”Mötet med fru Olofsson var meningslöst, hon var oinformerad”
AiP citerar vad Walter Pieke (enhetschef vid EU-kommissionen) skrev efter ett möte med den svenska näringsministern. Och nu läggs SAAB ner och tusentals jobb försvinner. Regeringen beklagar men har inget gjort förutom att prata ner värdet på SAAB.
Jag har tidigare sågat Liza Marklund för ett helt bisarrt påstående om att det minsann visst går att stoppa piratkopiering på nätet eftersom Kina ju kan stoppa trafik på internet. I rimlighetens namn måste jag nu bli precis lika upprörd när nu Bono ger sig på en precis lika hårresande liknelse. Trist, eftersom jag verkligen, verkligen gillar Bono, som inte bara gjort bra musik utan faktiskt gjort stora insatser för världen.
SvD redogör för hans utfall, som skedde i en krönika där U2-sångaren menar att det visst går att stoppa piratkopiering och olaglig fildelning: ”Men vi vet från USA:s ädla försök att stoppa barnpornografi, för att inte nämna Kinas usla försök att undertrycka nätdissidenter, att det är möjligt att spåra innehåll.”
Ledsen, Bono, det hjälper inte att du kallar Kinas försök ”usla”, att jämföra en diktaturs försök att begränsa yttrandefriheten med demokratiska staters redskap för att stoppa upphovsrättsbrott är horribelt. Pinsamt. Vidrigt. Ovärdigt en beundransvärd person som du. Tre piratpartister (Johnny Olsson, Marcus Fridholm och Göran Widham) uttrycker besvikelsen rätt bra i ett debattinlägg på SvDs Brännpunkt.
Det var Urban Kristiansson som uppmärksammade mig på Bonos pinsamheter i söndagens NA och när jag söker på orden ”Bono” och ”Kina” inser jag att jag kanske borde ha upptäckt det där tidigare. Det tycks nämligen ha orsakat en mindre nätbävning.
Urban Kristiansson skriver egentligen allt jag skulle vilja framföra till Bono (läs hela hans krönika här). Så här skriver han, i en jämförelse med Iran: ”Nyligen köpte revolutionsgardet, garanten för att Ahmadinejad sitter kvar, 50 procent av aktierna i det nationella tele-bolaget. En av strategierna som tillämpas av bolaget för att bekämpa regimkritiker är att släcka ner mobiltrafiken i områden där det förekommer protester. Förfarandet kallas ’event-based internet filtering’ och förekommer även i Kina och Vitryssland.
Här har Bono mycket att lära.”
Ledare i Örebro ETC, 2010-01-08
”De gör som de vill med oss – vi får delade turer, ska jobba varannan helg, personal tas bort och folk flyttas runt.” Så sa en anställd i Älvtomta hemvård när jag hälsade på i höstas. Det var inte en enskild röst som gav den bilden, det var bilden från de flesta jag träffade.
De berättade om hur de förväntas utföra omvårdnadsstäd och – tvätt, fast de inte längre har någon tid till det. Deras bild är att de fått mer att göra, fast att de är färre som ska göra det. De berättar om hur det nya tidsplaneringssystemet (TES) dubbelbokar, registrerar fel, skapar merarbete och mest gör ett jobbigt arbete jobbigare.
Det finns olika sätt att beskriva verkligheten, ingen bild är mer ”sann” än någon annans. Men det är nog få som skulle anse att det jag beskrivit ovan stämmer med den bild som den styrande högerkoalitionen i Örebro kommun försöker ge av äldrevården. Högerkoalitionen hävdar att det mesta fungerar rätt bra. Att det absolut inte råder någon ”kris” i äldrevården.
Människor som jobbar med att ta hand om äldre som behöver vård, omsorg och trygghet gör några av de allra viktigaste jobben i samhället. Därför tycker jag också att vi som är ansvariga politiker för denna verksamhet ska ta larmen från äldre och från personal på allvar. Jag tycker att vi borde oroas över att så många är så trötta och uppgivna.
För det finns fler larmsignaler som borde skapa aktivitet bland de styrande högerpolitikerna. SKTF redovisade före jul en enkät som visar att flera chefer i äldrevården i Örebro sagt upp sig på grund av stress, nästan alla chefer inom äldrevården har något stressrelaterat symptom som till exempel huvudvärk. Men det råder ingen kris, säger högerkoalitionen.
Enligt Länsstyrelsens kartläggning av läget i äldrevården gör alla kommuner utom en (Nora) neddragningar som, enligt rapporten i Tvärsnytt, riskerar leda till att äldre får vänta längre på att få gå upp på morgonen eller att få gå på toaletten eller att få frukost. Men någon kris råder inte i äldrevården, säger högerkoalitionen.
”Dagen före semestern fick jag besked om att jag inte får vara kvar i gruppen. Sedan tog det 12 veckor innan jag fick besked om var jag ska jobba istället.” Så berättar en kommunalt anställd kvinna i äldrevården. Men någon kris råder absolut inte i äldrevården, inte om man lyssnar på högerkoalitionens företrädare.
Det är lätt att se att det finns många och stora problem att ta itu med. Det allvarliga läget i äldrevården gjorde att socialdemokraterna och vänsterpartiet i december skrev ett öppet brev till det ansvariga kommunalrådet (Rasmus Persson, c) och kommunstyrelsens ordförande (Staffan Werme, fp). Vi vädjade till dem att bjuda in till breda samtal med representanter från alla grupperingar som kan tillföra något i dessa frågor (fackliga organisationer likväl som pensionärsorganisationer och andra organisationer, chefer och politiker och enskilda medarbetare). Vi föreslog att det ansvariga kommunalrådet, Rasmus Persson, skulle leda arbetet.
Vi kallade det en ”kriskommission” men var tydliga med att det kan få heta vad som helst: det viktiga är att problemen lyfts upp och att vi – tillsammans – försöker finna lösningar på dessa problem. De båda topp-politikerna bemödade sig inte ens med att svara på vårt brev.
Socialdemokraterna har, tillsammans med vänsterpartiet, länge och i många sammanhang, fört fram vår oro för att äldrevården i Örebro kommun inte fungerar som den borde. Vi har bett om breda överenskommelser kring konkreta förbättringar. Vi har presenterat rader av förslag som skulle kunna bidra till en positiv utveckling (utan att kosta särskilt mycket). Men inte mycket händer.
I en kommentar till vårt öppna brev sa Rasmus Persson (c) att det inte behövdes några breda samtal, för det finns ingen ”kris”. När ledande politiker visar sig så ointresserade av att lyssna och lösa problem finns bara ett botemedel: att rösta bort dem från ansvaret. Om nio månader har örebroarna chansen att göra det.
Björn Sundin, gruppledare (s) i Vård- och omsorgsnämnd väster
För några veckor sedan fick jag svidande kritik för layouten på den här sidan… Det är ett av skälen till att jag nu gjort om utseendet. Det här temat heter ”picture-perfect” och jag gillar det, även om jag är lite tveksam till vit text på svart botten (men jag tror inte att jag vågar ändra…). Det tidigare utseendet på bloggen hade jag steg för steg förstört från det utseende som Mattias Wirf/Xoda gjorde till mig för många år sedan. Kvar av Mattias jobb är hur som helst grundfunktionerna och att det blev ordning på denna blogg – som jag ursprungligen hade knackat fram trots obefintliga kunskaper. Tacksam för synpunkter!
Alla vet att det är fult att ljuga. Därför tror jag självklart inte att kommunstyrelsens ordförande i Örebro, Staffan Werme (fp) vill ljuga för NAs journalister och för NAs läsare. Alltså måste hans uttalanden i dagens NA vara ett missförstånd, på något sätt.
Så här säger Staffan Werme i dagens NA angående det ”trettondagsfika” som, enligt Örebro kommuns annons i tidningen (sid23), arrangeras av ”Örebro kommuns politiska ledning”:
”Det är inte alls den politiska majoriteten som bjuder örebroarna till Rådhuset på en enkel fika. Nej, det är kommunledningen. Och det handlar inte om en politisk tillställning.”
Rent formellt är ”kommunledningen” i Örebro alla de politiker som leder kommunen, exempelvis hela Kommunstyrelsen. Och eftersom vare sig socialdemokrater eller vänsterpartister är välkomna på ”trettondagsfikat” så antar jag att Staffan Werme menar att ”kommunledningen” är hans kompisar i majoriteten. Men då är det ju faktiskt fråga om att ”den politiska majoriteten” bjuder på fika! Det innebär dels att hälften av örebroarna (de som inte röstade på Staffans högerkoalition) saknar representanter på det fika som ”alla” bjuds in till. Men Staffan Werme menade säkert något annat. Lite oklart vad, men på något sätt handlar det nog i alla fall om att vi socialdemokrater medvetet missförstår kommunstyrelsens ordförande (fp).
Senare i artikeln säger Staffan Werme, angående kostnaden: ”Kaffebjudningen uppskattar jag kostar max 3000 kronor, vilket man knappast kan säga vara dyrt.” Själva kaffet kostar säkert inte mer än 3000 kronor, men intresserade medborgare frågar sig nog: vad kostar annonsen (gissningsvis några tusen)? Vad kostar det i löner att låta personal vara på plats en helgdag? Men inte heller det svaret från Staffan Werme kan vara någon medveten lögn, det måste ju helt enkelt handla om ett räknefel.
Frågan lyftes av mig när jag för några dagar sedan läste i NA om trettondagsfikat (som blivit tradition sedan några år). Eftersom socialdemokraterna och vänsterpartiet vid upprepade tillfällen har hört sig för om detta arrangemang, utan att få några svar blev jag förvånad när kommunens informationschef Margareta Wall svarade så här på frågan: ”Kommer kommunen att göra något mer kring nyår för medborgarna?” svarar hon: ”Ja, den politiska majoriteten funderar på att ha en mottagning för allmänheten på Rådhuset under trettondagen och bjuda på kaffe.”
Därför ställde jag en så kallad ”enkel fråga” om trettondagsfikat. Jag ville veta om det var en mottagning ordnad av den ”politiska majoriteten” och om den kommunala förvaltningen eller den gemensamma kommunala budgeten i så fall använts till ett ”sådant partipolitiskt avgränsat arrangemang”.
Någon slags svar antar jag att Staffan Werme gett i dagens NA, men jag är inte helt säker på vad svaret är. Återstår nog att diskutera saken på nästa sammanträde med Kommunfullmäktige. Då tänker jag också lyfta den lite mer framåtsyftande frågan: om Örebro kommun efter höstens val styrs av socialdemokraterna, vänsterpartiet och (eventuellt) miljöpartiet; förväntar sig Staffan Werme och hans borgerliga kamrater att de att den nya majoriteten ska bete sig på samma sätt som de gör idag? Kommer de inte vilja vara med på exempelvis det trettondagsfika som de (mycket lovvärt) tagit initiativ till?
Ska bli spännande att höra vad Staffan Werme svarar på den frågan. Att han ger ett ärligt svar utgår jag från.
För snart två månader sedan avslutade socialdemokraterna en framgångsrik och framtidsinriktad Jobbkongress. Det fick de propagandaansvariga i de borgerliga partierna att skriva ihop rader av cirkulärartiklar och Örebro-folkpartisten Erik Wahlberg kastade sig in i debatten med en artikel som efterlyste mer privat vård. Wahlberg ifrågasatte faktiskt hela grunden för den svenska välfärdsmodellen. Och på två månader har ingen annan folkpartist kommenterat Wahlbergs inlägg (som var undertecknad ”Erik Wahlberg, Folkpartiet i Örebro”). Alltså finns fog för att tro att folkpartiet numera inte står upp för den svenska välfärdsmodellen.
Jag återkommer längre ner till Erik Wahlbergs inlägg, men först några ord om vad man gör om en partimedlem skriver ett debattinlägg som inte stämmer med den inriktning som partiet antagit.
Inom varje parti finns en levande debatt och att partimedlemmar har olika uppfattningar är bara positivt. Problemen uppstår när ett inlägg från en enskild medlem kan uppfattas som den ”officiella linjen”. Det var skälet till att jag och kommunalrådet Carina Dahl skrev ett debattinlägg om ”parbogaranti”. Vi gav oss in i en debatt med en annan partikamrat, Inger Göransson, som skrivit en artikel som ifrågasatte ”parbogarantier”. Carina och jag tyckte att det var viktigt att klargöra att vi socialdemokrater vill att äldre ska få bestämma så mycket som möjligt själva även om de har stora behov av vård och omsorg.
Är då frågan om den solidariskt finansierade välfärden en viktig fråga för folkpartiet? Tydligen inte.
Erik Wahlbergs inlägg i NA (5/11) visade att det viktigaste för folkpartiet (och övriga borgerliga partier?) är vilken skylt som sitter på sjukhus och vårdcentraler. För Wahlberg är det avgörande att verksamheten drivs av ett privat bolag. För mig, och förmodligen för de flesta andra, är det viktigaste istället vilken verksamhet som bedrivs innanför väggarna.
Jag har, liksom det socialdemokratiska partiet, inget emot privata entreprenörer i vare sig vård eller annan verksamhet – för mig är det viktigaste att skattepengarna används på rätt sätt. Dessutom tycker jag, till skillnad från Wahlberg, att det är viktigt att välfärden är solidariskt finansierad via skatterna: plånboken ska inte få avgöra vilken vård den enskilde får.
Så här formulerade sig den socialdemokratiska Jobbkongressen i dessa frågor: ”Vi socialdemokrater kan aldrig acceptera att privata ägare tar ut vinster genom att göra avkall på kvaliteten i välfärden, eller genom att välja bort medborgare med stora behov.”… ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till vinstuttag.”
Tidigare har även folkpartiet försvarar den svenska välfärdsmodellen, men Wahlbergs inlägg i NA (och bristen på tillrättalägganden från folkpartiet) visade att så inte längre är fallet. Så här skrev Erik Wahlberg: ”Med en åldrande svensk befolkning – där allt färre arbetande ska försörja allt fler som står utanför arbetsmarknaden – finns det inte utrymme för det offentliga att ösa skattepengar in i den offentliga sjukvård som redan i dag behöver en kraftig upprustning.”
Budskapet var tydligt, och det handlade inte om en enstaka olycklig formulering. Erik Wahlberg (som alltså representerade ”Folkpartiet i Örebro”) ifrågasatte skattefinansieringen och efterlyste mer privat sjukvård. Han var mycket tydlig med vartåt han vill.
Eller var det så att Wahlberg ”bara” förespråkade gigantiska skattesänkningar? Kanske, men då återstår frågan om hur mycket ska skatterna sänkas? Räcker inte de skattesänkningar på uppåt 100 miljarder som regeringen genomfört med lånade pengar, skattesänkningar som i första hand gått till de som tjänar mest i Sverige? Och även om det ”bara” var skattesänkningar som Wahlberg efterlyste blir resultatet detsamma: hur ska vi annars finansiera exempelvis vården?
Erik Wahlberg argumenterade för ett systemskifte. Han (och tydligen Folkpartiet) vill överge den svenska modellen, som bygger på att alla hjälps åt att finansiera vård, skola och omsorg, och att det är behoven – inte plånboken – som styr vem som får vård först.
Tidigare har de flesta borgerliga partier påstått att de står bakom den svenska välfärdsmodellen (att skattefinansiering är grunden, att alla får del av välfärden och att behoven – inte plånboken – ska styra). Men eftersom vare sig ”Folkpartiet i Örebro” eller något annat borgerligt parti tagit debatten med Erik Wahlberg så antar jag att det är nya tider nu: om högern vinner valen i september så inleds nästa steg i systemskiftet – och då verkar det vara finansieringsprinciperna för välfärden som ändras.
(PS Jag skickade in en debattartikel till NA på ovanstående tema men eftersom den inte publicerats på snart två månader antar jag att den inte kommer in…)
Idag rapporterar Radio Örebro att flera chefer i äldrevården i Örebro kommun sagt upp sig på grund av stress. Enligt SKTFs enkät till cheferna har nästan alla chefer inom äldrevården något stressrelaterat symptom som huvudvärk. Jag är inte förvånad; enhetschefer och andra ”mellanchefer” har det tufft nu (läget i äldrevården har uppmärksammats mycket i höst, bl a i NA – jag har kommenterat tidigare, bl a i NA här). De är klämda mellan politik och höga chefer och medarbetare som stressas och pressas hårt.
Och för några dagar sedan rapporterade Tvärsnytt att alla kommuner i länet (utom Nora) sparar på äldrevården. Enligt den kartläggning som Länsstyrelsen gjort kommer neddragningarna bland annat att leda till att äldre får vänta längre på att få gå upp på morgonen eller att få gå på toaletten eller att få frukost.
Läget i äldrevården har gjort att vi (s+v) vädjat till majoriteten i Örebro om en ”kriskommission” för äldrevården (fast vi har sagt att den kan kallas vad som helst, namnet är inte viktigt). Men den styrande högerkoalitionen i Örebro är kallsinnig inför våra vädjanden: ”Det finns ingen kris i äldrevården”, säger Rasmus Persson (c) och de andra ansvariga politikerna.
Näringsminster Maud Olofsson påstår att hon granskats hårdare för att hon är kvinna. Kanske går någon på tricket trots att det är pinsamt. Maud Olofsson granskas tufft (fast inte tillräckligt tufft) för att hon ljugit, för att hon sviker vallöften, för att hon inte sköter sitt jobb och för att hon driver en orättvis politik. Hon ska vara tacksam för att hon inte granskats hårdare.
Barbro Hedvall skriver klokt om Olofssons försök idag i Aftonbladet. Jag tycker i och för sig att Hedvall har fel på en punkt: det finns fler än Mona Sahlin som granskats hårdare för att de är kvinnor; men när det gäller Mauds försök har Hedvall helt rätt.
”Ni i den rika världen åt en riktigt fin frukost. Sedan åt ni den bästa av luncher. På kvällen åt ni en middag med fler rätter än ni kunde hålla reda på.
Till slut, när ni skulle avsluta med en kopp kaffe, fick vi fattiga länder komma och sätta oss vid bordet. Snart var kaffet uppdrucket, och då utbrast ni: ’Let´s split the bill'”
Eric Sundström berättar i AiP om en vän från Afrikas horn
som beskrev klimat-förhandlingarna i Köpenhamn
Det är värt att påpeka att Fredrik Reinfeldt (m) tydligt företräder ”split-the-bill-linjen”. Trevlig helg och gott nytt år! Nästa år kan Sverige få en ny regering och Örebro får en ny kommunledning.
Nej, det var inte regeringen som beslutade att lägga ner SAAB. Men det sätt Reinfeldts regering pratat ner SAABs förutsättningar, och den passivitet som präglat regeringens handlande är förmodligen världsunikt. Och för det ska regeringen kritiseras. Det har nämligen förts fram andra förslag, det röd-gröna regeringsalternativet har krävt agerande och vi socialdemokrater har presenterat konkreta förslag.
Det är inte tänkbart att den tyska regeringen någonsin skulle prata skit om Opel på det sätt som Maud Olofsson med flera gjort om SAAB. Och tänk om Barack Obama pratat skit om något amerikanskt bilmärke… Därför har Peter Eriksson (mp) rätt när han kritiserar regeringen: ”Detta är ett stort misslyckande för regeringen och Maud Olofsson. När det fanns en möjlighet att medverka till att få fram en långsiktig ägare, så valde man att ligga lågt och inte göra någonting. När Olofsson till sist engagerade sig var det för sent”.
Nu sörjer vi SAAB, lider med de tusentals människor som drabbas när verksamheten läggs ner. Men nästa år tar vi nya tag. Samhällets uppgift är att underlätta för de arbetslösa att få nya jobb. Svenskarnas viktigaste uppgift i september nästa år är att rösta bort en regering som lägger armarna i kors när de kan rädda jobb i Sverige, som raserat arbetslöshetsförsäkringen och som sparkar på de sjuka som redan har det tufft.
Reinfeldts allians lovade att minska antalet anställda i statens myndigheter. På tre år har de lyckats minska antalet anställda i statens myndigheter med 0,5 procent per år. Det har lett till 3383 färre anställda i statliga myndigheter (enligt SCB). När det gäller att minska antalet jobb har regeringen varit mer framgångsrik när det gäller svensk bilindustri. SAABs nedläggning riskerar leda till 8000 arbetslösa.