I dagens NA förekommer Zargam Asadi i två artiklar (minst – har kanske inte lusläst tidningen tillräckligt): Den ena handlar om att han är arg för att nolltaxa på bussarna inte införs från första januari (som han trott). Den andra handlar om att utse ”årets örebroare” där Zargam är en av kandidaterna. Bland de andra kandidaterna hittar vi framgångsrika kulturpersonligheter som Oskar Bly, Josef Fares och Millencolin liksom Örebro-ambassadörer som Ernst Kirchsteiger och Pia Sundhage (och många andra välförtjänta vinnare av titeln). Och så Zargam. Enligt motiveringen för att han gett ”begreppet politisk vilde ett ansikte” och för att han alltid har avvikande åsikter. Men ärligt talat: hur svårt är det att ha avvikande åsikter om man aldrig tar reda på några fakta?

Zargams ilska över att nolltaxan inte införs från årsskiftet är nämligen helt orimlig. Taxan i kollektivtrafiken är en fråga som kommunfullmäktige måste besluta om och om det skulle ha hunnits med till årsskiftet (budgeten fastställdes 16/11) hade Zargam varit tvungen att agera på annat sätt tidigare:
a/ han hade fått bestämma sig lite tidigare än samma dag som fullmäktige hölls om han skulle stödja den budget som innehöll just nolltaxan,
b/ fått kräva att ett extra kommunfullmäktigemöte kallades in i december för att besluta om taxan (det ordinarie mötet hölls 7/12 och det var inte möjligt att hinna till det eftersom det enligt lagen ställs vissa krav för beslut i fullmäktige (beredningstvång),
c/ kräva extra resurser för att trycka nya informationsmaterial och kanske rentav nya tidtabeller några månader i förväg.
Zargam gjorde inget av ovanstående. Men ändå förväntar han sig att den nya taxan ska gälla från årsskiftet. Skulle vi brutit mot kommunallagen, eller?

Kanske har Zargam under året utmärkt sig så mycket att han förtjänar all den uppmärksamhet han får (men varför berättar inte media att han inte vet vad han pratar om?), men att jämföra honom med Ernst, Millencolin eller Pia Sundhage… Ja, inte kan det vara allvarligt menat. (Jag röstade för övrigt på Millencolin – ingen annan har spritt Örebro så intensivt och så framgångsrikt under året.)

Idag skriver Bernt Karlsson (SKTF-ombud på Stadsbiblioteket) i NA (debattartikeln ligger inte på webben men en artikel om debattartikeln finns här) om att det pengarna inte räcker till bibliotekens verksamhet. Och visst finns det problem: mycket kan bli bättre men man ska inte heller glömma att biblioteksverksamheten med en budget på drygt 33 miljoner per år är den största verksamheten inom Kultur- och medborgarnämndens verksamhet.

Jag skulle också önska mig mer pengar för att kunna öka takten ytterligare i arbetet med att göra biblioteken till Mötesplatser för närområdet som samlar såväl kulturverksamhet som bildning, studier och fritidsaktiviteter. Men mer pengar till biblioteken innebär mindre pengar till något annat. För Kultur- och medborgarnämnden innebär det att vi måste flytta pengar från exempelvis fritidsgårdarna eller kulturskolan (båda med vardera cirka 25 miljoner/år) .

Kommunfullmäktige antog 2002 ett kulturpolitiskt program som formulerar en rad uppdrag för biblioteken. Bland annat står följande: ”Biblioteken har ett stort ansvar att värna om demokratiutveckling och yttrandefrihet och vara öppna informationscentra för hela Örebros befolkning. Ett fritt sökande efter kunskap och tillgång till kulturell stimulans är en demokratisk rättighet.” Dessutom beskrivs att biblioteken ska stimulera läsandet för barn och ungdom, delta i utvecklingen av samhällsinformation för medborgarna, samarbeta med invandrargrupper och föreningar för att tillgodose olika gruppers behov av böcker och tidningar på det egna språket, utveckla uppsökande verksamhet och vara en resurs för lokala författare.

Det är inga dåliga uppdrag, men de visar att vi tycker att biblioteken är viktiga – och att de även i fortsättningen har en oerhört viktig roll. I Kultur- och medborgarnämnden har vi ytterligare preciserat uppdragen till biblioteken och vi skriver bland annat att biblioteken ska delta aktivt i det demokratiska samtalet och samhällsutvecklingen och att mötesplatser ska ställas till förfogande så att dialog underlättas. Dessutom ska öppettiderna öka ”genom ett utvecklat samarbete med lokala aktörer och verksamheter”.

Nåväl. Biblioteken har stora uppdrag. Räcker pengarna, undrar någon? Det kommer aldrig att finnas tillräckligt med pengar. Så länge vi som skattebetalare anser att det finns en smärtgräns för vad vi är beredda att betala kommer vi få prioritera. Och vi har prioriterat: biblioteken är den verksamhet inom vårt område som får mest pengar eftersom vi tycker att det är en viktig verksamhet.

Men vi vet att det finns problem som måste lösas: alltför många läser få eller inga böcker, det saknas mötesplatser för dialog och samhällsengagemang i många stadsdelar. En del av detta kan biblioteken bidra till att lösa – och då uppstår självklart nya problem för biblioteken. Hur ska arbetstiden räcka till? Hur ska lokalerna fungera? Jag tar dessa problem på allvar, men konstaterar samtidigt att inom ramen för en budget för 33 miljoner finns stora möjligheter. 33 miljoner räcker inte till allt, men det räcker till ganska mycket. Förr i tiden sköttes all in- och utlåning manuellt – idag finns det maskiner som sköter sådant. Förr skulle kartoteket organiseras så att man hittade böckerna – idag ligger det i datorn (visserligen strular det i alla fall ibland – men det tar inte lika mycket arbetstid att sköta). Allting förändras och bibliotekens roll likaså: därför kommer det även i framtiden att finnas böcker på biblioteken – men de kommer i högre grad att även fungera som mötesplatser för studier, dialog, möten och annat.

Vi vet vartåt vi vill med biblioteksverksamheten men vi tror inte att vi har svaren på alla lösningar. Däremot är vi tacksamma för synpunkter, förslag och idéer från både örebroarna i allmänhet och från dem som jobbar på biblioteken. Hör av er!

Igår påstod folkpartisten (?) Mauricio Rojas på DN debatt att a/invandrare begår fler brott, b/att vissa invandrargrupper är mer brottsliga än andra och c/att det beror på var de kommer ifrån. Självklart fick artikeln ett enormt genomslag och snart sagt varenda svensk fick nog ta del av denna ”sanning”. Det är bara ett problem: Mauricio Rojas vet inte vad han pratar om. Han medgav senare i DN att han inte ens sett den rapport som han hänvisar till – han har skrivit utifrån vad andra berättat för honom…

Jerzy Sarnecki, kriminolog som till skillnad från Rojas faktiskt läst rapporten och kan ämnet, avfärdar dock alltihop. Till DN säger han: ”Att invandrare är överrepresenterade beror på någonting som händer i Sverige. Den utvecklingen har i sin tur delvis att göra med ursprungskulturen, delvis med socialgruppstillhörgihet, delvis med den diskriminering man utsätts för i Sverige och delvis med hur man lever i sitt nya hemland.”

Han fortsätter: ”Från vissa länder kommer den intellektuella eliten, akademiker och liknande. I de fallen blir brottsligheten lägre. Från andra länder kommer människor från väldigt fattiga och socialt utsatta sfärer av samhället. I de fallen är brottsligheten högre.”

Imorgon (onsdag) presenteras rapporten och då kan en seriös debatt följa. Men några frågor kvarstår:
1. Finns det några gränser för det ”nya folkpartiet” och deras fiskande i grumliga (=främlingsfientliga) vatten?
2. Tänker de hitta på fler fördomar, myter och påståenden för att visa att de minsann inte alls gillar invandrare?
3. Tror folkpartiet att det faktum att Mauricio Rojas själv är invandrad gör att han kan sprida hur mycket fördomar som helst och hetsa obegränsat mot andra invandrare?
4. Var tog det ”gamla” folkpartiet vägen: det parti som faktiskt ville uppnå större förståelse, ökad tolerans och som ville sprida allmänmänskliga – humanistiska – ideal?
5. Är det inte märkligt att det inte blir mer debatt i folkpartiet i dessa frågor: En gång i tiden var folkpartiet liberala i betydelsen ”socialliberal”, numera är de mest liberala i betydelsen ”alla åsikter – oavsett hur extrema de är – ryms i vårt parti”. Hur känns det för de schyssta socialliberalerna idag?

Och slutligen, och avgjort viktigast: är det för lite begärt att folkvalda riksdagspolitiker ska göra vad de kan för att bidra till en saklig och sansad debatt om hur vi ska hantera segregation, klyftor, diskriminering och orättvisor. Vi vet att vi har problem – vore det inte bättre om folkpartisterna försökte delta i att lösa dem, istället för att förvärra dem?

Stig-Björn Ljunggren skriver angående ”upproret mot Freivalds”: ”I uppropet mot Freivalds skriver uppropsmakarna: ”Vår regering måste följa med i den utvecklingen och bevisa att den klarar av att ta hand om svenskar som bor och semestrar utomlands. ” Mer sossar än vad sossarna själva är alltså. Regeringen ska ”ta hand om” folk som sticker utomlands – vare sig det är på semester eller för att permantent bo utanför konungarikets gränser – folkhemmet ska ge dig garantier om ett gott liv. Inte undra på om initiativmakarna är anonyma.”

Så då gick jag in på den där sparkafreivalds-listan och kollade vad de skrev. Och ser man på: ett namn jag kände igen hade nyligen skrivit under listan: ”Oskar Öholm, Örebro”. Men inte kan det väl vara den Oskar Öholm? Inte kan väl den moderata riksdagskandidaten ha skrivit på ett upprop som kräver större statliga insatser, som kräver att semestrande svenskar ska få mer stöd av regeringen?

Den Oskar Öholm jag först trodde att det var som skrivit under är alltså ungmoderat och son till Siewert Öholm (kristdemokrat som hetsar mot homosexuella ) och en av moderaternas framtidsnamn. Men enligt moderaterna bor han i Askersund och enligt Eniro bor han i Stockholm. Så ”Oskar Öholm, Örebro” är nog någon annan… (enligt Eniro ska det inte finnas någon Oskar Öholm i Örebro över huvudtaget, men de kan ju ha fel).

Nu ska man nog inte helt och hållet lita på den där listan heller. Lite längre ner återfinns ”Homer Simpson, Springfield” och jag tror ärligt talat inte att han ställer upp på budskapet i uppropet…

När det gäller tsunamin och kritiken mot regeringen så nöjer jag mig med att klippa in vad jag skrev några dagar efter katastrofen förra året: ”Orkar egentligen inte kommentera jordbävningskatastrofen
Det är ofattbart många som drabbats i katastrofen och bara det gör det extra viktigt att hålla ett någorlunda dämpat tonläge, tycker jag. Men visst finns det mycket att säga om vår beredskap inför kriser (vi lärde nog inte tillräckligt av Estonia) och självklart finns nog mycket att säga om hur enskilda bemötts (men det blir alltid så – det går inte att vara förberedd på en så stor katastrof). Och: jo, jag tycker att det är pinsamt att statsministern skyller på enskilda tjänstemän – innan utredningen om vad som skett ens börjat.
Men ändå.
1. Är det inte typiskt att de största katastroferna alltid drabbar de som har minst, så att antalet döda blir större än det skulle blivit om, säg, Sveriges fastland drabbats?
2. Är det inte typiskt att man måste hitta en syndabock (regeringen, Laila Freivalds, varningssystem…) när en naturkatastrof inträffar? Kan man inte tänka sig att man sörjer utan att anklaga någon? I alla fall borde väl detta kunna gälla oss som sitter i säkerhet på hemmaplan.
3. Någon som funderat på varför Italien kan reagera snabbare än Sverige? Italien har nära 60 miljoner invånare, befinner sig i krig (i Irak och har viss militär beredskap…) och har återkommande jordbävningar och liknande. Något samband? Någon? Tror någon att Italien skulle ha kunnat hantera en situation med 200 000 landsmän som vill hem från Thailand?
4. Är det inte – egentligen – rätt imponerande att vi på två veckor lyckats få hem ALLA svenskar från sjukhus och liknande i Thailand och att alla som vill hem nu kommit hem?
5. Hur många visste innan detta att Sverige har cirka 30 000 medborgare i Thailand över jul och nyår? Hur många har insett att det är den största gruppen turister – oavsett storlek på land?”

Idag rapporterar NA om pensionsavtalen för politiker. De berättar om politiker som lever gott på gamla pensioner – som inte avräknas mot nya inkomster och lyckligtvis går det inte till på det sättet nu för tiden. De pensionsavtal som gäller politiker nu är smartare än så och uppmuntrar politiker som lämnat sina uppdrag att söka andra jobb.

Jag tycker inte att det är bra om man sitter på ett uppdrag för länge. När man suttit mer än 3-4 mandatperioder tror jag att det är alldeles för stor risk att man ”växer fast” och får svårt att lämna uppdraget – och svårt att skaffa ett nytt jobb. Så samtidigt som vi ska ha pensionsregler som ger en trygghet även för politiker (det finns inget anställningsskydd för förtroendevalda politiker – förlorar man valet eller tvingas avgå på annat sätt finns ingen uppsägningstid) ska pensionsavtalen uppmuntra till omsättning och att man går in och ut i politiken.

De regler vi har idag är bättre än de som gällt tidigare (och faktum är att det är märkligt att ingen tidigare granskat hur vissa borgerliga p0litiker medvetet ”mjölkat” dessa system väldigt mycket – om sossar gjort det tror jag faktiskt att det skulle uppmärksammats). Men fortfarande finns detaljer som är märkliga. Till exempel gynnas politiker som suttit länge när de fyller 50 år. Det tycker jag är orimligt.

Det är rimligt att heltidspolitiker har någon slags trygghet. Lämpligen innebär det att man är garanterad en inkomst cirka fem år efter att uppdraget tar slut (lämpligen med någon slags avtrappning) och att denna summa räknas av mot andra inkomster. Sedan kunde detta givetvis kompletteras med särskilda utbildningssatsningar eller ”yrkesvägledning”.

Men dessa frågor är svåra att diskutera. Å ena sidan måste man ta hänsyn till de politiker som faktiskt berörs av reglerna och som har rätt att veta vad som kommer att gälla, och å andra sidan den ibland överdrivna misstron som finns hos en del medborgare som tycker att politiker skor sig.

Men visst går det att forma ett bra system, men då krävs att man är överens om några grunder; vad att ersättnings- och pensionssystem ska bidra till: 1/ att ”alla” kan bli politiker (inte bara de som redan har tillräckligt med pengar på banken), 2/ att man uppmuntrar att människor går ut och in i politiken och 3/ att politiker får någon slags trygghet åren efter uppdraget.

Ikväll fastställde Kultur- och medborgarnämnden budgeten för 2006 och i det beslutet fanns ytterligare en miljon kronor avsatt för att göra Folkets hus till ett ”ungdomens hus” (för både unga och gamla…). I korthet innebär budgeten för 2006 (läs hela den politiska budgettexten här):
– En fortsatt satsning på ung kultur ( Ung Peng (snabbt kultur/arrangörsbidrag utan krångel för unga örebroare) höjs till 200 000 kronor per år).
– Möjligheter för nya verksamheter att etableras: exempelvis 700 000 kronor för att den världsberömda danstruppen Raande-Vo ska kunna etablera sig i Vivalla (vilket kan skapa enorma möjligheter att utveckla dansen i både Örebro och lokalt i Vivalla).
– fortsatt satsning på de sex största stadsdelarna, en större summa sparas för fortsatt diskussion i nämnden, eftersom vi har en hel del på gång – särskilt när det gäller satsningar i de sex största stadsdelarna.
– När det gäller bidrag till föreningar så är de i princip oförändrade under 2006, fast några nya föreningar tillkommer.

I ett särskilt ärende om ”Ungdomens hus” beslutades också om inriktningen för verksamheten: att i samarbete med studieförbund, föreningar och enskilda etablera ett hus för kultur och nöje i Örebro city. Nämnden fattade två viktiga beslut under denna punkt: dels att ge förvaltningen i uppdrag att utveckla ungdoms- och kulturverksamhet i Folkets Hus och att ”ge förvaltningen i uppdrag att följa upp och omförhandla avtalet med Hela Människan/Café Deed i syfte att ge Café Deed ökade resurser för att kunna ta en större roll i skapandet av ”Ungdomens hus”. En ökning av bidraget med 200 000 kronor tas ur rambudgeten för skapandet av ”Ungdomens hus”.”

Det innebär att från årsskiftet kan arbetet börja på allvar med att fylla Folkets Hus med aktiviteter och engagemang – och Café Deed kan därmed andas ut och planera för en fortsatt (utvecklad) verksamhet med café och annan drogfri verksamhet för yngre.

Tyvärr röstade inte den borgerliga oppositionen med vare sig när det gäller budgeten eller när det gäller Ungdomens hus. I den senare frågan ville de vänta med beslut (vilket riskerar att fälla hela projektet) och när det gällde budgeten hade de ”hittat” extra pengar som de ville fördela till ett antal olika viktiga saker. De vill inte alls halvera avgifterna i Kulturskolan (det vill egentligen inte jag heller – men beslut som fattats måste man följa). Vår nämnd kan inte göra annat än att följa den budget som fastställts i Kommunfullmäktige (den högsta beslutande, folkvalda, församlingen). Oavsett vad man tycker om att halvera kulturskoleavgifterna så har vi inget annat val än att följa det beslutet.

Dessutom är det lite konstigt att de borgerliga partierna i Kultur- och medborgarnämnden utgick från den budget som s+v+mp föreslog i Kommunfullmäktige (142 miljoner) – de utgick inte från den budget som de borgerliga partierna föreslog. Om de gjort så hade de nämligen haft tre miljoner mindre att fördela… Det mest hederliga – tycker jag – hade varit antingen om de utgått från den budget som de skulle ha fått om deras partikamrater fått sin vilja igenom eller att de åtminstone accepterat hela Kommunfullmäktiges beslut om budget och sagt att ”okej, vi gillar inte halveringen av kulturskoleavgifterna men inser att vi är tvungna att följa det”. Man kan liksom inte både ha kakan och äta upp den: man kan inte i ena stunden utgå från Kommunfullmäktiges beslut och i nästa stund bortse från det. Det är inte att visa respekt för de folkvaldas beslut.