Jag vet, det blir mycket fotboll nu (min fru suckade när hon insåg att VM faktiskt pågår ända till 9/7)… Men ikväll är det ju otroligt viktigt att det går bra för Sverige (kanske rentav bra för tillväxten?). Och då funderar självklart var och varannan på laguttagningar. Aftonbladet påstår att både Kim Källström och Chippen Wilhelmson spelar från start (liksom Andreas Isaksson, men det var ju en lågoddsare). Hoppas att de har rätt – det behövs kreativa och snabba mittfältare för att få Paraguay på fall.
Att de båda startar tror jag dock inte förrän jag ser dem springa in på plan. Jag är istället rädd för att Lagerbäck kör med Anders Svensson från start, och att det beror på två saker: 1/ att han inte vill ”knäcka” Svensson som ju offentligt klagat på att han får kritik och 2/ att han vill visa att han minsann inte viker sig för kritik eller åsikter från utomstående.
Men hoppas kan man. Och hoppas framförallt att Lagerbäck gett tydliga instruktioner till ytterbackarna att våga gå med i anfallen. Tjeckien visade häromdagen hur modernt ytterbacksspel kan gå till och igår fick vi till och med se en målgivande passning (på offensiv planhalva) från Spaniens fantastiske mittback Puyol (Puyol i laget gav mig 38 poäng i Drömelvan!).
Alla inlägg av bjorn@ordbehandlarna.se
Om att coacha och improvisera
Ska inte bli så mycket fotboll men jag kan inte låta bli att delge ett intressant citat från förbundskapten Lars Lagerbäck om att coacha i matcher (hämtat ur Offside nr 5 2006). Apropå att Tom Prahl tycker att tränare måste bli bättre på aktiv coachning under matcherna: ”Det är tveksamt. Grundidén i spelet är ändå viktigast. Jämfört med andra lagidrotter är fotbollen begränsad när det gäller hur mycket du kan coacha under match. En bra fotbollstränare gör mycket av sitt jobb i förberedelsefasen.” Men byten kan man väl styra från bänken, eller hur Lasse? Och visst kan man väl ge order till ytterbackar att gå med upp och anfalla? Men det är klart när ”jobbet i förberedelsefasen” innebär att man inpräntar i spelarna att det krävs 5-6 spelare för att försvara sig mot två avskurna T&T-forwards så…
Obehagliga korståg – sluta jaga privatkopierare
Jag gillar Thomas Bodström. Han är en action-minister på ett bra sätt och dessutom en riktigt bra politisk agitator. Men jag ogillar verkligen två av hans korståg: det mot rätten att kopiera musik man köpt och det mot den personliga integriteten. Nu har kopieringsfrågan åter blivit aktuell och bland annat har blivande riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (s) ”kommit ut” som försvarare av rätten att kopiera för eget bruk (varken hon eller jag vill att det ska vara lagligt att profitera på andras upphovsrätt). Läs mer om arbetet mot den korkade piratlagen 2005.
Och nu börjar även en del av de partier som hjälpte oss sossar att införa den korkade lagen att svänga. Tur det. Tråkigt bara att mina partikamrater inte vill försöka förstå. Tvärtom, verkar Bodström och de andra som tycker att storföretagen ska få styra hur jag använder mina skivor öka trycket. För hur ska man annars förstå att regeringen i våras gav direktiv till polis och åklagare att jobba hårdare med att jaga nedladdare. Riktigt pinsamt blir det när man påminner sig vad Thomas Bodström skrev innan lagen infördes: ”Det ökar möjligheterna att ingripa mot allvarligare fall av olaglig nedladdning men det innebär inte att polis och åklagare ska satsa stora resurser för att jaga privatpersoner som laddar ner enstaka olagliga material från internet. Precis som vid all annan brottslighet ska polis och åklagare prioritera i sitt arbete. Det vore lika orimligt att lägga stora polisresurser på att utreda enstaka fall av nedladdning av olagligt material som det vore att prioritera snatteriutredningar före rån.”
Framgång=misslyckande?
37 procent är yngre än 40 år på socialdemokraternas listor till valet. Ett bakslag eller en framgång? Ekot valde för någon vecka sedan att framställa det som ett misslyckande (målet var ju 40 procent) men faktum är att socialdemokraterna har högst andel kandidater under 40 år av alla partier (vilket de berättar sist i inslaget). Så jag väljer den motsatta vinkeln: fantastiskt att vi nästan har lyckats: så nära målet om 40 procent under 40 år trodde jag aldrig vi skulle komma!
”Var det trångt på tåget i morse?”
SJ hade en helsidesannons i dagens tidning. SJs VD skriver att ”Ingen vill kliva på ett överfullt tåg och stå hela vägen till jobbet. Och vi vill absolut inte att våra resenärer ska behöva göra det.” Och än en gång visar SJs ledning att de inte har en aning om vilka problem vi pendlare får leva med…
Annonsen publiceras alltså i Örebro län: vi som pendlar från Örebro län med SJ lider mer av förseningar och usel service än av överfulla tåg (Västeråsarna har det värre när det gäller de överfulla tågen). Det finns visserligen avgångar från Stockholm som är överfulla, men det beror mest på att de sker med tåg som inte går att förlänga: SJ köpte inte tillräckligt med vagnar och glömde kolla att det går att förlänga tågseten vid behov… Så om SJs ledning verkligen var intresserad av vad pendlarna tyckte kunde de lyssna lite bättre. När jag läste annonsen på tåget i morse blev jag så irriterad att jag skrev en ärligare variant åt SJ…
Är alla ungdomar potentiella knivdråpare?
Det är inte konstigt att så många reagerar så kraftigt på måndagskvällens knivskärning av en busschaufför. Klart att vi alla bör reagera tydligt med avsky mot alla liknande attacker. Och kanske borde vi ta ett steg till: kanske borde vi fundera på hur vi som reagerar kan bli något mer än en ”tyst massa”: hur vi kan lova varandra att ingripa tillsammans. För när vi ingriper tillsammans är det svårt för våldet att ta makten.
Men. Inte ens en sådan överenskommelse skulle ha förhindrat måndagskvällens dåd. Ett knivhugg är snabbt utdelat och den som håller i kniven har rimligen allvarliga problem från början. Det är därför på ett sätt skönt att så många pekar på sociala faktorer bakom dådet: inget blir bättre för att vi ”jagar galningarna” och utrustar fler med batonger. Men samtidigt finns det en risk att denna debatt utmålar alla ungdomar som potentiella knivdråpare (om man hugger någon i magen borde man rimligen kunna gissa att det kan leda till döden).
Nej: Anledningen till knivdådet i måndags är inte för stora dagisavdelningar. Inte heller för få fritidsgårdar. Varför knivdådet utfördes vet vi kanske när förövaren väl är gripen och dömd men det är väl ingen vågad gissning att mannen (så mycket tycks vara klart) inte lever ett vanligt ”Svensson-liv” med stabil familj, ordnat jobb och tilltro till samhället. Så knivdådet i måndags beror säkert på en mängd saker: några handlar nog om en förvirrad individ men andra handlar om det samhälle vi alla är med och formar.
Och då är det intressant att läsa NA idag. På ledarplats kritiserar NA kristdemokraterna för det effektsökeri de ägnar sig åt när de försöker ta politiska poäng och påstår att kvivdådet hänger ihop med nolltaxan… Bra rutet, NA – den typen av politiska utspel löser ingenting.
Men ännu mer intressant är den ungdomsenkät som NA gjort. Idag fokuserar den på tjejerna, vilket är bra: unga tjejer lever under ett extremt och otäckt tryck idag. Men för att hitta bakgrunden till misshandel och våld bör man titta på killarna. Unga killar fostras (fortfarande) alltför mycket i sjuka macho-ideal. Där har vi mycket att göra (läs Stephan Mendel-Enks skakande uppgörelse med manlighetsidealen: ”Med uppenbar känsla för stil”).
Och när det gäller dagis och fritidsgårdar: vi lägger cirka 25 miljoner kronor per år på fritidsgårdarna och har kanske världens mest utbyggda förskola (med mest personal). Kanske skulle ytterligare några miljoner på dessa verksamheter förhindra våld och elände, men jag tror inte att det är så enkelt. Vi behöver satsa mer på unga, men inte för att förhindra att de blir brottslingar. Vi ska satsa mer på unga för att de ska bli vuxna som tar ansvar och står upp för sunda värderingar: och till exempel ingriper när någon lever rövare på bussen.
Lätt gå vilse i kommunala labyrinter
Igår, söndag, skrev NA om att hemtjänstpersonalen i Örebro ska få fotolegitimation. Frågan har varit aktuell under många år men bland annat i väntan på en lösning där korten kunde kopplas till tidsregistrering har frågan hamnat i ”långbänk”. Tanken har varit att man ska kunna använda korten till att följa upp vilka insatser som ges, bland annat så att de som använder hemtjänsten får rätt hjälp. Nu ska dock legitimationen införas och NA skriver om Gudrun Andershed som i många år jobbar för att införa detta. Sakfrågan ska jag inte ägna mer utrymme åt, men det som gjorde mig så ledsen var några få meningar i artikeln: ”Men den jag talade med ville inte hjälpa till” (Gudruns beskrivning av ett samtal till kommunen) och ”Två politiker sade nej, de ville inte ens titta på id-kortet” (Gudrun hade gjort ett provkort för att visa hur det kunde se ut). Jag vet inte vad som hänt, vilka politiker eller tjänstemän hon sökt eller vad skälen kan vara till detta. Men det är egentligen underordnat. Det viktiga är att hon inte upplevde att hon blev bemött med respekt (nu framkommer det i artikeln att hon inte varit i kontakt med kommunalrådet Carina Dahl och jag är rätt säker på att frågan fått en annan vändning i så fall).
Och när jag läste det kom jag att tänka på ett samtal jag fick efter att jag skrivit en insändare om respekt och ryktesspridning. Efter det långa telefonsamtalet ”skrev jag av mig” men la inte ut texten här. Nu gör jag det:
”Hade just ett 30-40 minuter långt samtal med en örebroare som läst mitt inlägg om hån och ryktesspridning i NA idag och därmed kopplade denna till sin egen situation. Hon har i mååånga år haft en konflikt med diverse rektorer och skoltjänstemän och har pratat med alla möjliga. Jag vet ju inte om hon har rätt i sin kritik men egentligen spelar det ingen roll: vad hon pekar på är dessvärre sant: om den enskilde behandlas felaktigt är det inte lätt att få rätt. Som jag ser det saknar vi dels verktyg i det tidiga skedet av konflikter (innan allt låst sig och gått åt h-e) och dels saknas i många fall möjligheten för den enskilde att få en överprövning av det de upplever är ett övergrepp.
Jag har sedan en tid funderat över om vi inte skulle behöva någon slags kommunal ”medborgarombudsman”: en politiskt ansvarig för att ta medborgarnas parti mot förvaltningar och andra… Detta innebär inte att respektive driftsnämndsordförande eller kommunalråd ska övertrumfas men jag tycker det vore rätt häftigt om vi kunde lova örebroarna att om de har problem som:
– tjänstemännen inte vill lösa, eller
– hamnar mellan stolarna, eller
– inte är någon särskilds ansvar o s v
så ska det finnas en ingång dit man kan vända sig och som har ett ansvar för att sammanföra tvistande och att se till så att problemen blir lösta. I just denna kvinnas fall kändes det som att någon borde beordrat ansvariga tjänstemän till ett möte, inlett och försökt medla och sedan lämna de båda parterna och sagt ”ni lämnar inte det här rummet förrän ni är överens om hur ni ska gå vidare”. Typ.
Dessutom behövs det (uppenbarligen) någon som kan överbrygga stuprör och revirgränser mellan nämnder och liknande. Jag tycker egentligen att problemen som gjort att vi skapat ett särskilt näringslivskontor borde leda till denna lite mer långtgående slutsats: vi behöver en enkel ingång för alla örebroare vare sig de är företagare eller enskilda.
Om inte annat skulle det bespara oss som ger oss in i debatten den här typen av samtal som är så frustrerande eftersom man måste sluta med att säga att ”jag vet inte vad som hänt men jag hör att det inte fungerat, jag beklagar att du farit illa, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna hjälpa dig med detta”. Det vore bättre att kunna avsluta med att boka en tid…
Jag tror att idén med någon slags ”medborgarombudsman” (titeln får man nog slipa på…) skulle kunna bidra till en känsla av att man kan påverka. En tydlig ingång är möjlig att hålla reda på – drygt 500 fritidspolitiker och tusentals anställda i kommunen är svårt att hitta rätt i.”
Och visst finns det problem och frågetecken:
1) Ger vi falska förhoppningar – tror alla att de ska få det som de vill bara de tar kontakt med ”medborgarombudsmannen”?
2) Kommer vissa medborgare på detta sätt få det bättre på någon annans bekostnad? (fast så är det redan idag)
3) Finns det inte en risk att ”medborgarombudsmannen” blir som en slags internutredare som ingen gillar i organisationen…?
Men samtidigt: Sifos samhällsbarometer visade för några år sedan att nära åtta av tio inte anser att det är lätt att komma
i kontakt med politiker och föra fram sina åsikter. Kanske är siffrorna inte längre aktuella. Men troligen är de det. Och något måste vi göra för att inte fler ska ”gå vilse” i kommunala labyrinter: vi har inte råd att låta medborgares förslag gå till spillo utan att prövas. Och dessutom: vi har verkligen inte råd att skapa bittra och uppgivna ”motborgare” som försökt men inte lyckats. Som velat men inte fått. Lite inspiration har jag också fått från ett intressant (och framgångsrikt) försök i Värmdö: de har inrättat två kommunala medlare som ska försöka lösa konflikter mellan exempelvis grannar som tvistar om småsaker i miljö- och byggfrågor. Dessa ska stävja ”kostsamma okynnesmål”.
Så vad gör vi?
Uttryck för en mentalitet hos folkpartiet?
En s-anställd skickade i vintras e-post till media om rykten om att Fredrik Reinfeldt skulle ha skattefuskat (och andra påståenden).
– Det mest oerhörda är att det är ett uttryck för en mentalitet hos socialdemokraterna, menade Lars Leijonborg (fp) då.
Men Marita Ulvskog visste bättre:
– Det här ryktet om Reinfeldt fanns redan tidigare. Jag menar att ett parti inte dras in i något för att en anställd sagt eller gjort någonting.
Nej. Marita Ulvskog sa inte så: om man ersätter ”Reinfeldt” med Danielsson och ”anställd” med ”ungdom” är det vad Lars Leijonborg sa och kommentaren handlar om förtalet av Lars Danielsson. Vad Marita Ulvskog sa om förtalet mot Reinfeldt var:
– Det står i strid med våra etiska regler om hur man får använda våra datorer. Vi beklagar djupt det som inträffat. (till DN)
Den ena folkpartistiska förtalsspridaren är landstingspolitiker i Stockholm och anställd som politisk sekreterare för folkpartiet i Värmdö kommun. Den andra är riksdagskandidat och andre vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet i Västsverige.
Jag tror inte att deras övertramp är ”ett uttryck för en mentalitet” hos folkpartiet. Men jag tycker att det är på sin plats att Leijonborg agerar och ber om ursäkt.
En särskild sorts fp-moral
Tidigare i år rapporterades om den s-anställde som skickat anonyma mail för att få media att skriva om påstådda skandaler om Fredrik Reinfeldt. Med all rätt var många mycket upprörda över detta (jag skrev själv här). Några kunde dock inte hålla sig utan var tvungna att göra det hela till en fråga om Göran Perssons och Marita Ulvskogs ledarskap: enligt Lars Leijonborg var det en kriminell attack som arrangerats av partiledningen.
Nu visar det sig att ett antal folkpartister (bland annat en anställd i fp i Stockholm, med uppdrag i landstinget) spridit rykten om att Lars Danielsson skulle varit otrogen. Man kan ju då vänta sig att Leijonborg ska ta dessa i örat. Att han ska kritisera beteendet. Att han ska ta avstånd. Men icke. Han vägrar kommentera frågan och skickar fram en pressekreterare som säger ”vad enskilda personer framför på sina privata bloggar har vi ingen anledning att kommentera”. Det är så pinsamt att man knappt vet vad man ska säga.
Historisk kväll – Föreningen Kulturhuset i Örebro bildad
Tobias (som vanligt med kloka kommentarer) påpekar att det varit lite mycket sport på senare tid. Han har självklart rätt och faktum är ju att ikväll finns något otroligt stort att skriva om: på tisdagskvällen bildades Föreningen Kulturhuset i Örebro, ett antal medlemmar skrevs in och en styrelse valdes.
Kvällens möte (jag var mötesordförande och klubbade de historiska besluten!) innebär givetvis inte slutet på den långa processen med att skapa ett levande hus för kultur och nöje i Folkets Hus, men det var ett otroligt betydelsefullt möte som hölls. Nu finns en förening på allvar och inom kort kan vi sätta oss ner och diskutera ett kommande avtal för verksamheten i huset. Då kan jag helt och hållet återta rollen som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden, som vill skriva avtal med en förening som på egen hand driver verksamheten. Min roll hittills har varit något splittrad: eller vad sägs om att ta initiativet till ett möte för att bilda en förening som i kommande diskussioner ska utgöra motpart vid avtalsdiskussioner…
Nåväl. Erik Silfversten valdes som ordförande i föreningen och styrelsen i övrigt består av idel stabilt och klokt folk. Det kommer helt enkelt att bli otroligt bra verksamhet i huset (vad det ska heta ska bestämmas efter en namntävling) och jag vet att vi är många som egentligen kände för att fira ordentligt när vi kom hem på tisdagskvällen (Ulf Lindin och Christer Moll på Kultur- och medborgarförvaltningen har exempelvis drivit den här idén lääänge, liksom många andra). Känns kort sagt rätt bra ikväll.