Expressens rapportering från Oskarshamn där de hittat smittade fåglar. Tidningen lyckades i en och samma tidning få med en ”dödskatt” en ”dödsfågel” och mängder av skräckpropaganda:
Rubriken på förstasidan, med liten stil: ”Larm i zonen i natt” och med krigsrubrik: ”Stäng in era katter” (konstigt att kattägare runtom i landet är oroliga…).
Krigsrubrik över sidorna 8-9: ”Militär ska inta zonen” och i något mindre storlek: ”De hittade dödsfågeln”. Krigsrubrik på sidorna 10-11: ”Så skyddar du dina kära” och så en nedryckare: ”Influensaexpertern: ’De flesta som har dött har varit unga” (kan ju också delvis bero på att vuxna människor sällan leker med fågelkadaver…). Och sedan som grädde på moset: ”Paniken sprider sig efter tyska dödskatten” med de oroliga kattägarna bredvid: ”Det känns inte som vi kattägare får veta allt”. Det tyder på hög klass att lyckas få med skrämselpropaganda, konspirationsteorier i samma artiklar – samtidigt som man lyckas skrämma upp cirka 80 procent av befolkningen. Det är bra att Expressen tar sin uppgift om att informera och upplysa allmänheten på allvar…
Alla inlägg av bjorn@ordbehandlarna.se
Onsdagens mest oroande
Det blev en liten notis av att en ungmoderat (med politiska uppdrag) på sin hemsida har en bild på sig själv med vapen och rubriken: ”Nu ska jag ut och jaga sossar”. Olika tolerans mot olika partier, någon?
Lokaler och ansökningshjälp – istället för högre bidrag?
Igår kväll träffade jag ett gäng ungdomar som i vår sätter upp ”Alice i underlandet”. Projektet sker inom ramen för föreningen Fröjdans och många ur den 61 personer starka gruppen som jobbar med produktionen kommer från ”Stigfurpatrullen” (här kan du läsa en gammal artikel i NA om Sophie Stigfur – en av de aktiva) men de har efterhand samlat mängder av andra unga människor som nu har som gemensamt mål att sätta upp föreställningen i slutet på april. Det är ett jättespännande projekt de satt ihop och de är både proffsiga och engagerade. Dessutom vågar de sikta högt.
De har sökt pengar från Kultur- och medborgarnämnden och det var egentligen därför vi träffades (förslaget är att de ska få 50 000 kr i bidrag från kommunen), men det var några saker som vi pratade om som jag kände att vi särskilt måste fundera vidare på, 1. Lokalsamordning och 2. Hjälp att söka bidrag. Vi kommer ju nämligen aldrig kunna möta alla de behov och önskemål som finns om kommunala bidrag – så då kanske vi snarare skulle bli bättre på att hjälpa till med tjänster och liknande som vi ändå har (jag vet: idén är inte ny eller originell – men den behöver utvecklas mer).
1. Lokalsamordning. Denna produktion kanske är för stor för att rymmas i befintliga lokaler (de hyr Burning Hearts gamla lokaler, ovanpå Möbelhandeln mittemot Polishuset) och kanske hade det varit svårt att lösa just detta på annat sätt. Men alldeles för mycket av kommunens bidrag till förenings- och kulturlivet går idag till olika typer av lokalhyror. Och i regel så används inte dessa lokaler mer än begränsad tid varje dag. Precis som skolor och andra kommunala lokaler – som i stort sett bara används på dagtid. Nu har vi för mycket skollokaler i kommunen (det är ju bättre att betala för lärare än för dåligt använda lokaler) och hittills har vi strävat efter att tömma hela skolor. Men ikväll slog det mig: varför inte tvärtom? Vi kanske ska se till att det finns tomma lokaler mitt i de skolor vi har idag så att man exempelvis kan använda det ena klassrummet för en teatergrupp som repar på eftermiddag/kväll, och när de är där (och skolan alltså inte är igång) kan de använda delar av skolans ordinarie lokaler till möten och den typen av verksamhet som passar just där. Med andra ord: om vi hittar ett system för att pussla skulle vi både kunna använda skolorna bättre och låta föreningar och andra ha ”egna” lokaler som de rår om (utan att vi för den skull måste ta extra kostnader för toaletter, pentryn och annat som ju alla måste ha i alla lokaler). Vet inte om det går, och vet inte hur man gör: men jag kan inte släppa idén och är tacksam för inspel och synpunkter om den.
2. Alice i underlandet-gänget hade fått bra hjälp med tips på fonder och annat som man kan söka pengar ur. Men vi vet att många grupper och föreningar inte tycker att de hittar rätt och känner att det är svårt att både skriva ansökningar, leta upp fonder och stipendier och samtidigt ha tid med det som egentligen var meningen med föreningen: att skapa kultur eller vad det nu må vara. Kanske skulle vi erbjuda föreningar hjälp med denna typ av ”administration”? Kommunen kanske skulle ha en frilansande producent anställd på hel- eller halvtid som kan hjälpa till att dra in pengar från andra håll till Örebros kulturliv. I Örebro kommun har vi ansett att det lönar sig att ha särskilt anställda som jobbar med exempelvis EU-ansökningar och liknande: kanske borde vi göra på samma sätt med kultur- och fritidsföreningar så att vi kan öka resurserna utan att bidra med mer kommunala pengar?
Tjugo år sedan Olof Palme mördades
Jag passerade mordplatsen i morse, på väg till ett seminarium. Jag var redan sen men blev ändå tvungen att stanna till. Ganska snart kände jag att tårarna var på väg. Jag gick vidare: Inte rätt tid eller rätt plats att bli gråtmild. Lika lite som på tåget i morse när jag läste den väntade tidningsvinkeln: ”vad gjorde du när du fick reda på att Olof Palme mördats?”. Åter tårades ögonen, precis som de alltid gör när jag tänker på lördagsmorgonen för tjugo år sedan när pappa väckte mig och berättade att Olof Palme mördats. Jag minns inte mycket mer av den dagen, förutom att vi även den lördagen samlades i SSU-lokalen för att titta på film. Någon hade hyrt en film och såvitt jag minns var det inte många som var intresserade av att titta. Om jag minns rätt var det 80-talskomedin ”En tjej i rött”. Lämpligt val…
Det där var året efter att jag gått med i SSU. Jag hade sökt mig till den väl dolda SSU-lokalen några veckor efter att jag varit inne i Örebro och hört Olof Palme tala i valrörelsens slutskede (om jag minns rätt var det på årsdagen av statskuppen i Chile). För mig – liksom för så många andra – var det Palmes internationella engagemang som gjorde mig politiskt intresserad. Att jag var socialdemokrat kändes självklart, lika självklart som att sympatisera med folket i Guatemala eller El Salvador. Och Palme var symbolen för detta engagemang.
Anna Lindh skulle ha blivit vår generations motsvarighet (och åter kommer tårarna). Samma engagemang, samma briljans – men en helt annan framtoning. Och där Palme (åtminstone för mig) nästan uteslutande var utrikespolitikern var Anna helhetspolitikern som gick före både i förnyelsen av miljöpolitiken, när det gällde ökad delaktighet i offentlig sektor och när det gällde demokratiutvecklingen.
All respekt för Reinfeldt och hans familj (och för andra som utsatts för hån, hets eller illasinnat skvaller): Självklart ska man inte relativisera sorg eller utsatthet. Men med tanke på att socialdemokraterna förlorat två ledare till våldet kanske man kunde vädja om lite återhållsamhet i påståendena om att socialdemokratin har en ”kultur som uppmuntrar hat- och hets”.
Idag hoppas jag slippa höra sådana anklagelser.
Vad är det för j-a idiot som skickar skvallermail
Mycket skvaller den här veckan. Först ”avslöjades” den hobby-fascistoida mailinglistan ”Elit” där kändisar skvallrar och hånar utomstående. Och sedan avslöjandet om att det är en anställd på Socialdemokraterna som försökt sprida påhittade rykten om Fredrik Reinfeldt. För oss andra – som lägger ner timma efter timma – på att argumentera för socialdemokratisk politik, ifrågasätta moderaternas nedskärningar och på riktigt försöka förbättra samhället steg för steg kommer det som en kalldusch. Nu kommer allt fokus under en period riktas mot denna skandal och alla sakliga invändningar mot den moderata politiken kommer att komma i skymundan. Allt för att ett praktpucko på partiexpeditionen spårat ur.
Att en del sedan tar i så att de ska spricka om detta är en annan sak: för självklart har sådant här förekommit tidigare. Någon som minns piltavlorna med Palmes ansikte på? Någon som minns hån- och hatkampanjerna mot Göran Persson? Någon som tror att det aldrig hänt att ”avslöjanden” om politiker upptäckts med hjälp av politiska motståndare?
Tyvärr är det ju nämligen inte en unik företeelse: klimatet i den offentliga debatten har hårdnat (och det gäller alltså inte bara politiken) och det anses numera vara helt okej att hoppa på andra människor offentligt. Igår skrev Linda Norman-Skugge en särdeles vidrig krönika om Karin Pilsäter (fp). Hon skrev att hon tror att Karin Pilsäter har alkoholproblem och ägnar sig sedan åt att hetsa mot vad hon kallar ”lådvinstanterna”. Hon avslutar med ett utfall mot ”lådvinstanterna” som riskerar att ”mörda våra barn i trafiken”. Och sedan kommer slutklämmen: ”Jag hoppas Karin Pilsäter tar timeout för gott, jag vill inte se hennes nuna i politiken nåt mer.”
Norman-Skugge är ett exempel på den hårdare tonen (som hyllas – och nästan får journalistpriset…), men det finns gott om den typen av krönikörer nu för tiden. Det har blivit acceptabelt att håna, mobba och hetsa eftersom alltför många tycks leva efter principen: ”jag har rätt och därför har jag rätt att göra hur jag vill gentemot dem som har fel”. Elit-listan är ett exempel. Praktpuckot på ”68-an” är ett annat.
SJ är fortfarande lika usla
SJ har nu publicerat sin ”punktlighetsstatistik” för januari månad och den visar att var fjärde tåg är försenat på Mälarbanan. Jaså, är inte fler tåg försenade? säger vi som pendlar flera gånger i veckan. Vi är nämligen inte förvånade: SJ är säkert bra på många saker, men på det som är deras affärsidé (att transportera människor mellan två platser enligt en förutbestämd tidtabell…) är de riktigt riktigt usla.
Under rubriken ”Pendelresor” på www.sj.se blir det nästan humoristiskt: ”Du kommer fram lite snabbare och kan passa på att klara av en del av dagens uppgifter innan du är framme på jobbet. Förbered ett möte eller passa på att vila en stund innan dagen börjar.” Och det är nog bäst att man kan ”klara av en del av dagens uppgifter” på tåget – med tanke på att man sällan är framme på jobbet i tid för att göra det jobb man är anställd för.
Jag har idag mailat ut till de andra i pendlarnätverket och uppmanat alla att kräva kompensation även för januari månad. SJ lovade ju kompensation för januarikostnaden och då skulle man skicka kravet till: SJ Kundtjänst, Stationsgatan 4, 775 50 Krylbo.
Under dagen kommer jag även att ta kontakt med Konsumentverket/KO för att se om de är intresserade av att hjälpa oss med en grupptalan mot SJ.
Ännu fler Talanger om några år?
Idag på förmiddagen diskuterade vi (presidiet i Kultur- och medborgarnämnden) Talangen med föreningen Folkets Park i Örebro (Brunnsparken). Talangen har hållit igång i 27 år och blir mer och mer populärt för varje år. Mötet var kanske inte världens bästa möte men på slutet kändes det ändå som vi hittade en framåtsyftande diskussion att fortsätta med. Då fördes det fram idéer om att vända sig ännu tydligare mot Örebros skolor och att uppmuntra fler att delta, exempelvis genom uttagningar i de stora stadsdelarna och andra metoder för att göra tävlingen ännu större.
Till Talangen-arrangemanget har vi tidigare bidragit med 40 000 kronor i bidrag från kommunen (och dessutom nästan lika mycket till för de discon som ordnas under Talangen-kvällarna) och detta bidrag har varit omdiskuterat i flera år. Frågetecknen har framförallt varit två:
1. Varför går det inte att få in mer pengar från andra finansiärer: med tanke på att Talangen är så känt, så populärt och så etablerat borde det finnas fler sponsorer och andra som kan tänka sig att gå in med pengar.
2. Borde inte ett så bra koncept gå att utveckla ännu mer så att det når ännu fler unga örebroare och bidrar till att ännu fler vill spela och sjunga?
Detta har vi diskuterat på en rad möten (presidiet har träffat föreningens ledning tre gånger) och vi har också påpekat att intressanta utvecklingsidéer kan till och med leda till att vi ger mer än de 40 000 kronor som vi gav 2005. Vi har nämligen påpekat att vi alltid ställer krav på alla verksamheter (och bidragsmottagare) att de ska utveckla verksamheten så att vi når nya grupper och fler människor – särskilt de grupper som idag inte tar del av kulturen i lika hög grad.
Helst skulle jag vilja att vi kunde komma överens om ett flerårigt avtal som också innebär att föreningen utvecklar verksamheten så att den når fler. I så fall skulle det också vara möjligt att öka bidraget. Nu har vi att hantera deras ansökan om bidrag i år och även om jag kan tänka mig att rösta för 40 000 kronor i år så är det inte säkert att vi kan få enighet om det i nämnden. Om vi istället kunde presterat ett flerårigt avtal som pekade på utvecklingsmöjligheter och på andra intäkter skulle det inte vara något problem alls att få majoritet för förslaget.
Läs mer om Talangen här
Inger Lundberg är död
I söndags hade vi föreningsmöte i Futura socialdemokratiska förening. Plötsligt fick någon syn på NAs förstasida som berättade att Inger Lundberg avlidit. Egentligen är det märkligt att vi alla blev lika chockade: Inger har ju varit sjuk i många år. Men det är nog just därför det kom så oväntat: vi hade alla vant oss vid att Inger – trots sin allvarliga sjukdom – ändå höll ångan uppe. Och när Inger höll ”ångan uppe” så får det en speciell betydelse – ingen politiker som jag känner till orkar vara så engagerad som hon var.
Hon drev länets frågor i riksdag och gentemot regeringen. Hon fångade upp länsfrågor och förde dem vidare. Hon förändrade verkligheten för många och hon gav många andra ny kraft. Två exempel:
– när NA för månader sedan skrev om familjen Jansson Troengs problem med Försäkringskassan (som inte lät föräldrarna vara hemma med sin cancersjuka son) var det Inger som tog upp frågan i riksdagen – med ansvarig minister. Och nu ska lagen ändras.
– i många år har jag och många andra tjatat om pendlarnas villkor och om SJs förseningar. Inger hörde alltid av sig och frågade vad hon borde ta med sig i riksdagsarbetet. Hon tipsade om ingångar och bad om exempel. Utan Inger hade pendlarnas kamp varit bra mycket mindre talför.
Det var ofta som Inger och jag kom till olika politiska slutsatser, och det var inte alltid lätt. Men det gav nya ingångar och tvingade en själv att tänka till. Och Inger var lika envis som hon var engagerad. Och det är ändå just detta: envisheten och engagemanget som vi kommer att sakna allra mest. Det krävs engagemang för att orka ta med sig det folk för fram, och ta med sig det i sitt politiska uppdrag. Då kan man åstadkomma stora förändringar. Inger lämnar ett tomrum efter sig.
Kommunen ska se över försäkringsskyddet
På kommunstyrelsens möte i tisdags beslutades att man ska se över problemen med försäkringsskyddet för äldre med hemtjänst (läs mer här). Men innan det hann jag lämna in en enkel fråga till kommunalrådet Carina Dahl om detta (som dock inte hann behandlas på Kommunfullmäktiges möte igår). Så här lyder den: 2006-02-12: Fråga till kommunalrådet Carina Dahl (s) om försäkringsskyddet för äldre som använder hemtjänst
Många var nog förvånade när det framkom att äldre med hemtjänst riskerar att inte få ersättning från försäkringsbolagen om de utsätts för stölder. Anledningen till att försäkringsbolagen vägrar betala ut pengar är att den äldre lämnat sin nyckel till kommunen. Kommunens försäkring täcker inte heller denna typ av skador.
Lyckligtvis är problemen relativt sällsynta: huvudsakligen gäller det bara när tjuven är okänd. Likväl är det orimligt att enskilda äldre drabbas på detta sätt och i grunden är försäkringsbolagens inställning märklig. Hemtjänst måste anses vara en tillräckligt vanlig service som inte bör påverka försäkringen (om stölder utförs av kommunens personal är det självklart kommunen – inte försäkringsbolaget – som ska ersätta den drabbade). Hemsjukvård och hemtjänst kan inte fungera utan att personal har nyckel till de äldres hem (ofta är de äldre ju svårt sjuka). Vi borde alla som konsumenter göra vad vi kan för att påverka försäkringsbolagens inställning. För kommunen är det viktigt att förtroendet för kommunens äldrevård upprätthålls – att inte denna typ av problem gör att äldre tvekar inför att få vård och service i hemmet. Dessutom är det självklart viktigt att enskilda inte drabbas av denna typ av luckor i försäkringsreglerna.
Därför vill jag fråga kommunalrådet Carina Dahl (s):
1. Kände du till denna lucka i försäkringsskyddet?
2. Kan du tänka dig att se över hur dessa problem kan hanteras?
3. Kan kommunen göra något åt problemen?
Björn Sundin, ledamot (s) i Kommunfullmäktige
Stort (s)töd när jag frågade om övervakning och buggning
Ikväll höll Socialdemokraterna i Örebro sitt representantskap (högsta beslutande organ för Socialdemokraterna i Örebro kommun). Jag passade då på att ställa en så kallad ”enkel fråga”, som kanske inte var fullt så enkel att besvara: ”Diskuterar riksdagsledamöterna var gränsen ska gå för statens möjligheter att övervaka medborgarnas privatliv?”
Riksdagsledamoten Ameer Sachet svarade nöjde sig lyckligtvis inte med att bara ge det korta svaret: ”ja”… han utvecklade också hur diskussionerna gått i den socialdemokratiska riksdagsgruppen som i förra veckan hade bjudit in justitieminister Thomas Bodström för att diskutera frågan. Ameer medgav att det visst finns svåra avvägningar – man måste väga behovet av insatser mot grov brottslighet mot grundläggande rättigheter (exempelvis integriteten).
När jag sedan fick ordet argumenterade jag för min oro och jag blev faktiskt förvånad över de positiva reaktionerna på mitt inlägg. När jag pratade var det många som nickade ihärdigt, jag fick en spontan applåd (inte så vanligt) och flera kom fram efter mötet och tyckte att det var bra att jag lyfte denna fråga. Efteråt började jag fundera på om det kanske kan vara så att riksdagsledamöterna och justitieministern missbedömt opinionen? Särskilt den inom det socialdemokratiska partiet.
Jag sa ungefär så här:
1. Det finns beslut och diskussioner i politiken vars konsekvenser får återverkningar lång tid framöver: det är sådana som man kan tro att barn och barnbarn kommer att fråga en om i framtiden. De inskränkningar som görs i den personliga integriteten är sådana. De får återverkningar för låååång tid framöver. Därför måste vi diskutera dessa ordentligt.
2. Sverige har snart ”tätpositionen” i den demokratiska världen när det gäller inskränkningarna i människors integritet – det vi tidgare skrattat åt när USA genomfört (övervaka om människor lånar ”misstänkta” böcker, utbredd kameraövervakning, fritt fram för hemlig avlyssning om det är för ett ”viktigt syfte” och mycket annat) har vi snart här också. Men diskuterar vi det tillräckligt?
3. Listan på inskränkningar är lång. Bara under 2005 beslutades om följande: Överskottsinformation vid avlyssning får användas av polisen (som avgör vad som är relevant), utländsk polis får avlyssna svenska medborgare, misstanke om brott ska inte vara ett krav för hemlig kameraövervakning, telefonavlyssning och teleövervakning. Postkontroll och husrannsakan ska tillåtas innan brott begåtts, buggning tillåts vid misstanke om brott som ger minst fyra års fängelse, till exempel mord och terrorbrott, Säpo får ta del av sjukvårdsjournaler vid hot mot offentliga personer och så vidare (listan lånad från Aftonbladets artikel härom dagen).
4. Även om en del tröstar sig med den fåfänga förhoppningen ”den som inte gjort något fel har inget att vara rädd för” så får detta allvarliga konsekvenser för alla. Följderna för vården är ett tydligt exempel: a/ fler avsäger sig från att bli registrerade i PKU-registret (där DNA sparas för medicinsk forskning) vilket på sikt riskerar att försvåra den medicinska forskningen eftersom en grund för registret är att ett tvärsnitt av befolkningen finns lagrad, b/ att polisen får granska journaler liksom avlyssna ”läkarmottagningar” (hur man nu ska definiera detta begrepp) kan innebära att exempelvis psykiskt sjuka låter bli att söka vård – det är ju inte helt ovanligt att psykiskt sjuka tror sig vara övervakade (vilket i och för sig kan vara korrekt framöver…) och om rädslan för att läkaren är buggad drar sig nog fler för att söka vård (det kan ju vara läkaren som är terroristmisstänkt, Bodström är ju extra rädd för utländskt utbildade läkare…).
5. Och vem ska definiera vad som är ”misstänkt”? Jag har själv begått brott när jag betalat pengar till Ahmed Yusuf trots att det är förbjudet. Ahmed Yusuf har pekats ut som terrorist av USA och eftersom Sverige lydigt följer efter så har vi fryst alla hans tillgångar och gjort det till ett brott att ge honom pengar. Detta bryr sig nu lyckligtvis inte alla om och jag är en av dem som tidigare gett honom pengar (jag är i gott sällskap, där finns bland annat de före detta s-ministrarna Kjell-Olof Feldt och Bengt Göransson). Men tänk om det skulle räcka för att polisen ska misstänka mig för att stödja terrorism? Då skulle de ha rätt att övervaka mig. Känner alla sig trygga med att det inte kan hända om några år?
Det kanske helt enkelt är dags att starta en folkrörelse mot hoten mot integriteten? stoppa-storebror.se finns redan, men kanske är det ett sossenätverk som behövs för att Bodström m fl ska förstå att de inte har hela partiet med sig: www.sossarmotstorebror.se kanske…?