Vitrysslands diktator Lukasjenka fyller 70 år och landet firar årsdagen av den ärorika revolutionen. Vad passar då bättre än att SVT firar med en temakväll som bland annat innehåller filmen ”Kära Luka”? Nä, nu överdrev jag. Lukasjenka firar inte sin 70-årsdag och inte skulle SVT göra en sådan specialkväll. Inte när det gäller Vitryssland. (Stop Luka, för demokrati i Vitryssland här.) När det gäller Kuba däremot. I lördags sände SVT en temakväll om Kuba ”som firade dubbelt”: både diktatorn Castros födelsedag och årsdagen av revolutionen. Man kunde ju tänka sig att SVT då bjöd in någon som är kritisk mot den kubanska diktaturens övergrepp på mänskliga rättigheter. Men icke då.
Jag såg inte programmen men tycker att mycket av kritiken mot kvällen har verkat berättigad. I P1 morgon idag såg jag fram emot att SVTs ansvarige producent, Lars Säfström, skulle kommentera saken. Han förstod dock inte vad kritiken handlade om och var allmänt arrogant i sitt bemötande av en exilkuban som med viss rätt tycker att det är märkligt att SVT hyllar diktatorn. Jag tycker att SVT allvarligt bör överväga vilka jobb man ger till Säfström i fortsättningen. Han verkade visst tro att hans roll i P1 Morgon var att argumentera mot USAs sanktioner mot Kuba (som jag också är emot), inte att förklara de publicistiska grunderna till programmen. Vem vet: nästa gång kanske han kan få producera en hyllningskväll till Lukasjenka eller kanske rentav till någon kinsesisk ledare? Och glöm inte bort Kim Yong Il!
Alla inlägg av bjorn@ordbehandlarna.se
”Det är kasst, helt enkelt. Riktigt dåligt.”
Birgitta Ohlsson, riksdagsledamot (fp) kommenterar till NA att den nya (mestadels) borgerliga koalitionen i Örebro bara föreslår sex kvinnor till totalt 33 ordförandeposter i kommunens nämnder. Folkpartiet föreslår en kvinna på de sex ordförandeposter som partiet får… Vad mer behöver sägas? Jag håller med Birgitta helt och hållet.
Allvarligt om inte poliser döms
Tre poliser döms för att ha klätt av en anhållen misstänkt (senare frisläppt), satt på honom en huva och kallat honom för ”djävla idiot” och ”djävla fitta”. De döms till dagsböter för ofredande, men inte för tjänstefel. Någon som tycker att det verkar konstigt? Och som Expressens ledarskribent Johannes Forssberg konstaterar lär de inte ens få sparken. Ytterst få poliser får nämligen det, oavsett vad de gör (tycks det). Jag är orolig för att förtroendet för polisen minskar för varje mätning och tror att Forssberg har rätt i att en riktigt otäck situation väntar om människor som upplever att de lever i utanförskap inte ser att de kan få rätt mot poliser: att de är rättslösa och att poliser aldrig straffas. För polisens skull hoppas jag att något görs. Och det är både Polisens, politikernas och fackets uppgift. Ingen vill uppleva vad som annars kan vänta.
Så stolt att jag ryser
Man ska inte ta åt sig äran av andras jobb och att Millencolin Music Prize nu förverkligas är verkligen inte ett resultat av mitt jobb. Det är tack vare Christer Moll på Kultur- och medborgarförvaltningen, Mudda Johansson på ScenIT, NAs chefredaktör Ulf Johansson med kollegorna Lennart Mattisson, Karin Andersson och Anders Jakobson. Och inte minst killarna i Millencolin, särskilt Erik, Mathias och Larzon som kunnat vara med på möten! Men även om jag försöker vara ödmjuk 😉 så var det jag som jobbade fram det första förslaget och jag blir så stolt att jag ryser när jag tittar på nomineringssidan som nu ligger ute. Så nominera nu – och köp biljetter till galan i januari så fort de släpps!
”nya” moderaterna lika taxiberoende som de gamla
Ekot rapporterar att försvarsminister Mikael Odenberg låtit riksdagen betala sina taxiresor (den lååånga sträckan mellan Östermalm och riksdagen). Skönt med en moderat som upprätthåller gamla traditioner: minns Per Unckel (nyligen utsedd till landshövding bara på grund av objektiva meriter…) och hans taxiresor till hemmet (skattebetalarna betalade resor för 10 000 kronor).
Inte undra på att folk tröttnat på flip-flop-frippe
Fredrik Reinfeldt kallades i MUF för ”tvålen” för att det inte gick att få grepp på vad han tyckte. Nuförtiden tycker han hela tiden: fast han ändrar sig ständigt. Flip-flop-Frippe är ett bättre namn på landets statsminister. Därför är det inte undra på att folk redan tycks ha tröttnat på honom och hans gäng. Ett skäl till att de är impopulära är självklart de otroligt korkade förslag som de trots allt tänker genomföra (a-kassan som lysande exempel). Men mer allvarligt är nog att de inte lever upp till vad de lovat och intar extrema åsikter var och varannan gång. I regeringsförklaringen sa Frippe: ”Sverige ska aktivt verka för att få fler stora internationella idrottsevenemang till vårt land.”
Men nu gäller inte det längre. När regeringen tillfrågas om friidrotts-VM säger de nej, vilket innebär att vi inte lär få något stort friidrotts-evenemang förrän framåt 2020. Jag tycker att s-regeringen var för försiktig när det gällde dessa frågor (typ vinter-OS) men det är ju ingenting mot den nya regeringens inställning. Det finns bara ett ord: pinsamt.
Millencolin Music Prize – ett år efteråt
Idag är det ett år och en månad sedan jag kom på idén om Millencolin Music Prize. Så här skrev jag då: ”Just hemkommen från en lysande Millencolin-konsert på ett utsålt Conventum konstaterar jag – än en gång – att vi lär ha svårt att hitta några bättre ambassadörer för Örebro än dessa glada världstjärnor.” Och sedan fortsatte jag: ”Varför inte instifta ett hederspris, “Millencolins musik-stipendium”, som ges till en grupp eller artist som genom sin musik marknadsför Örebro!”
Ett år (och en månad) är ibland kort tid och ibland lång tid. Men i den kommunala organisationen vill jag nog påstå att ett år är rätt kort tid från lanseringen av en idé till genomförandet. Själva beslutet om priset fattades den 13 september och snart börjar nomineringsprocessen. Syftet är att priset ska uppmärksamma någon eller några som gjort insatser i musiklivet i Örebro och som därigenom bidragit till att marknadsföra Örebro och det första priset kommer att delas ut i januari (vilket är lite smolk i glädjebägaren, vid årsskiftet avgår jag nämligen som ordförande i Kultur- och medborgarnämnden eftersom det blivit maktskifte – extra jobbigt är det ju att de borgerliga partierna var emot priset och alltså ändå får dela ut det…). Men för musiklivet i Örebro tror jag att det kan bli viktigt. Och självklart är jag både nöjd och stolt över att jag varit med att skapa detta pris.
Batong-Björklund slår till igen
Landets hårdast slående batongminister, skolminister Jan Björklund, gör återigen ett utspel. Återstår att se om han även denna gång får kritik även från sina egna partikamrater runtom i kommunerna… Den här gången vill han förbjuda lokala styrelser på gymnasieskolor där eleverna är i majoritet – trots att erfarenheterna bara är positiva av detta. I Ekot berättar både elever och lärare att det bara finns positiva erfarenheter: eleverna tar större ansvar och det skapar ett bättre klimat på skolan. Och rektorn avfärdar Björklunds påståenden om att rektorn kan bli överkörd i avgörande frågor om anställningar och att de ska kunna slösa bort skolans budget. Men än en gång: det här handlar ju inte om att göra Sverige bättre och utveckla det som behöver utvecklas. Det handlar om att byta system – att få elever som är vana att vara tysta, lyda och ta kommando. Ungefär som det var förr i det militära. Fast det kanske var därför Björklund lämnade det militära: han kanske inte gillar militärens ledarskapssyn? Den bygger ju på samarbete och gruppdynamik – inte på hårdare batonger, bestraffningar och håll käften-attityd.
Men det skulle ju bli fler jobb (del2)
NA belyser i några reportage hur systemskiftet i arbetsmarknadspolitiken bland annat innebär att människor med chans till jobb efter praktiken tvingas avbryta praktiken. Idag är i alla fall moderaten Elisabeth Svantesson nästan ärlig när hon slår fast att ”all forskning visar att det finns ett samband mellan ersättningens storlek och arbetslösheten”. Hon glömde dock säga att det forskningen i allmänhet pekar på är att lönerna sjunker när a-kassan sänks. Tänk, det glömmer de alltid berätta…
Välmeriterad pristagare
I år fick Eva Ahrenmalm Örebro kommuns hederspris till Hjalmar Bergmans minne. Det var hög tid kan man säga, hon har tidigare fått NAs kulturpris (1990) och kommunens arbetsstipendium till Hjalmar Bergmans minne. Så i år fick hon alltså själva hederspriset.
Jag överlämnade diplom, plakett och blomma (checken fick hon i torsdags när vi överraskade henne på Martin Mutters show ”Utan Skyddsnät”) i söndags som en del i programmet när Hjalmar Bergmanmuséet invigdes i Wadköping. Ungefär så här sa jag (lite utvecklat här):
Konsten och kulturen ska få oss att reflektera, att pröva nya tankar och våga pröva nya vägar. Som Johan Hirschfeldt (han hade tidigare invigt museet) sa om Hjalmar Bergman vi roas, oroas och förvånas.
Med Eva Ahrenmalm har Martin Mutter utvecklats till en mycket kvalificeras kraft som sätter igång förändring och utveckling. Många har exempelvis varit med om Martin Mutters forumteater då arbetsplatser får möjlighet att diskutera allt från missbruk till arbetsplatsrelaterade problem och annat som har med jobbet att göra.
Men det är framförallt barn och ungdomsteatern som gör Martin Mutter så speciella. Det är de många fantastiska barn- och ungdomsföreställningarna som gör att Örebro kommun ger ett årligt bidrag och det är föreställningar – och diskussioner – på skolorna i Örebro som sätter störst spår.
För Martin Mutter skapar diskussioner och hjälper barn och ungdomar att sätta ord på sina tankar. ”Zapp” handlar om drömmar och tankar om framtiden, ”(o)synlig” spelades för tjejer på högstadiet och skapade diskussioner om olikheter och likheter, rädslor och synen på sig själv. I ”Kissa kors” var det könsrollerna och ”tjejigt” och ”killigt” som var i fokus och i ”Zeina och Nalle” var det kulturkrockar och kärlek.
Efter en av föreställningarna ringde en lärare från en skola och tyckte att det kanske kunde räcka med diskussioner om könsroller och sådant och frågade om de inte ”kunde spela något om prinsessor och så”. Det kunde de inte (fast i sagoberättaruppsättningen om ”prinsessan på ärten” fick kanske någon lite av sitt lystmäte…) För Martin Mutter vill hjälpa oss att fundera vidare. Och varför skulle inte det gällar för barn och ungdomar också? Varför ska inte barn och unga roas, oroas och utveckla sina tankar?
Barnen lever också i en värld med könsroller, prestationspress, utanförskap och annat som ibland får oss vuxna att må dåligt. Hjalmar Bergman skriver i ”Clownen Jac” om ”cirkussamhället” där vi ”spelar våra roller”, som Gunnar Uddén läste tidigare (han framförde ”Clownens katekes”). Bör inte även barnen få hjälp att bearbeta detta?
Vi tycker att Eva Ahrenmalm är väl värd årets hederspris till Hjalmar Bergmans minne. Och så här låter motiveringen: ”Hederspriset till Hjalmar Bergmans minne 2006 har tilldelats Eva Ahrenmalm för hennes insatser som skådespelerska och konstnärlig ledare för den fria teatergruppen Martin Mutter. Eva har genom sitt konstnärskap bidragit till en utveckling och vitalisering av kulturlivet i Örebro. Med konstnärligt utomordentlig kraft, outsinlig energi, stark vilja och stort mod har Eva utvecklat både sig själv och Teater Martin Mutter till en utmanande kulturell kraft som roar och oroar, älskar och utmanar sin publik och berikar Örebro som kulturstad.”