Kategoriarkiv: Kommentarer

Problemen i äldrevården tas inte på allvar

Tvärsnytt har i ett antal inslag uppmärksammat problemen i äldrevården i Örebro (och fler inslag kommer). Det är bra, precis som det var bra att NA granskade problemen i höstas. För läget är ansträngt (jag har skrivit om det i ETC, här), eller för att citera en anställd: ”det bubblar, snart kokar det över” (jag har skrivit om problemen här, här och här). (Och detta samtidigt som kommunens ekonomi går med överskott, se inslag i Tvärsnytt om det här.)

Idag sände Tvärsnytt en studiodebatt (som nog bara kommer att finnas på webben) mellan mig och Rasmus Persson (ansvarigt kommunalråd, c). På 6 minuter hinner man inte säga allt (och lite blev bortklippt), men här är hela inslaget:

Mina viktigaste punkter (för dem som inte vill kolla hela inslaget…):

  • Äldrevården har stora problem idag och det borde vara ett gemensamt ansvar att försöka lösa dem. Därför borde pensionärer, anhöriga, pensionärsorganisationer, anställda, fackliga organisationer, anhörigföreningar, chefer och andra bjudas in till samtal om hur vi vänder problem till möjligheter. Vi politiker har ett ansvar att lyssna och ta problemen på allvar – jag/vi tycker inte att den styrande högerkoalitionen gjort det.
  • Mycket bra har skett i äldrevården, många förändringar har varit till det bättre. Men alltför mycket har skett alldeles för snabbt. Omorganisationer, tidsplaneringssystem (som krånglat) och besparingar har kommit samtidigt och på vissa ställen har det skapat totalkaos. Det borde vi ta på allvar.

Med sådana vänner…

När spiltan är tom bits hästarna, sägs det. Det är ett uttryck som tycks passa rätt bra på den borgerliga ”alliansen”. Förra veckans största politiska debatt rörde förmodligen huruvida kvinnor kan få barn och samtidigt axla tunga uppdrag (ingen verkade ha någon åsikt om t ex Sten Tolgfors som också ska ha barn snart). Även om man bortser från det förmodligen missriktat ironiska inlägget från Eva Sternberg (hoppas, hoppas, hoppas att hon var ironisk) så lyckades även en riksdagsledamot från kristdemokraterna visa varför ingen som vill öka jämställdheten borde sitta i en regering med det partiet.

Och i centern fortsatte hästarna att bita vilt. Även om Expressen mest skämde ut sig med en re-write på en DN-artikel (där de utan att belägga det påstår att ”flera ledande partimedlemmar” ifrågasätter Olofsson) så kvarstår faktum: många centerpartister (och före detta centerpartister) luftar kritik som skulle kunna få vilken annan partiledare som helst att darra. Maud Olofsson verkar dock inte bry sig om vare sig kritik mot centerpolitiken eller mot hennes ledarskap. Hon kan nog tänkas få fyra lugna år att begrunda detta. Med start i höst.

Och då har jag ändå inte ens nämnt sprickorna i den styrande högerkoalitionen i Örebro. Där går stridslinjerna både mellan och rakt igenom partierna.

Libyen – regeringens nya kompisar?

När jag först såg nyheten om att Sveriges regering hjälper det statliga bolaget Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning till Libyen (så att de kan stoppa flyktingar) blev jag mest förvånad. Men sedan såg jag intervjun med handelsminister Eva Björling (m) i Aktuellt och då blev jag säker: detta är en jätteskandal. Man hör ganska snabbt att ministern inte har några vettiga svar på frågorna, hon försöker trassla sig ur knipan men jag instämmer nog i John Johanssons förutsägelse (på Twitter): snart får vi nog vår fjärde – och sista (inte hinner de byta en gång till före valet…?) – handelsminister i regeringen Reinfeldt. Instämmer helt i Amnestys kritik av affären: självklart bör inte Sverige sälja den typen av utrustning till Libyen. Och framför allt bör inte regeringen låna sig till den typen av insäljning.

Eva Björling säger att systemet räddar liv. På svt.se påstår hon att säljresan handlar om att främja den demokratisk utvecklingen i diktaturer. Så här säger ministern (citerat från svt.se): ”Det gäller då att vara extra tydlig med att berätta hur bra svenska företag är när det gäller mänskliga rättigheter och att se till att det blir skillnad i praktiken”.

För det första kanske någon kan berätta för ministern att ansvaret för mänskliga rättigheter framförallt är regeringens.

För det andra kanske någon rådgivare kan förklara för ministern att ”samarbetet” mellan Italien och Libyen inte är ett föredöme (trots att hon har politiska vänner i Italiens regering).

Och för det tredje kanske någon kan påminna ministern om vad Sverige (åtminstone tidigare) ansett om Libyen: ”Kroppslig bestraffning finns inskriven i lagstiftningen. Tjuvar och rånare riskerar att få höger hand och vänster fot amputerade efter utslag i domstol. Flera internationella MR-organ menar att tortyr fortfarande tillämpas av polis, säkerhetsstyrkor och fängelsepersonal.” (flera dokument citeras av Alliansfritt)

För övrigt har Libyen, föga förvånande, inte undertecknat flyktingkonventionen. Instämmer i Amnestys

När får väljarna svar om jobben, Reinfeldt?

Dagen efter årets första partiledardebatt i tv och jag nöjer med mig att citera Peter Andersson (”med rätt att tycka”): ”Reinfeldt och hans fyrklöver borde i stället ha fokus på att ge väljarna svar på varför man har fört den politik man har gjort. Och hur fortsättningen kommer att se ut. Jag saknar svar på en radda frågor men två är särskilt viktiga för mig:
– Hur skapar din politik fler jobb, Reinfeldt? Hittills har ju vallöftet från 2006 brutits och utvecklingen gått åt fel håll?
– Tycker du att försämringarna i sjukförsäkringen tillräckligt täcker kostnaderna för skattesänkningarna, som Husmark-Pehrsson beskrivit som anledning till försämringarna?”

Varför skitdebatten inte var en skitfråga

Några veckor efter moderaten Edvard Unsgaards bajsplockar-fascination har nog de flesta avfärdat hela saken som en skitfråga: ”jaja, gå vidare”, tänker en del. Gör inte det, säger jag.

Det som kan verka vara en anka eller ett pinsamt misstag är nämligen något mycket mer: Det säger otroligt mycket om den moderata synen på sysselsättning och på människovärde. Det är nämligen inte vem som helst som yttrat sig så där märkligt om ”arbetslinjen”. Mannen som blir imponerad av ”ryskor” som torkar bajs i hans trappuppgång är pressekreterare åt landets moderate statsminister och dessutom riksdagskandidat för moderaterna i Stockholm.

Det finns flera skäl till varför den här debatten faktiskt inte är en skitfråga:

Unsgaard avslöjade helt enkelt moderaternas egen hemliga graal. Inte undra på att så många moderater tog i så de nästan sprack på debattsajter och bloggar för att minska betydelsen av Unsgaards klavertramp.

Sedan kan man ju, som Magnus Ljungkvist gör på Newsmill, undra varför så få journalister var intresserade av att gå på djupet i frågan:”Vad tjänade ryskan extra på det, fick hon något alls? Betalar städföretaget skatt som de ska? Den ryska som städade trappan, hade hon arbetstillstånd eller är hon utlämnad till sin chefs godtycke?”

Socialism = ”A moral purpose to life”

När debatten inför valet kommit igång och allt som sägs från politiska motståndare vrids och vrängs på är det klokt att påminna sig själv om var engagemanget kommer ifrån, att fundera på grunderna för den egna synen på samhället och politiken. Och faktum är att Tony Blair uttryckte det otroligt klokt:

”Socialism for me was never about nationalisation or the power of the State. It is a moral purpose to life. A set of values. A belief in society. In co-operation. In achieving together what we cannot achieve alone. This is my socialism.”

Tony Blair

Partipropaganda med kommunen som avsändare

I Kommunfullmäktige idag sa Staffan Werme att det är okej att majoriteten använder kommunala resurser för att sätta in annonser med Örebro kommun som avsändare (med logga). Så här står det i ”Grafisk profil för Örebro kommun”: ”Örebro kommuns logotyp gör avsändaren tydlig, och sätter en kvalitetsstämpel på avsändaren – det är en kommunal verksamhet.” Antar att det betyder en av två saker: antingen att Staffan Werme snart ska föreslå förändringar i den grafiska profilen; eller att vi som är i opposition också kan sätta in annonser med kommunens logga under. Undrar vilket han väljer?

Om att ta ansvar för sina beslut (och misstag)

I måndags skrev jag en krönika i NA med exempel på hur jag anser att den politiska ledningen i Örebro misskött ett antal frågor. Och att jag anser att de borde ta ansvar för detta. Jag fick direkt e-post från örebroare, en person önskade att jag skulle ange vilka personer som var ansvariga för vilka beslut (jag angav inga personnamn i min krönika). Så här skrev han i sitt mail:  ”Jag vore därför tacksam för att få namnen på de nämnder alt. styrelser som bidragit till de, i vissa fall ofattbart stora kostnader, som vi drabbats av i de fall du beskriver. Med dessa uppgifter kommer jag själv att gå vidare för att bl a titta på den kompetens som finns bland beslutsfattarna, ( framför allt ordföranderna), och för att kunna ställa frågor.”

Så därför la jag till den informationen i mitt word-dokument och skickade det till den man som skrivit. Här finns det dokument han fick.

Överheten har talat (när moderater läxar upp sjuka)

Jag har, liksom tusentals andra, undrat över vad det var som hände i hjärnan på de borgerliga ledamöterna i riksdagen när de bestämde sig för att börja applådera efter att de beslutat att försämra sjukförsäkringen och kasta ut tusentals människor utan försörjning och utan chans att få ett jobb. När jag läste de båda riksdags-moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén, som skrev i Aftonbladet, förstod jag bättre. För dem handlar det om att läxa upp personer som har det tufft. Att lära dem att veta hut.

Utifrån en artikel i Aftonbladet har de sin dom klar över en kvinna som heter Alexandra: ”Tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn.” De fortsätter visa upp sitt allra mest medkännande jag när de berättar vilka det här handlar om: ”sådana som Alexandra” är begreppet de använder. Inte personer, människor eller medborgare. ”Sådana som”.

De fortsätter att avfärda Alexandras känslor och åsikter och avslutar med den mest bisarra örfil jag sett en politiker utdela på länge. De berättar att de förändringar som nu alltså slår hårt mot tusentals människor och som fått miljoner svenskar att ifrågasätta om det finns något hjärta i alliansens politik inte bara är nödvändiga, utan bra. De är till och med moraliskt riktiga: ”Det tror vi till och med Alexandra kommer att hålla med om en vacker dag.”

Överheten har talat.