Det är aldrig roligt att förlora. Om man ställer upp i en tävling är ambitionen självklart att vinna. Därför är det självklart surt dagen efter att vi blev tvåa i tävlingen Årets Stadskärna. Tvåan kan ju sägas vara den mest uppmärksammade av förlorarna, och det kan man inte vara nöjd med.

Men å andra sidan. Om man ska se det positivt: Fördelen med att vi kom tvåa är att vi kan tävla även nästa år (vinnaren får inte tävla på fem år…) – och att vi därmed kan fortsätta arbetet som vi gjort fantastiskt bra.

Och kanske viktigare: Tävlingen Årets Stadskärna handlar inte om vilken stad som har den vackraste stadskärnan. Inte heller om vilken stadskärna som är mest lönsam eller var butikerna mår bäst. Inte heller mäts besökare, besökarnas uppfattningar eller vad de som bor i kommunen tycker.

Priset Årets Stadskärna är en utmärkelse för framgångsrik utveckling av stadskärnan. Så här beskriver organisationen Svenska Stadskärnor (som delar ut priset): ”Det ges till den svenska stad som under de närmaste föregående åren gjort störst framsteg i sin förnyelse av centrum genom samarbete mellan både privata och offentliga aktörer. Med framsteg menas att det finns ett flertal mätbara resultat av stadskärnans utveckling.”

I korthet kan man nog konstatera att juryn värderade Västerås arbete högre än Örebros; Västerås har helt enkelt gjort en längre resa än Örebro – de började i ett sämre utgångsläge. Klipp ur juryns motivering till att Västerås fick priset: ”Samverkan har värkt fram, från konkurrens till ett djupt och starkt samarbete mellan fastighetsägare, näringsidkare och kommunen.”…”Tillsammans har man gjort en resa och förändrat stadens image från en klassisk industristad till ett besöksmål med ett förtätat och attraktivt centrum med boende och handel och med en glad och välkomnande attityd.”

Så även om vi vill vinna tävlingen och kunna kalla oss Årets Stadskärna 2014 (vi får flytta fram målpunkten ett år…) så är det allra viktigaste att arbetet fortsätter. Att vi fortsätter samverka. Att vi fortsätter stärka stadskärnans attraktivitet genom arrangemang, handel som lockar, bra restauranger och mycket mer.

För en kommun som växer så snabbt som Örebro är det här avgörande. Örebro växer mer än nästan alla andra kommuner. Bortsett från storstäderna har Örebro den största befolkningsökningen i reda tal i landet under de senaste åren. 2012 blev vi 1800 fler örebroare och i augusti blir vi 140 000. Om 7 år är vi 150 000.

En attraktiv stadskärna bidrar till fler besök och ökad inflyttning, men är också en förutsättning för att vi ska kunna hantera växandet.

• En attraktiv stadskärna ger ökad tillväxt, leder till fler jobb och skapar därmed ökade skatteintäkter till bland annat skola, förskola, omsorg och annat.
• En attraktiv stadskärna är en mötesplats som bidrar till en samlad stad, där människor möts och där förståelsen ökar. Staden blir mer blandad och toleransen ökar mot människor bor i andra delar av Örebro eller som ”inte är som jag”.
• En attraktiv stadskärna är en smältdegel som bidrar till kreativitet och nyskapande . ”Den kreativa klassen” har det skrivits mycket om, och mötesplatser, kafeér, kultur och nöjen är avgörande för tillväxt i den kreativa näringen. En omfattande rapport om den kreativa näringen i Mälardalen (Örebro är på sjätte plats i Mälardalen sett till antalet anställda och omsättning för den kulturella och kreativa sektorn!) finns här
• En attraktiv stadskärna är en förutsättning för att Örebros tillväxt ska vara klimatsmart. Förtätning innebär att boende och verksamhet samlas längs stråk som kan ha fungerande handel, service och kollektivtrafik, där vi använder vatten- och avloppsledningar med mera på bästa sätt. Förtätning sker inte bara i stadskärnan, men i en växande stad måste en stor del av de nya bostäderna och lokalerna komma till så centralt som möjligt – vilket också bidrar till en attraktiv stadskärna.

Det finns alltså många skäl till att vi arbetar så aktivt med att stärka Örebros stadskärna. Att vi inte vann tävlingen Årets Stadskärna 2013 var därför trist, men inget skäl att minska ansträngningarna.

Eftersom Lena Baastad blev sjuk fick jag rycka in som första maj-talare i Örebro idag. Ungefär så här var det tänkt att jag skulle säga i mitt tal (huvuddelen är det innehåll Lena hade tänkt prata om). De som lyssnade (med talet framför sig) påstår att jag inte riktigt höll mig till det men det får ni stå ut med…

Örebroare, partivänner, mötesdeltagare!

För den som reagerar mot rasisterna och hatarna i Sverigedemokraterna väntar aggressiva e-postmeddelanden och man får hatiska följare i sociala medier.

Är man vit, är man man och är man väletablerad – som jag – kan man i allmänhet välja bort rasisternas inlägg genom att helt enkelt radera dem eller blockera dem på Twitter.

Men för många andra är det inte så lätt att undvika rasismen och kvinnohatet. Är du muslim, kvinna eller har annan hudfärg drabbar hatet, hoten och hetsandet ofta mer direkt. De där fega männen – för vi vet ju alla att det nästan alltid är män – sprider rädsla och olust. Och deras hat riktas mot alla som inte är som de själva: mot kvinnor, mot andra religioner, mot homosexuella.

De här fega männen jagar i grupp och deras syfte är att skrämma och tysta.

Men de ska inte få lyckas. För de där männen är väldigt få. De är väldigt energiska och låtsas att de är många. Men i verkligheten är de få.

För vi ska inte glömma de perioder i Sveriges historia då rasismen, fördomarna och rädslan för det nya varit mer spridd än den är idag. Då var Sverige även ett mer ojämställt samhälle där homosexualitet var brottsligt.

Vi får inte glömma att respekten för andra kulturer och religioner är större idag än den var förr. Att Sverige är mer öppet, mer välkomnande och mer jämställt idag.

De flesta svenskar vill att det skapas fler jobb, att barnen har det bra i skolan och förskolan och att sjukvården fungerar när du behöver den. Det gäller även Sverigedemokraternas väljare, inte heller de tycker att hudfärg eller religion är viktigare än jobb och skola.

Det ska vi inte glömma bort.

Så när vi står upp för människovärde och tar strid mot rasism, fördomar och hat ska vi samtidigt komma ihåg att prata om det som är viktigast: om jobben, om skolan och om hur vi minskar klyftorna.

För det där hänger ihop. Det är inte en slump att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i en tid då otryggheten ökat, då allt fler ser dystert på barnens framtid och då känslan av att stå vid sidan om samhällsutvecklingen sprider sig.

Krisen och den orättvisa politiken ökar inte rasismen, men det ökar motsättningarna i samhället.

Det är ett av skälen till varför Sverige behöver en socialdemokratisk regering nästa år.

Och därför spelar det roll att Örebro leds av en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande.

Om Lena Baastad inte varit sjuk skulle hon nu ha berättat om hur socialdemokraterna gör skillnad i Örebro. Jag ska göra det i hennes ställe:

 

Ibland får man höra att det inte är någon skillnad mellan de olika politiska partierna. Att alla tycker samma sak. Det är inte sant.

Självklart ska vi söka samarbete för att utveckla Örebro. Vi ska söka breda lösningar för att stärka tillväxten och skapa nya jobb.

Men när det gäller politikens möjligheter att skapa ett samhälle för alla, att minska klyftorna och skapa möjligheter för alla människor att förverkliga sina drömmar om ett gott liv – då kommer vi socialdemokrater aldrig kompromissa.

Vi socialdemokrater gör allt vi kan för att skapa nya jobb och minska klyftorna. Det har vi visat tydligt under de här två åren sedan omvalet och det ska vi fortsätta med.

Vi blundar inte för problemen. Örebro är fortfarande en kommun med allt för stora klyftor. Mellan de som har ett jobb att gå till och de som inte har ett arbete. Skillnader i hälsa, i ekonomi, i utbildning.

Det gäller vuxna. Och det gäller barn.

Allt för många barn lever i ekonomiskt utsatta familjer, det vi i vardagen kallar för barnfattigdom.

Så samtidigt som vi gläds åt att de sociala skillnaderna mellan våra bostadsområden har minskat, att barnfattigdomen har minskat och att fler förvärvsarbetar så vet vi att vi har långt kvar.

För samtidigt som skolresultaten förbättras vet vi att vi aldrig kan vila så länge vi har barn som lämnar skolan utan godkända betyg.

Samtidigt som vi ökar öppettiderna på fritidsgårdarna så vet vi att alltför många barn och unga har behov av mycket mycket mer när skolan slutar på eftermiddagen.

Inget kan vara viktigare än att ge framtidstro åt barn och unga. Till år 2020 ska vi ha halverat barnfattigdomen i Örebro. Det lovade vi i valet 2010, och det lovar vi nu.

Det långsiktiga arbetet går i rätt riktning, och det är bra. Men klyftorna finns här och nu.

I arbetet med att minska barnfattigdomen handlar det därför också om barnens liv här och nu. Vi satsar på sommaraktiviteter. Förra sommaren fick 1800 barn, 800 vuxna chansen att delta i olika sommaraktiviteter.

Några åkte till Skara sommarland, andra till Gröna Lund. Många fick, för första gången, åka till Ånnaboda. Det gör skillnad. Eller som en av flickorna sa efter att ha varit i Ånnaboda: ”Det här var den bästa dagen på hela mitt sommarlov”.

Och så finns det de som säger att politik inte gör skillnad. Att partierna är likadana… De som säger så har nog aldrig pratat med den där tjejen som fick åka till Ånnaboda för första gången i sitt liv.

* * *

Ett Örebro som växer måste arbeta extra hårt för att alla ska med.

Idag är Örebro kommun Sveriges sjunde största kommun och i år blir vi 140 000 invånare. Det ger oss stora möjligheter. Befolkningstillväxten ger oss varje år många miljoner att satsa på välfärden.

Men det ställer också krav:

Ett växande Örebro måste investera i skola och förskola. På två år har vi skapat drygt 600 nya förskoleplatser. Samtidigt som vi minskat barngrupperna i förskolan.

 

Ett växande Örebro måste även vara en hållbar kommun. I samarbete med Kumla har vi startat ett vindkraftbolag som nu bygger de första vindkraftverken längs motorvägen. Snart kommer mer: vi ska bli självförsörjande på förnyelsebar energi till år 2020 och samtidigt skapar vi nya gröna jobb.

Ett växande Örebro måste rusta välfärden och välfärdens lokaler. Vi investerar i nya LSS-boenden, i nya förskolor, vi rustar skolor och äldreboenden. Samtidigt som vi bygger en starkare och bättre välfärd bidrar vi även genom offentliga investeringar till att skapa nya jobb.

Örebro växer och utvecklingen går åt rätt håll på väldigt många områden.

Men många av oss som är här idag upplever också en otålighet.

• Varför tar det så lång tid att förverkliga möjligheten att skapa heltidsanställningar och få bort delade turer?

• Varför finns det inte mer personal i äldreomsorgen och förskolan?

• Varför får jag inte ett arbete?

Förväntningarna på oss är höga. Och förväntningarna ska vara höga. Vi Socialdemokrater vet vilken viktig roll politiken har. Ett framgångsrikt Örebro bygger på att den politiska ledningen vågar och vill.

 

Därför är vi stolta över att Örebro går före när det gäller sociala upphandlingar. När ÖBO rustar och bygger om bostäder i Vivalla innebär det att mellan 50 och 80 långtidsarbetslösa får möjlighet att visa vad de kan på arbetsmarknaden.

Vi är stolta över att antalet kommunala beredskapsjobb, de så kallade komjobben, ökat och att vi under 2012 sänkte kostnaderna för försörjningsstöd med över 16 miljoner kronor.

Vi är stolta över att vi har påbörjat ett strategiskt arbete för att öka antalet heltidsanställningar och få bort de delade turerna.

Vi är stolta. Men vi är definitivt inte nöjda. Vi är inte färdiga. Men vi har visat att rätt politik kan göra skillnad. Vi har även visat att det går att minska klyftorna i samhället.

Allt det här ska vi fortsätta med. Men för att bli riktigt framgångsrika krävs en socialdemokratisk regering som förstår behovet av mer utbildning och mer resurser till en aktiv jobbpolitik. Regeringen Reinfeldts största misslyckande ligger i att trots starka statsfinanser inte förmå att investera i jobb och utbildning.

När folk kommer i jobb – då ökar också våra möjligheter at erbjuda en starkare välfärd.

 

Vi socialdemokrater vet att politiken är avgörande för att skapa jobb och framtidstro.

Ytterst handlar det om människors frihet. Om människors egenmakt. Om att skapa jobb som ger människor möjligheter att förverkliga sina drömmar.

Vi vore rätt korkade om vi då inte utformade vår politik i dialog med örebroarna.

Vi socialdemokrater tror inte att vi själva sitter på de bästa tankarna och idéerna om hur Örebro ska utvecklas.

Jag törs säga att vi har den högsta ambitionen i landet när det kommer till lokal dialog med medborgarna. Vi ska försöka nå varenda dörr i hela Örebro fram till valet, med frågor om hur man vill utveckla sitt bostadsområde och den lokala politiken.

Vi ska göra lokala dialogprogram som täcker in hela Örebro och ger alla chansen att säga sitt om det område de bor i. Vi ska prata med så många Örebroare som möjligt om vad som är viktigast på deras gata, vid deras skola eller på cykelvägen genom deras område.

Det politiska samtalet är nyckeln till att skapa förtroende för vår politik. Det här arbetet startar nu. Jag hoppas att ni alla vill vara med i det. I september nästa år ska vi ha en socialdemokratisk ledning i Örebro, men även i landet!

Så nu kör vi!

Tack för att ni har lyssnat!

Idag diskuterade Kommunfullmäktige (bland annat) årsredovisningen för 2012. Jag tänker inte påstå att Örebro kommun är perfekt, långt därifrån. Men faktum är att år 2012 varit ett mycket framgångsrikt år (och 2013 ser nästan ännu bättre ut). Ungefär så här sa jag i mitt inlägg:

Örebro växer så det knakar. I augusti beräknas vi bli 140 000 invånare, 2019 är vi 150 000. Och kanske är det oppositionens roll att lyfta fram själva knakandet. Men visst är det lite tråkigt att höra?

I ett Örebro som växer skapas ju nämligen även mer resurser till skola, förskola, fritidsgårdar, kultur, äldrevård och annat. Mellan 1500- 2000 nya invånare per år. Varje ny skattebetalare ger cirka 50 000 kronor, totalt cirka 90 miljoner 2012!

Därför kan inget vara viktigare än att skapa tillväxt och nya jobb. Och därför är det så glädjande att vi hela tiden får nya stora företagsetableringar. Ett nytt IKEA ska byggas och XXL placerar sitt centrallager i Örebro, Truckstop är snart klart, efter beslut här i Kommunfullmäktige förra året. Och mycket annat.

Och styrningen av Örebro kommun fungerar överlag bra, även om vi självklart alltid måste arbeta för att åtgärda brister och förbättra kvaliteten. Som Gustav Möller sa: ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.”

I SKLs mätningar (Sveriges kommuner och landsting) får Örebro ett väldigt bra betyg. Den största förbättringen sedan 2010 har skett på området ”Politisk styrning och kontroll”. Det spelar roll vem som leder kommunen…

Och fler ser det positiva som händer i Örebro. Under 2012 har Örebro kommun uppmärksammats på många sätt, här är några exempel:

1. Pris av Samhall som ”Årets förhoppning” genom vårt arbete med sociala upphandlingar

2. Sveriges bästa skola: Stora Mellösa skola visar god kvalitet igen – pris för framgångsrik verksamhetsutveckling

3. Priset ”Årets förebyggande kommun” av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN)

4. Sveriges friluftskommun som utses av Naturvårdsverket (förra veckan vann vi samma utmärkelse igen)

Låt mig också nämna några exempel från samhällsbyggnadsområdet som ger skäl för extra stolthet. och som sker utan särskilda tillskott, för oavsett vad en del partier påstår så får inte Samhällsbyggnadsområdet några stora extra pengasäckar:

• Trots begränsade resurser för underhåll av till exempel gator och parker så införde Tekniska Nämnden en potthålsgaranti som innebär att skador i gator och cykelvägar ska åtgärdas inom 5 arbetsdagar efter anmälan. Och i bred dialog med örebroarna rustas parker och mötesplatser, särskilt i de västra stadsdelarna.
• Trots ett enormt tryck när det gäller bygglov och detaljplaner så lyckades Byggnadsnämnden planera för cirka 1100 lägenheter under 2012 och samtidigt förbättras ”kundernas” betyg på verksamheten. I stort sett hanteras 2 av 3 bygglov på mindre än 3 veckor från det att korrekta handlingarna skickats in.
• Genom målmedvetet arbete lyckades både Fritid och turistnämnden och Kultur och medborgarnämnden öka nyttan för örebroarna: genom ökade öppettider på fritidsgårdarna, satsningar på motionsspår, förbättrad service till föreningslivet och mycket annat.

När Örebro växer så det knakar bidrar verksamheterna på samhällsbyggnadsområdet till att det knakar lite mindre och att det växer ännu lite mer.

Socialdemokraterna samlas denna vecka till kongress i Göteborg. Jag ägnar i stort sett hela dygnen åt att leda kongressförhandlingarna (som en av 6 valda ordförande) så jag deltar inte i debatten. Men om jag kunnat göra det hade jag gärna gått upp och yrkat bifall till dagens beslut om ”ordning och reda i välfärden” (istället fördelade jag ordet…)

Här kan du läsa om kongressens beslut och annat. Här kan du följa ombuden från Örebro län på kongressen.

Många hade laddat i många dagar för en uppslitande strid i frågan om ”vinst i välfärden”. Media gjorde sig till en del av påtryckningarna från ”vinstförbuds-falangen” och hade förberett löpsedlarna (antingen om att ”Löfven överkörd av kongressen” eller ”Löfven körde över kongressen”). Istället blev det som det så ofta blir när Socialdemokratin måste samla sig och visa ledarskap: vi enas om förslag som fungerar för de flesta. Löpsedlarna fick vila. Kongressbehandlingen blev en uppvisning av enighet i talarstolen och i omröstningen: inte en enda rösträkning, knappt ens olika förslag. I stort sett alla accepterade kompromissförslaget.

Att Moderater, Folkpartister och andra högerpolitiker nu rasar är förväntat. Mer märkligt är att lobbyorganisationer för de privata vårdföretagen också reagerar så starkt. Vad trodde de? Att kongressen skulle säga att Socialdemokraterna vill ha större vinster i välfärdssektorn, fler anonyma ägare i skatteparadis eller mer spekulation i skola, vård och omsorg? I så fall hade de inte gjort klart sin analys. Beslutet var nämligen klokt och inom de väntade ramarna: Socialdemokraterna sätter fokus på kvalitet, att skattepengarna ska användas och att valfriheten och mångfalden ska bestå. Ungefär som jag länge förespråkat, till exempel här.

Så här lyder de avgörande delarna av dagens ställningstaganden (hela dokumentet finns här):

”Idag finns exempel på att privata företag inom välfärden tummar på kvaliteten för att kunna göra stora vinster, till exempel genom en lägre personaltäthet i friskolor och på privata äldreboenden. Det är oacceptabelt. Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägares vinstuttag. Vinstintresset ska inte vara styrande i välfärden.

För att motverka att vinstintresset sätts före kvaliteten och för att upprätthålla välfärdssektorns framtida legitimitet krävs att möjligheterna för riskkapitalister och andra aktörer att plocka ut privata vinster, och göra andra former av värdeöverföringar från välfärdssektorn, avsevärt begränsas. Den främsta kvalitetsfaktorn är personalen och dess kompetens. Därför ska det ställas krav på bemanning, personalkostnader eller andra kvalitetsrelaterade kostnader i välfärden, så att de inte kan vara väsentligt lägre i privata verksamheter än i motsvarande kommunal och landstingskommunal verksamhet. Sammantagna ska våra förslag om nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden förbättra kvaliteten och avsevärt begränsa vinsterna, samtidigt som mångfald och valfrihet garanteras.”

Som sagt: vad trodde de beslutet skulle bli? Trodde de på något i stil med: ”Gemensamma resurser för välfärd måste inte nödvändigtvis gå till välfärd – de kan också gå till aktieägares vinstuttag. Vinstintresset får gärna vara styrande i välfärden”? 

Det finns socialdemokrater (och andra) som anser att detta beslut banar väg för förbud mot privata aktörer i välfärden. Det är sant i de kommuner och landsting där medborgarna vill ha en sådan inriktning, men det är inte den socialdemokratiska politiken. Vi fokuserar på kvalitet, att skattepengarna används rätt och att medborgarna kan välja mellan olika utförare – att mångfald och valfrihet värnas.

Nu är både vänsterpartister och moderater arga. Gott så. Socialdemokratins politik på området är tydlig, fokuserar på rätt saker (innehåll inte ägande) och har gissningsvis stöd av cirka 60-90 procent av svenskarna. Så fortsätt gärna skälla från vänster och höger…

Just nu ser Örebro kommun över hur stödet till elitidrotten ska se ut framöver. Samtidigt pågår ett arbete för att förtydliga – och utveckla – hur vi arbetar med evenemang och stora arrangemang i Örebro. Både de frågorna diskuterades på en tvådagars studieresa till Göteborg, som Örebro läns Idrottsförbund arrangerade söndag-måndag.

Förutom att det var lärorikt och intressant (och trevligt) att åka med 30 deltagare (huvuddelen från Örebros idrottsföreningar) och diskutera dessa frågor så var det klokt att välja Göteborg som mål. Göteborg är nämligen förmodligen duktigast i landet på att locka och genomföra evenemang/arrangemang. Vi har mycket att lära av den resa som Göteborg gjort på cirka 20 år; från fotbolls-EM 1992 och friidrotts-VM 1995 till dagens position där Göteborg lyckas locka arrangemang som normalt har svårt att hamna i Sverige överhuvudtaget.

Men först några ord med skryt om att Örebro också är bra på detta: Turismen (besöksnäringen) i Örebro omsätter över 2 miljarder kronor. Det är nästan lika mycket som Linköping och Norrköping omsätter på besöksnäringen, tillsammans. Och här finns en enorm potential: om omsättningen för turismen skulle öka till 2,5 miljarder per år skulle det ge ytterligare 40 miljoner i skatteintäkter och 350 nya jobb i Örebroregionen. Dessutom skulle det sannolikt bidra till att Örebros invånarantal växte ytterligare, vilket ger ännu mer skatteintäkter (1600 personer per år ger cirka 75 miljoner mer i skatteintäkter varje år).

Så det finns skäl att arbeta med besöksnäringen.

Örebro är idag mycket framgångsrika när det gäller möten. Örebro Convention Bureau, som är en del av Örebrokompaniet och drivs tillsammans av branschen och offentliga aktörer, är mycket framgångsrika och är en del av den stora omsättningen i besöksnäringen.

Men vi behöver bli lika duktiga på att ragga hit arrangemang och evenemang. Och där är alltså Göteborg en förebild. Göteborgsregionen omsätter årligen cirka 21 miljarder i turism och besöksnäring.

Några punkter som jag tar med mig:

1. Vi gör mycket bra idag, och en del förbättringar är redan på gång. Under året ser vi över och förtydligar Örebro kommuns uppdrag till Örebrokompaniet. Dessutom utreder vi hur vi ska kunna jobba mer effektivt med att locka evenemang och arrangemang. Örebro kommun har – numera –  en lotsfunktion som gör att en arrangör av ett event inte ska behöva springa runt mellan olika delar av kommunen; allt ska kunna lösas vid några gemensamma möten så att det blir så enkelt som möjligt att genomföra viktiga arrangemang.
2. Vi behöver diskutera vilka platser som är lämpliga för stora publika arrangemang/evenemang. Är Brunnsparken rätt läge? Hur ska vi använda torgen? Är det okej att spärra av Stadsparken, håller den för stora evenemang? Och så vidare.
3. Rollfördelningen måste bli tydligare; det måste vara tydligt vem som har ansvaret för arrangemang och evenemang. I Göteborg är det ingen tvekan om att Go:teborg&co har ansvaret (tillsammans med Got Event i förekommande fall), men i Örebro är det inte lika klart idag.
4. Vi måste våga prioritera arrangemang som ger effekt. När stora events och möten pågår i Örebro ska det märkas (som när Microsoft Tech Days var i Örebro våren 2012) och då ska vi kraftsamla så att vi får maximal effekt av dessa arrangemang. Andra gånger måste vi också våga säga nej, eftersom det inte är värt pengarna/jobbet eller att det inte stärker den bild vi tror är bra för Örebro.
5. Flera lyfter fram Vinter-SM-veckan som en bra ”övning” och det är viktigt att vi gör det bra. Örebro vill arrangera SM-veckan, vintern 2015 (alternativt skid-SM) och vi har gott hopp om att få det. Där finns en förebild i hur kommunen och idrottsrörelsen samverkat för att komma i mål med ansökan och liknande. Om (när?) vi får det kan vi använda det för att också finslipa på hur samarbete och genomförande kan gå till så framgångsrikt som möjligt. Det kan bli en fantastisk start på Örebros 750-årsfirande 2015!
6. Precis som Göteborg har vi fördelar av att ha centralt placerade idrottsarenor. Kanske ska vi fundera på att, liksom Göteborg, lägga över mer av ansvaret för både arenornas drift och intäkter och för att ragga arrangemang i arenorna på det kommunala bolag som äger anläggningarna (i Örebro Örebroporten AB, i Göteborg Got Event).
7. Vi behöver skapa fler mötesplatser och nätverk. En framgångsfaktor för Göteborg är att ”alla känner alla” (vilket självklart inte är sant i en så stor stad…); att det finns mötesplatser där man diskuterar arrangemang och evenemang. Och där man kan lösa krockar och hantera praktiska frågor. Sådana mötesplatser behöver vi också skapa i Örebro.
8. Örebro har, precis som Göteborg, vågat fatta beslut om att bygga och förnya anläggningar som är en förutsättning för arrangemang. Men det kräver mod: minns diskussionerna innan byggandet av Conventum och Conventum Arena (eller ännu tidigare Gustavsvik…). Anläggningar som idag lägger grunden för mycket av turistintäkterna. Jag tror att fotbollshallen är viktig även av detta skäl (vilket jag skrivit om på annat ställe).
9. Örebro är en mycket bra idrottsstad: 37 idrottsföreningar i 29 idrotter organiserar 484 elitaktiva och ordnar cirka 300 elitarrangemang/tävlingar per år i Örebro (ur en kartläggning av elitidrotten i Örebro som Örebro läns idrottsförbund gör åt Örebro kommun). Detta är en styrka. Men vi måste lära oss hantera att bredden också skapar problem: fler föreningar vill dela på kakan, det blir ännu viktigare att principer för exempelvis kommunalt stöd är begripliga och öppna.
10. Varje år arrangerar idrottsrörelsen 130 tävlingar – utanför seriespel och liknande – som lockar besökare till Örebro. Det innebär en publik på cirka 153 000, vilket ger ungefär 40 000 gästnätter (både hotell, vandrarhem, skolsalar och liknande). Det innebär en omsättning – bara i föreningarna – på 21,5 miljoner kronor per år. Och då tillkommer alltså seriespel och liknande (dessutom är just dessa siffror preliminära, mer tillkommer i en studie som ÖLIF gör om idrott och turism).
11. Örebrocupen (och övriga stora cuper i Örebro) är en enorm tillgång. Vi blev alla inspirerade av hur BK Häcken både får intäkter och viktiga kontakter i världen tack vare Gothia Cup (dessutom gör de en insats för en bättre värld genom att t ex betala fattiga länders lag för att de ska kunna åka till Göteborg). Gothia Cup genererar 320 miljoner i turistintäkter till Göteborg, cuperna i Örebro kan självklart inte komma i närheten av detta – men vi kan utveckla och stärka de vi har och därigenom få ännu mer intäkter, jobb och effekt.
12. Vi måste tjata och tjata och tjata om nyttan med turism, arrangemang, möten och satsningar på besöksnäring. Örebro har goda förutsättningar och här finns goda möjligheter att skapa nya jobb, vilket ger även ger mer pengar till välfärden.
13. Vi behöver satsa mer pengar på turism och besöksindustri. Och pengarna måste komma från både skattebetalarna och från de företag som faktiskt tjänar på turismen. Om vi skule investera lika mycket i besöksnäringen som Göteborg gör (genom Go:teborg&co) skulle vi mer än fördubbla det kommunala stödet till Örebrokompaniet, och de totala intäkterna skulle vara 3,5 gång så stora (Idag 72 kr per invånare i Örebro, 171 per invånare i Göteborg från kommunen. Totalt 129,50 per invånare i Örebro, 456 per invånare i Göteborg). Nu är det självklart inte helt jämförbart. Men vill Örebro öka turistintäkterna från 2 till 2,5 miljarder så måste vi alla (inte bara skattebetalarna) vara beredda att investera mer också.

 

Mer fakta om jämförelsen mellan Örebro och Göteborg:

Go:teborg&co har 100 fast anställda (ca 700 extra anställda under året) och en omsättning på 220-240 miljoner kronor per år (varierar per år). Av detta kommer cirka 90 miljoner från Göteborgs stad, cirka 65 från övriga ägare och cirka 75 från försäljningsintäkter. Göteborg stad äger 50%, övriga kommuner i regionen 15% och näringslivet 35% (Västsvenska Handelskammaren, Liseberg, Stena AB, Svenska Mässan, hotellen, cityföreningen, restaurangföreningen). Örebrokompaniet AB (där jag är ordförande) ägs till 50% av Örebro kommun, 25% av Handelskammaren, 12,5% av City Örebro och 12,5% av FörNya Örebro (hotell och turism). Av Örebrokompaniets cirka 18 miljoner i intäkter kommer drygt 10 från Örebro kommun, huvuddelen av resterande är projekt och försäljning. Göteborg har 526 000 invånare (Göteborgsregionen 950 000), Örebro 139 000.

Sedan i måndags pågår en omfattande medborgardialog om trafiken i Örebro (jag har skrivit om det tidigare: här). Förutom pedagogiska webbkartor där man kan se vilka förändringar som diskuteras så har det annonserats i media och under fredagen och lördagen fanns både politiker och tjänstemän på plats mitt i Krämaren, i en hyrd butikslokal (här är NAs rapportering). Under de två dagarna i Krämaren kom uppskattningsvis (inte exakt räknat än) 300-400 örebroare förbi och lämnade synpunkter och ytterligare cirka 100 har skickat in förslag på webben. Och i nästa vecka går brev ut till dem som berörs av de ”skarpa förslagen”, som planeras inom de närmaste åren. Dessutom ytterligare affischering och annat. (Lite roligt är att effektmålet i kommunikationsplanen var 50 inskickade synpunkter=godkänt – jag kan tycka att det var lite väl försiktigt…).

Jag överdriver inte när jag påstår att Örebro kommun kanske blivit bäst i Sverige på att organisera medborgardialog – på olika sätt. Tiden då medborgardialog var att människor bjöds in till en skolaula där politiker satt på ett podie och ”stod till svars” är sedan länge förbi. Som tur är.

Många tjänstemän har lagt mycket tid på att förbereda detta arbete och många tjänstemän (och några av oss politiker) ägnade udda arbetstider åt detta. Efter några olika varianter på medborgardialog har vi nu en rätt bra verktygslåda som går att anpassa till vilka frågor som är aktuella. Och trafikfrågor engagerar…

Men efter de två dagarna i Krämaren finns också anledning att påminna om några saker som medborgardialog inte är:

1. Medborgardialog är INTE att hålla med den som pratar sist. I Henrik Berggrens biografi om Olof Palme beskrivs hur Robert Kennedy, liksom Palme, vågade ”säga rätt saker till fel personer”. Det är en rätt bra målsättning. Och ärligt talat: i några av dagens samtal fick jag inte en enda ny röst – några av dem som kom till Krämaren tyckte verkligen att jag hade fel. Och det leder till punkt 2:…
2. Medborgardialog är INTE att alltid hålla med dem som hör av sig. Mats Sjöström (tidigare kommunstyrelseordförande, S,  i Örebro) myntade begreppet ”den omvända akustikprincipen” och påpekade att ”när det är helt tyst på torget finns anledning att vara orolig”. För det är ju så att stora grupper av medborgare kan drabbas rejält av förslag utan att det ordnas demonstrationer på torget (och därför bör man söka upp åsikter och inte bara vänta på att folk hör av sig).
3. Det är inte alltid den ”tysta majoriteten” hör av sig i medborgardialogen – det kan ju vara så att de flesta är rätt nöjda med förslagen men att en minoritet vill ändra på dem.

När det gäller de 12 ”skarpa förslagen” på att öppna bilgator som tidigare varit stängda för biltrafik så är det uppenbart så att en del örebroare kommer att påverkas negativt av det. På vissa ställen föreslår vi att biltrafik blir tillåten, vilket kommer att innebära ökad störning för de som bor i närheten.

Och allra mest omdebatterat har varit – och är – nog förslaget att skapa en förbindelse för biltrafik i ”Änggatans förlängning”. 10-20 av de örebroare som var på plats idag motsätter sig detta förslag (intressant nog var det nästan bara positiva tongångar igår, men nästan bara negativa i den frågan idag, vad nu det beror på).

De flesta av dessa 10-20 bor idag på Landstormsgatan och Räntmästargatan (och området däromkring) och det är ett faktum att de kommer att påverkas av ökad biltrafik i området om detta förslag genomförs. Och förutom dessa kommer ytterligare kanske hundra örebroare att påverkas negativt av detta förslag.

Men å andra sidan så är det tusentals av de 7500 boende i Sörbyängen-Ladugårdsängen-Tybble som kommer påverkas positivt av förslaget och som har väntat på ett genomförande av detta (det har funnits i planerna sedan 50-talet och preciserat i planprogram 2005). Och de flesta av dessa besökte inte Krämaren, en hel del av dem för att de konstaterat att de är nöjda med förslaget.

Att gatan behöver öppnas har slagits fast sedan Sörbyängens och Ladugårdsängens utbyggnad planerades: att försörja ett framtida område med 10000-15000 invånare genom 2-3 tillfarter är orimligt.

Jag fick idag frågan, från en boende i närheten av ”Änggatans förlängning”, om dialogen verkligen var ”på riktigt”. Hon tyckte inte att jag lyssnade tillräckligt, att jag redan hade bestämt mig. Det är mycket möjligt (kanske till och med troligt) att jag någon gång under de ganska långa och stundtals upprörda diskussionerna om detta idag, blev otålig och kanske inte visade tillräckligt tydligt att jag lyssnade.

Och jag har bestämt vad jag tycker (att förbindelsen behövs) men dialogen är på riktigt: det finns två alternativ som diskuteras och vi vill givetvis gärna höra argument för och emot öppnandet. Och ärligt talat: varför skulle vi ägna tid (mycket tid) och pengar åt att ordna denna typ av dialog om vi inte brydde oss? Då vore det väl enklare att låta bli dialogen och ägna fredageftermiddag och lördag åt något annat?

Som sagt: dialog innebär inte att alla blir nöjda med beslut (alla kommer aldrig vara nöjda med alla beslut). Dialog innebär att vi ger en möjlighet för alla att tycka till. I slutändan är det folkvalda politiker som fattar besluten, förhoppningsvis efter att ha vägt samman olika ståndpunkter och tagit del av fakta och underlag. För vad skulle alternativet vara?