En del orkar faktiskt bli upprörda över att två fotbollslag (aik från Solna och Hammarby från Stockholm) deltar i Pride-paraden för att visa att klubbarna tar avstånd från den så vanliga homofobin som finns i fotbollen. Som Hammarbyare blir jag stolt när jag läser (i Aftonbladet) att ”Hammarby nappade direkt” när Stockholm-Pride frågade. Och så får jag se hur klokt Frank Ågren (Hammarbyare och ordförande i Supporterunionen, SFSU) skriver i Aftonbladet. Så här skriver han:

”Att partipolitiken ska hållas borta från fotbollen, det tror jag alla är överens om, men att spelare och supportrar tillsammans står upp för allas lika värde, det är väl en självklarhet.

Homosexuella, svarta eller kvinnor: gör klubbarna och supportrarna en politisk handling om man stödjer deras självkänsla och kamp? I så fall blir jag gärna politiker.

Jag skulle vara förbannat stolt om just min klubb och våra supportrar gjorde gemensam sak och blev först i världen med att öppet stödja homosexuella, även inom fotbollen, och arbeta för en hundraprocentig tolerans av dessa personer.”

Jag vet att alla Hammarbyare inte känner som jag och Frank Ågren (tydligen har några startat någon Facebook-grupp i ämnet) men det är ändå skönt att det är aiks fans som skämmer ut sig mest (synligt) i frågan: ”Man blir mörkrädd när man ser vad folk skriver” säger en förträdare för AIK om några av fansens reaktioner. I ärlighetens namn ska man väl i och för säg medge att klubbens ledning är tydlig: ”Jag kan inte förstå dem som tycker att vi gör ett politiskt ställningstagande. Det här handlar om empati och humanism, inget annat”, säger Johan Strömberg (ordförande i AIK).

Och bara för att det är så fint skrivet upprepar jag ett stycke ur Haris Laitinens beskrivning av Bajen-känslan: ”Det får inte spela någon roll vem du är, var du kommer ifrån eller hur mycket pengar du har på banken. Du ska få en rättvis chans att visa vad du kan, du ska inte lämnas i sticket. Så föds spelglädjen och finessen.”