Idag på sammanträdet med Programnämnd Samhällsbyggnad fick vi en ”idéstudie” om ”Prioriterat stråk för buss eller spårvagn i Örebro”. Som av en händelse berättade Miljöpartiet och Moderaterna inför mötet att de var för spårväg i Örebro (fast när de blev pressade av media om kostnaden – uppåt 1 miljard – var de inte lika tvärsäkra längre`).

”Idéstudien” visar att det är mycket mycket dyrare att bygga spårväg i Örebro och att expressbussar (med eget körfält och särskilda perronger) går i stort sett lika snabbt. Till en lägre kostnad. (Här finns presentationen som Clas-Göran Claesson, Programdirektör, visade). Utredningen pekar på något viktigt: vi behöver kortare restider och ökad kapacitet på vissa linjer. Det är det som är de största problemen idag. Men kostnaderna för spårväg är betydligt högre (investeringar på cirka en miljard, ökad driftskostnad – exklusive ränta/avskrivning på investering – med uppåt 10 miljoner per år). Att trimma och få vårt linjenät att fungera och till och med ge bussarna prioritet i trafikljus och liknande är billigare än så.

Min slutsats är att örebroarna nu bör diskutera hur mycket det är värt med spårväg: är det värt mellan 30 och 50 miljoner kronor mer om året? Kanske är det det; om vi tror att det kan bidra till ökad tillväxt, fler invånare i Örebro och att Örebro blir mer attraktivt. Men det är en fråga på mycket lång sikt, vi pratar 10-20 år framåt i tiden.

En sak är uppenbar: utredningen pekar på att Örebro kommun behöver en snabb och välfungerande kollektivtrafik för att kunna växa och utvecklas. Utifrån alla de samtal jag haft med både resenärer och bussförare är det uppenbart att det nya linjenätet har uppenbara brsiter. Högst upp på listan står därför att fixa till problemen i vardagen idag. Spårvagn eller expressbussar löser inte inställda bussar, förseningar eller andra problem som många idag plågas av dagligen.

Innan vi helt förlorar oss i drömmarna om en framtida spårväg bör vi fokusera på det linjenätsystem som koalitionen sjösatte föregående mandatperiod. Om Örebro ska kunna utvecklas måste vi sköta ekonomin och se till att vi har täckning för vad vi lovar. Den förra kommunledningen är ansvarig för att det nya linjesystemet sjösattes med så många brister. I många stycken fungerar det inte alls. Örebroarna bör fråga sig vilken trovärdighet den förra kommunledningen har när de nu lovar att rulla iväg miljarder av framtida pengar på en spårvagn istället för att städa upp i bristerna i dagens busstrafik.

Jag vill att vi kraftsamlar för att få till ett linjenät som fungerar med täta turer och snabba restider. Då kan prioriterade busstråk och särskilda bussfiler vara ett alternativ. Då krävs inga miljarder, utan vi kan faktiskt göra saker som betyder mycket för örebroarna i vardagen.

Sedan kan vi fundera på om spårvagn, expressbussar/BRT, monorail eller andra lösningar behövs i Örebro om 10 eller 20 år. Personligen tror jag mest på BRT i ett kortare perspektiv, och i monorail-lösningar i ett längre perspektiv. Men låt oss utreda, diskutera och fundera. Miljardinvesteringar bör man inte stressa fram.

Några har – med rätta – efterlyst en något ljusare bloggdesign. Så jag prövar en ny variant. Blev det bättre?

Igår publicerade NA min krönika om att politiker bör lyssna (och svara) på frågor och förslag från medborgarna (stycken som jag var tvungen att stryka av utrymmesskäl är kursiva):

Två saker dominerar mitt dåliga samvete: att jag inte ägnar tillräcklig tid åt familjen och att jag inte alltid är tillräckligt snabb på att svara örebroare som hör av sig. Självklart är de där sakerna i hög grad motstridiga…

Innan jag tillträdde skrev jag så här, i en krönika (publicerad i NA): ”För även om det inte är möjligt för en person att träffa alla som har åsikter om osäkra cykelvägar eller snövallar som inte skottats bort så är det ett större problem att folk inte hör av sig. De som tror att politiker inte vill/kan/hinner träffas är fler än dem som föreslår ett möte.”…”Så, visst inser jag att jag inte kommer att kunna träffa varje örebroare som har en åsikt om trafiken över Skebäcksbron. Men tro mig, jag kommer att försöka.”

Att jag inte alltid hinner ge snabba svar till folk som hör av sig beror huvudsakligen på att jag är föräldraledig och tillbringar minst två vardagar i veckan med vår ettårige son. Och även om han inte lider av att vara med mig på en del möten (han sover rätt ofta då) så finns det självklart en gräns för hur mycket man klarar med en ettåring i hasorna.

Eftersom mitt ansvarsområde är stadsplanering, gator, vägar, bussar, fritidsgårdar, bibliotek, idrottsanläggningar och mycket annat, så kan de flesta förstå att det är rätt många som har åsikter. Och det är jag väldigt tacksam för: örebrarnas kontakter, förslag och frågor är en oändlig källa att ösa ur vad gäller förbättringar och utveckling av Örebro.

Det är inte möjligt vare sig för kommunalråd eller för kommunala tjänstemän att hålla koll på allt i Örebro; var snövallar hindrar framkomligheten, när det finns brister i vården eller när några unga inte får tillräckliga kunskaper i skolan. Vi som fattar besluten är helt beroende av att engagerade örebroare hör av sig.

Jag har hunnit vara kommunalråd (s) i snart tre månader och det är precis så meningsfullt och roligt som jag hoppades. Örebroarnas synpunkter, förslag och frågor är en oändlig källa att ösa ur för att förbättra och utveckla Örebro. Låt mig ta ett konkret exempel för att visa hur det går till (och hur det skulle kunna utvecklas).

I januari hörde flera av sig och frågade varför Sörbyängsvägens förlängning inte var öppen för trafik. Sörbyängsvägen kommer från Tybble vårdcentral men ”tar slut” i höjd med Sörbyängens centrum. Under O-ringen användes gatan, som är asfalterad och belyst.

Jag tog upp frågan med tjänstemännen och de förklarade att den kunde öppnas redan till våren, om vi politiker tyckte det. Så nu öppnas huvuddelen i vår och i höst öppnas resten.

Gatan skulle självklart ha öppnats förr eller senare men i och med att örebroare hörde av sig för att de irriterade sig på den färdiga gatan som inte används så lyftes frågan upp nu.

Några saker är extra viktiga i detta: för det första att jag svarade alla som hörde av sig (via e-post och via insändarsvar i NA). För det andra att e-post från örebroare diarieförs (registreras) så att vem som helst kan gå in och granska hur det går till när ledande politiker påverkas av medborgare (all e-post som skickats till mig, och mina svar, går att begära ut från diariet).

Jag vill ta detta ett steg till. Om jag får ansvaret att leda Samhällsbyggnadsområdet även efter omvalet kommer jag att arbeta så mycket jag kan med tydliga, och offentliga, ”uppdragslistor” till tjänstemännen. Varje onsdag stämmer tjänstemännen av med oss politiker på så kallade ”programberedningar”.

Och det är där de flesta uppdrag till tjänstemännen ges och redovisas. Onsdagens ”programberedningar” är alltså viktiga för styrningen inom det här området (därför vill jag att oppositionen ska få vara med på dessa möten i framtiden).

Allt på dessa kommer inte att vara offentligt (det skulle kunna innebära mycket skada för till exempel företag som är intresserade av ett visst markområde). Men de uppdrag som kommer från valda politiker och som handlar om ärenden som ändå är att betrakta som offentliga, ska redovisas tydligt. Det ska vara möjligt för vem som helst att följa ett ärende och granska hur jag, och andra politiker, agerar.

Den granskningen behövs, av många skäl. Medan jag, och de flesta andra ansvariga politiker, ägnar vår tid åt att svara örebroare som hör av sig och vara med på möten där vi fattar beslut i viktiga frågor för Örebro, så sitter andra kommunalråd instängda – onåbara – och skriver långa personliga angrepp på politiker som försöker ta ansvar för Örebros utveckling. Det är inte min sak att recensera andra kommunalråd som fått förtroende (och hög lön) av örebroarna. Om Örebro ska gå framåt eller om vi ska tillbaka till slutenhet och stopp avgör örebroarna.

Så även om det inte varit slutet och otydligt de senaste fyra åren hade jag tyckt att detta var det viktigaste uppdraget att ta tag i om jag får ansvaret för samhällsbyggnadsområdet. Om vi saknar öppenhet och inte strävar efter dialog går vi miste om de bästa idéerna.

Håkan Juholt blir säkert en bra partiledare. Att Carin Jämtin blir en fullkomligt lysande partisekreterare är jag helt övertygad om.

Men samtidigt har dagens nyheter om valberedningens förslag gjort det ännu klarare hur allvarliga våra problem är. Bara så att ingen riskerar glömma upprepar jag – än en gång – siffrorna ur vallokalsundersökningen: 23 procent av de fast anställda röstade S, 32% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller den svenska ekonomin, 37% ansåg att de rödgröna hade bäst politik vad gäller skatterna.

Jag hoppas att Socialdemokraterna nu enas bakom Jämtin och Juholt och att vi orkar genomföra en ordentlig förnyelse av vår politik (det har jag skrivit om här), för det behövs verkligen. Men det som idag gör mig så dyster kan sammanfattas i tre punkter:

• ”Du som medlem blir först att veta”. Det är rubriken – på fullaste allvar – i det mail som landade i min e-postlåda klockan 13.34 idag. Rätt många timmar efter att media berättat vad som skulle hända, och en halvtimme efter att alla kunde se Juholt och Jämtin bli presenterade, låtsas valberedningens ordförande att medlemmarna får informationen först.

• Hur många partimedlemmar hade diskuterat Håkan Juholt som ny partiledare? Inte många, är ju det sanna svaret. Jag tar på mig ansvar för att våra stadgar slår fast att dagens slutna process kring att välja partiledare är korrekt (jag var ombud på partikongressen och borde självklart agerat i den frågan). Men stadgarna säger inte att valberedningen ska vara sluten och att partikamrater inte ska berätta att de vill bli partiledare. Att valberedningens ordförande sedan skryter på presskonferensen om hur öppet arbetet varit orkar jag inte ens förhålla mig till.

• Måste en S-ledare vara en medelålders/äldre man? ”Vi prövade att välja en kvinna som ledare men det fungerade inte”; så säger självklart ingen. Men signalen vi sänder är tyvärr ungefär den: vi återgår till det stabila, pålitliga som gällt i hela Socialdemokratins historia: vi väljer en äldre eller medelålders man som ingen motsätter sig. När är vi mogna att pröva någon yngre eller att ge en kvinnlig ledare fullt stöd för förändring (på samma sätt som vi genom historien gett till manliga ledare?

Det kan säkert bli bra med Juholt och Jämtin. Det brukar bli det. Och även om jag hoppats på andra namn som partiledare är det inte det stora problemet, eller skälet till att jag är så otroligt dyster idag. Och om man undantar Miljöpartiet (som ligger några steg före i sånt här) så behöver inte Socialdemokraterna skämmas jämfört med andra partier (möjligen med undantag för Moderaterna vad gäller personförnyelse, för det har M lyckats bra med på riksnivå). Men det innebär ju inte att det är gott och att det fungerar.

De tre punkterna ovan säger något om vår självbild, om vår omvärldsanalys och om vår förmåga att vara ”bärare av det moderna”. Hoppas att Juholt och Jämtin tar sig an det direkt. För brittiska Labour tog det lång tid att resa sig ur ruinerna, jag tänker göra allt jag kan för att det inte ska ta lika lång tid för oss (i Örebro kommer oavsett vilket fortsätta vinna val).