Samtidigt som SvD berättar den glädjande nyheten om att ännu en ledande ledare för Röda Khmererna gripits försöker jag i korthet sammanfatta ”Myrdals-debatten” (här är hela mitt inlägg i gårdagens NA). I ärlighets namn ska sägas att det inte blivit så mycket debatt som monolog eftersom den styrande högerkoalitionen envisats med goddá yxskafts-svar på mina frågor. Men likväl, efter många lååånga inlägg kvarstår några korta slutsatser (från min sida, det återstår att höra vad högern dragit för slutsatser förutom att Förintelse-förnekaren Robert Faurisson bör få föreläsa i Örebro):

1. Yttrandefrihet är viktigt och jag tänker försvara exempelvis Jan Myrdals rätt att hylla t ex folkmördare i Kampuchea eller diktatorer i Albanien. Tyvärr har inte Myrdal genom åren varit lika intresserad av att försvara ”avvikande åsikter” i exempelvis Albanien, Kina eller Kambodja/Kampuchea.
2. Bara för att jag tycker att Myrdals åsikter är avskyvärda tänker jag inte försöka stoppa honom från att exempelvis tala om yttrandefrihet på biblioteket.
3. Det är viktigt att diskutera vilka arrangemang som ska släppas in i skattefinansierade kommunala lokaler: varför stoppar vi nazister och rasister? Borde vi ha fler eller färre sådana gränser? Denna debatt är inte högern i stan intresserade av att föra.
4. Jag tycker att det är rimligt att vi har en lag som förbjuder hets mot folkgrupp och jag tycker att det är rimligt att Örebro kommun informerar om folkmord och brott mot mänskliga rättigheter och därmed försöker bredda debatten till att handla om tolerans och öppenhet. Men är det förenligt med detta arbete att släppa in folkmords-förnekare i kommunala lokaler? Jag tycker vi borde diskutera det, just för att gränsdragningarna kommer att bli svåra.
5. Jag tycker att det är diskutabelt om kommunala lokaler bör användas för ”hyllningsutställningar” till folkmords-förnekare som Myrdal.

Jan Myrdal tycker att jag är farlig. Jag tror att jag blir hedrad av detta: enligt principen om att fiendens fiende är min vän så skulle jag ju kunna glädja mig åt att vara på samma sida som protesterande studenter på Himmelska Fridens Torg, förtryckta i Hoxhas Albanien eller mördade i Pol Pots Kampuchea. Men tyvärr är anledningen till Myrdals dom över min farlighet att jag enligt honom undergräver de grundläggande friheterna. Och visst: jag är för lagen om hets mot folkgrupp (det är inte Myrdal) och jag tycker att det är rimligt att vi begränsar användningen av kommunala lokaler och exempelvis vägrar Nationalsocialistisk front och andra att hyra.

Jan Myrdal föreläste alltså ikväll om yttrandefrihet. Och i den frågan har han en hel del kloka tankar. Om man bortser från hans mest vildsinta konspirationsteorier så har han en poäng i att exempelvis barnpornografilagen, de föreslagna ändringarna i tryckfrihetslagen, försöken att tysta Förintelse-förnekaren Robert Faurisson och en del annat tar oss ut på ett sluttande plan (just dessa exempel håller jag i grunden med honom om att de är tveksamma/felaktiga). Men det jag inte får ihop är hur han kan uppröras över sådana inskränkningar i den svenska yttrande- och tryckfriheten, samtidigt som han försvarar alternativt förklarar Pol Pots terror i Kambodja/Kampuchea, massakern på Himmelska Fridens torg 1989 eller Enver Hoxhas totalslutna Albanska diktatur.

Myrdals svar på frågan tycker jag mest visar att han inte förmår se bortom sin kommunistiska övertygelse: han förklarar skillnaden med att alla tider och alla platser är olika (fast egentligen handlar det om att allt USA och dess kompisar gör är fel och allt Myrdal tycker är bra är rätt). Och där skiljer vi oss uppenbarligen åt: jag tycker att de mänskliga rättigheterna är universella och blir upprörd oavsett om de kränks i Sverige eller när de kränks i USA, Kina, Kuba eller Israel. Myrdal tycker – uppenbarligen – att det är rationellt (dock inte nödvändigtvis försvarbart) att Kina slår ner protester som hotar staten Kina, samtidigt som han själv tycker att den svenska statens övergrepp mot IB-affärens avslöjare är exempel på när tryckfrihet och yttrandefrihet kränks. Många har blinda fläckar: Jan Myrdals är bara ovanligt stor. Den omfattar hela världen utom Sverige och västvärlden.

För att vara övertydlig: jag är för yttrandefrihet, i dess verkliga betydelse: ”Yttrandefrihet omfattar rätt att yttra sig muntligt samt rätten till att föra fram åsikter i radio, tv och liknande medier, utan censur eller bestraffning.” Däremot tycker jag att det är rimligt – och förenligt med yttrandefriheten – att diskutera vilka åsikter som förs fram med hjälp av skattepengar. När jag igår skrev att jag tyckte att man borde diskutera om Örebro kommun ska upplåta lokaler (och göra reklam på sin hemsida) för en ”hyllningsutställning” med Gun Kessle och Jan Myrdal skapade det debatt (se artikel i NA). Märkligast är vilken begreppsförvirring som tycks råda bland högerns företrädare i Örebro:

”Det handlar om vår yttrandefrihet så frågan är inte så enkel. Min uppfattning är emellertid att förbud inte är den rätta vägen att gå. Det är bättre att föra en debatt och skapa dialog kring kontroversiella frågor. Och Jan Myrdal är säkert inte den ende omtvistade författare som finns bland bibliotekets böcker.” Så säger Behcet Barsom (kd), ordförande i Kultur- och medborgarnämnden. (Jag har för övrigt aldrig tagit upp frågan om vilka böcker som ska finnas till utlåning på biblioteket.)
Rickard Vappelin, moderat ledamot i samma nämnd instämmer: ”vi värnar yttrandefriheten högre än att gå i politisk polemik med familjen Myrdal hur illa vi än tycker om deras åsikter”.

Innebär det att högerkoalitionen i Örebro numera definierar yttrandefrihet som detsamma som att skattepengar ska gå till konstnärer och debattörer med extrema åsikter? Det är i så fall att göra en mycket märklig tolkning av definitionen i Europakonventionen om mänskliga rättigheter: ”Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”  

Att Myrdal/Kessle har rätt att uttrycka sina åsikter har inte varit uppe i debatten (jag har definitivt inte krävt något förbud mot deras åsikter). Frågan är om örebroarnas skattepengar ska gå till en ”hyllningsutställning” till paret, som gång på gång på gång förnekat Röda Khmerernas folkmord i Kambodja. Jag tycker att det borde diskuteras, särskilt med tanke på att vi sagt att vi ska infomera mer om folkmord (moderaterna vill dessutom göra partipolitik av folkmordsinformationen, men det är de ganska ensamma om).

Det mest intressanta är nog ändå att moderaterna, av alla partier, inte tycker att det är intressant att diskutera om örebroarnas skattepengar ska gå till ”hyllningsutställningar” om kommunistiska folkmordsförnekare. Men det är kanske det moderaterna menar med att öka informationen om kommunismens brott? Att använda ännu mer skattepengar åt utställningar av konstnärer som hyllar dessa brott?

I dagens NA svarar folkpartiets riksdagsledamot Johan Pehrson så här på frågan ”Bör NA:s chefredaktör be om ursäkt?”: “Absolut inte. Jag har följt hans kommentarer i radio och han har förklarat sin ståndpunkt på ett utmärkt sätt. Vi lever i ett fritt land och den här publiceringen är inom toleransens gränser. De som har en annan uppfattning kanske ska fundera på att flytta” (min kursivering). John skriver utmärkt om detta på sin blogg.

Några frågor till Johan: 1/ Vilka är det du tycker ska flytta, Johan? 2/ Vart tycker du att de ska flytta? 3/ Är det inte en bra idé att man i ett fritt land accepterar att även kritiker av exempelvis en tidningsartikel får bo kvar – är det inte, typ, en liberal grundprincip?

I söndagens NA skrev jag om de övertramp som vissa folkpartister gör i Örebro-politiken (läs artikeln här). Eftersom jag tycker att det är en principiell diskussion valde jag att inte särskilt peka ut den folkpartist som på förra Kommunfullmäktigemötet ägnade sig åt ett personangrepp på mig. Men längre ner på sidan kommenterar Peter Sjerling sitt inlägg, som självklart inte alls var hårt… Vad Peter Sjerling inte tycks förstå är att det inte är hans sak att avgöra om hans inlägg bara var retoriskt tjusigt eller om det var ett personangrepp. Om människor känner sig påhoppade så bör man fundera på varför. Det är inte Peter Sjerling intresserad av. Och det är just det som är problemet med inställningen från många folkpartister i Örebro: eftersom de har rätt behöver de inte bry sig om att de trampar på andra. De bara stormar fram utan att diskutera med kritiker eller lyssna på kritiken (och detta drabbar även deras egna partikamrater – det är inte en slump att en kommunfullmäktigeledamot redan lämnat folkpartiet och att en annan offentligt fört fram kritik).

Jag klipper in Peter Sjerlings inlägg här för att göra det enklare att ta del av det. Jag konstaterar bara att Peter Sjerling inte kan se skillnaden mellan en tuff debatt(stil) och att håna andra politiker i debatten. Och ärligt talat: det kan nästan kvitta lika om man använder uttryck som ”irrar kors och tvärs” eller ”saknar bärande argument”, eller hur? Inget av påståendena tyder på någon större respekt för den andres argument. Om jag varit för tuff någon gång i någon debatt tvekar jag inte att be om ursäkt (vilket jag gjort flera gånger förut). Fast jag tror faktiskt inte att Peter Sjerling kan hitta ett enda exempel där jag ägnat mig åt den typ av personangrepp som han och en del av hans partikamrater – regelmässigt – ägnar sig åt.

Så här skrev Peter Sjerling: ”Björn,
uppenbarligen förstod du inte mycket av mitt inlägg om du tolkade det som raljeri med dig som person. Metaforer har använts sedan urminnes tider i olika debattfora. Mitt inlägg var avsiktligt fullt av metaforer. Några exempel : Skeppare Sundin = s-talesman i äldrevårdsfrågor tillika interpellant, irrar kors och tvärs på Argumentfjärden = saknar bärande argument i nollvisionsdebatten, det hopplöst föråldrade socialdemokratiska sjökortet utan uppdateringar avseende nya gynnor och skär = socialdemokraternas i Örebro föråldrade äldrepolitik, kvintmaranen med fem skrov som seglar stabilt och snabbt = koalitionen i Örebro som är på väg att lösa ett problem den förra majoriteten misslyckades med etc etc.

Jag tycker utan att vare sig raljera eller vara cynisk att er äldrepolitik har lämnat mycket i övrigt att önska. Du skriver att majoriteten sparar på hemvården – ja, sparbetingen har varit nödvändiga som resultat av flertalet ofinansierade beslut i fjol t ex avseende korttidsplatser och heltidstjänster. Dylik kritik kan man faktiskt framföra med hjälp av olika tekniker, t ex metaforer.

Att sedan just du drar en lans (metafor) för debattklimatets behov av tillhyfsning känns, med förlov sagt, lite väl magstarkt. Sällan har jag upplevt en mer aggressiv debattstil än den du representerar – en åsikt som delas av flera varav också några inom ditt eget parti.

Nej, för att avsluta med en metafor, det är nog dags för dig att sopa rent framför din egen dörr innan du så hårt kritiserar andra.”

(REV) Kommunfullmäktigesammanträde på onsdagen och högerkoalitionen fortsatte strategin från förra sammanträdet: att nonchalera Örebro kommuns enda folkvalda församling. Förra gången vägrade man svara på frågor som ställdes och den här gången försökte man förvägra Jonas Karlsson (s) rätten att ställa frågor om Truckstop och logistikstaden. Detta trots att Staffan Werme under förra perioden (när han var i opposition) gång efter gång efter gång efterlyste en viktigare roll till Kommunfullmäktige. Hört talas om ”från ord till handling” någon gång, Staffan? Nu blev det till slut en kompromiss: Jonas fick ställa en av frågorna – den mest akuta: Avser den nya majoriteten fullfölja tankarna på en Truckstopanläggning i Berglunda?

Men svaret (denna gång från moderaten Inger Högström-Westerling) var lika tomt som Staffan Wermes svar förra gången. Inger H-Ws svar byggde på följande: 1/ vi gör det här bättre än sossarna, ni bara pratade i hemlighet med de intresserade och 2/ tyvärr kan jag inte säga något om läget i förhandlingarna just nu för de är hemliga. Imponerande logik och en fantastisk argumentationslinje. När ska den nya kommunledningen förstå att det är de som förväntas leda kommunen? Om Truckstop går om intet (risken är tyvärr stor för detta) beror det på att högerkoalitionen inte prioriterat frågan – och det kan de inte skylla på oss i den förra majoriteten. Vi kommer självklart inte att släppa den här frågan: någon gång måste den nya kommunledningen ta ansvar. Någon gång måste deras ”prao-period” ta slut.

Den nya ledningen i Örebro går från klarhet till klarhet. Förutom att de lyckas sätta stopp för den goda utvecklingen i staden genom att låta bli att ge besked (eller säga stopp) så är de på väg att införa ett helt nytt sätt att styra kommunen. Percy Nilegård skulle ha kallat det för ”Management by painting pictures”. Högerkoalitionens budgethandling i Kommunfullmäktige pryddes av en svårtolkad bild på ett pussel och på tisdagens sammanträde med Fritids- och turistnämnden var det dags igen. Det var uteblivna svar och uteblivna möten som diskuterades mest (se NA idag – Alaa Idris fick inte svar på sina frågor runt en ny friidrottshall, hon fick ingen förklaring till varför de stängs ute från möten, hon fick inget svar på vilka som var med på det möte som socialdeokraterna och vänsterpartiet inte fick vara med på och hon fick inget svar på vilka ny uppdrag eller direktiv som nu gäller i arbetet med en ny friidrottshall). Efter mötet fick hon dock vad som skulle vara svaret på frågorna runt friidrottshallen. En teckning… (se den fantastiska teckningen i bifogad fil här – alltför dålig upplösning när jag laddar upp den här)

Det finns de som tycker att vi socialdemokrater gnäller. Men ärligt talat, är inte landets sjunde största kommun värd en kommunledning som tar ansvar just för att leda kommunen? Som anstränger sig för att diskutera seriöst och som gör vad de kan för att skapa tillräckliga underlag? Jag tycker inte att tjänstemän ska styra kommunen (det är politikerna valda för att göra) men tjänstemännens kompetens är just att ta fram underlag, att vara experter och att se till så att det dagliga i kommunen sköts.