borde veta bättre (att en känslomässigt starkt påverkad anhörig vill ”tala ut” gör inte att medias ansvar minskar). Men somliga lär sig liksom aldrig.
Skäl att vara stolt sosse del 1 – ungdomspolitik
Om jag ska vara ärlig så är det sällan jag lusläser S egen tidning Aktuellt i politiken, än mer sällan citerar jag något ur den. Det är om möjligt ännu mer sällsynt att jag hyllar partistyrelsens gärningar (även om det ju allt oftare egentligen finns skäl att göra det numera). Men så läste jag en sammanfattning om partistyrelsens förslag till partikongressen i oktober/november angående ”ungdomspolitiska riktlinjer” (jag är kongressombud men har inte hunnit dit i handlingarna ännu – 7,7kg handlingar tar sin tid att ta sig igenom…).
Och blev väldigt stolt.
Och nöjd med Thomas Bodströms klockrena uttalanden: ”90-dagarsregeln är den här mandatperiodens mest korkade beslut.” ”En ung som blir arbetslös idag får sitta framför datorn och spela ’World of warcraft’ ända fram till jul” sa Bodström i AiP och syftade på att den borgerliga regeringen infört en regel som innebär att unga får aktiva åtgärder först efter 90 dagars arbetslöshet. Detta korkade beslut försvinner om det blir en röd-grön regering efter valet.
Och sedan följde en kortfattad uppräkning av Socialdemokraternas ungdomssatsning:
- Traineeprogram i offentlig sektor.
- Praktik för unga nyutexaminserade akademiker på statliga myndigheter.
- Prioritera sommarjobb i kommunerna.
- Yrksinriktad utbildning med arbetsplatsförlagt praktik, eller en högre utbildning, för ungdomar som inte fått jobb inom ett år.
- Bättre villkor för studerande med höjda studiemedel och höjda bidrag till studenter med barn.
- Förstärkt komvux.
- Bygg ut högskolan.
- Investeringsstöd för bostäder.
- Skarpare kommunal bostadsförsörjningslag.
- Bostadsförmedling i alla kommuner.
- Förstärkt skolhälsovård och åtgärdsplaner för ungdomar som drabbas av psykiska problem.
- Kontaktpoliser i skolorna.
- Barnahus, där utredande myndigheter och behandling samlas, i varje län (finns numera i Örebro – efter bl a motion från S).
- Särskilda mottagningar för våldtagna på akutsjukhus.
- Tillgång till målsägandebiträde redan under förundersökningen.
Vem vet; kanske kommer del ”Skäl att vara stolt sosse del 2” redan om någon dag när jag läst igenom ytterligare något förslag till kongressen…