Idag är det minnesdagen för folkmordet i det Osmanska riket 1915. Det är en dag värd att minnas och jag är stolt över att Örebro senare i vår kommer att inviga ett minnesmärke över folkmordet. Så här sa jag när jag för någon vecka sedan invigde en utställning med (hemska) bilder från folkmordet, fotograferade av Armin T. Wegner:

”Det sägs ju ofta att vi ska lära av historien, att vi inte ska upprepa historiens tragedier. Men hur gör man för att lära av historien?

Ibland känns det hopplöst: När man ser hur tusentals människor mördas i Syrien, i Irak, i Afghanistan, i Pakistan eller i Nigeria. Eller när hundratals studenter avrättas i Kenya.

Då undrar man: när ska vi någonsin lära oss? När ska mänskligheten någonsin lära sig att vända ryggen mot våldet, mot hatet och mot hetsen?

Svaret är, så klart: vi lär oss hela tiden. Men vi glömmer också hela tiden.

Därför är det så viktigt att vi hela tiden påminner om det som skett genom historien.

I år är det 100 år sedan folkmordet i det osmanska riket. Mer än en miljon människor mördades och det brukar ofta pekas ut som det första genomtänkta folkmordet.

Att vi i år uppmärksammar detta är ett viktigt sätt att hjälpa oss alla att minnas.

Vi minns offren, vi minns deras anhöriga och släkringar och vi visar vår respekt till alla de som förlorade någon släkting.

Men framförallt: vi hjälps åt att berätta för de nu levande varför våldet, hatet och hetsen aldrig ska få segra. Vi berättar det om och om igen.

Och vi är övertygade om att det steg för steg förändrar världen och oss som bor här.

Att vi steg för steg blir mer och mer övertygade om att våldet, hatet och hetsen aldrig ska få segra.

Det är därför vi hela tiden ska påminna varandra. Om detta må vi därför berätta. Om och om igen.”

Här finns mer om folkmordet i det Osmanska riket 1915.

Det tycks finnas idéer som, trots att de både är olämpliga och omöjliga, lever vidare. Förslaget om att göra om Krämaren till ett ”kulturkvarter” tycks leva ett eget liv, helt utan koppling till vare sig fakta eller till vad kulturen eller Örebro city behöver. Så jag gör ett nytt försök att förklara varför idén bör läggas åt sidan:

Örebro är, ännu en gång, en av finalisterna i tävlingen Årets Stadskärna. Det är en imponerande stadskärna vi visar upp för besökare och örebroare – och som vi förra torsdagen skröt över när juryn i tävlingen var här. Att promenera runt och visa restauranger, saluhallen, specialbutiker likväl som aktiviteter, trygghetsarbete och förtroendefullt samarbete gör en stolt över vår stadskärna.

Men det är viktigt att påminna sig om att det inte alltid varit så. Handeln i Örebro har haft en positiv utveckling de senaste åren: åren 2008-2013 var ökningen 23% (bäst av jämförbara orter) och ökningen har skett även i stadskärnan (vilket inte är fallet i alla jämförbara orter…). Men egentligen borde vi börja mäta från 2011, för åren 2008-2010 var riktigt dystra för Örebro city. City plågades hårt av ombyggnader av alla stora torg samtidigt som externhandeln i Marieberg växte så det knakade. Ombyggnaderna skedde samtidigt som stadsbusstrafiken krisade och flyttades (Järntorget drabbades särskilt hård av avskaffad samtrafik och avstängt torg) och relationen mellan kommunen och aktörerna i city var (snällt uttryckt) ansträngd. Kommunledningen (ledd av Staffan Werme, FP och Fredrik Persson, MP) vägrade ha dialog med City Örebro och satte till och med munkavle på organisationen. Dessutom nonchalerade man råden från tjänstemännen som påpekade att det var dumt att göra allt samtidigt (och stressa fram ombyggnaden när det inte var tillräckligt förberett). Dåvarande kommunledning brydde sig inte: de ville vara klara till kungabesök och valrörelse. Norrcity drabbades, som sagt, hårdast.

Men faktum är att det gått i rätt riktning sedan 2011 (även om mycket mer måste göras).

Så låt oss nu inte göra om misstagen från förr. Sedan 2010 har såväl Miljöpartiet som Folkpartiet bytt ledning, likaså Moderaterna. De nya ledningarna förstår bättre vikten av en stark cityhandel och att ha en bra relation till aktörerna i stadskärnan. Just därför är debatten om att göra om Krämaren till ett kulturkvarter extra allvarlig. Det finns tre huvudsakliga argument: 1/ fastighetsägaren är inte intresserad och 2/ det vore dåligt för ”kulturen” och 3/ det vore dåligt för city och stadskärnan. Men om detta snart.

Just nu utreds om det är möjligt att förverkliga ett nytt kulturkvarter vid Svartån, på tomten bredvid Konserthuset och Riksbankshuset. Jag hoppas att vi, när den utredningen är klar, ska kunna gå vidare och fatta beslut om att bygga ett nytt kulturkvarter. Eftersom jag (tillsammans med Jonas Karlsson och Mats Sjöström) var med och formulerade idén om ett kulturkvarter på ”tomten bredvid riksbankshuset” redan 2006 tycker jag så klart att det finns många goda argument för det (”Det bästa vi har på den vackraste tomten som är kvar” och här: ”När börjar bygget av ett nytt stadsbibliotek?”).

Men det handlar faktiskt inte om vare sig känslomässiga bindningar till en idé jag varit med och presenterat eller om prestige när jag förundras över hur lättvindigt det omsorgsfulla arbete som lagts ner på att utreda detta ”Kulturkluster” nu avfärdas av somliga som tycker att de kommit på en – i sina egna ögon – briljant idé när det föreslås att Krämaren ska bli det nya kulturkvarteret. Det finns goda argument mot Krämaren som kulturkvarter (jag återkommer till det längre ner) men framförallt finns det väldigt goda argument för att placera ett Kulturkvarter på tomten bredvid riksbankshuset och Konserthuset:

1. Ett växande Örebro behöver lyfta kulturen och bildningen – och se till att fler kan ta del av detta. Ett kulturkluster vid ån med Konserthuset och Riksbankshuset som grannar skulle lyfta Örebros stadskärna ett snäpp. Eller som Jonas, Mats och jag skrev i motionen: ”Ett nytt Stadsbibliotek på fastigheten Nikolai 3:311 skulle kunna skapa ett kulturellt kraftcentrum längs Svartån och i anslutning till Konserthuset. Verksamheterna skulle delvis kunna integreras och funktioner samutnyttjas. Kulturhuset i Stockholm, med allt från bibliotek till konserter och utställningslokaler är ett spännande exempel. Ett nytt Stadsbibliotek skulle dessutom ytterligare förstärka Örebro som kulturstad.”
2. Om kulturen ska bli en verklig kraft att räkna med måste den vara tillgänglig för många. Detta glöms ofta bort av alla som brinner för kulturfrågor (alla har sina egna favoriter), för tillgängligheten är en avgörande faktor. Den behöver inte vara lättsmält eller välpolerad, men den måste vara relevant för människor och vara tillgänglig så att många kan ta del av den. Smala kulturyttringar har ett stort värde, men om vi tror att kulturen är viktig för vårt samhälle (vilket jag är övertygad om) så måste vi sträva efter att så många som möjligt ska ta del av den. Men om fler människor ska bli överraskade av kulturella yttringar som de själva inte visste att de var nyfikna på måste kulturen finnas där flöden av människor finns. Därför är det så bra om kulturen är ordentligt närvarande i stadskärnan.
3. Biblioteken är kulturens främsta, och viktigaste, aktör. Ingen kulturell verksamhet når så många som biblioteken och ingen annan kulturell verksamhet (eller kommunal verksamhet rent generellt för övrigt) uppfattas som så neutral och öppen för alla. Därför är det så klokt att samla kulturella verksamheter runt ett bibliotek – på det sättet kommer fler människor att upptäcka saker de inte visste att de var intresserade av. (Men jämfört med handel är biblioteken ingen stordragare: jämför bibliotekets cirka 400 000 besökare per år med Krämarens 4-4,5 miljoner/år).
4. Konserthuset (som vi nu rustar för cirka 140 miljoner kronor) ligger där det ligger. Om vi tror att det kan tillföra något (och dra nytta av andra aktörer) borde fler kulturella verksamheter ligga i närheten. Själva poängen med kluster är ju att samlingen av verksamheter i sig bidrar till att alla de samlade verksamheterna växer.

Och tomten vid ån är faktiskt inte oviktig. Jag citerar mig själv från 2006:

”Den tomma tomten bakom gamla riksbankshuset är idag parkering och med jämna mellanrum hör byggherrar av sig till kommunledningen för att presentera idéer på vad man skulle kunna göra på tomten. Och självklart är det lätt att se att det inte vore svårt att hyra ut vare sig lägenheter, kontor eller affärslokaler i ett nybyggt hus där – det är en av de få riktigt vackra å-nära lediga tomter inne i city. Självklart vill många ha den tomten till sina projekt.
Men svaret är alltid detsamma: den där tomten ska vi inte bygga förrän vi har något riktigt bra projekt att använda den till. Ett nybygge på platsen kommer vi att få leva med lång tid framåt och det är knappast möjligt att ångra sig några år senare. Och några liknande tomter är svåra att hitta inne i stan. Just därför tycker jag att ett nytt stadsbibliotek vore så passande. För vad kan vara mer värdigt för en sådan plats än ett helt nytt stadsbibliotek?”.

Att bygga något vackert på den tomma tomten är i sig självklart inget tungt argument för ett kulturkvarter där, men för dem som inte vill bygga kulturkvarteret är det ändå vettigt att tänka på frågan: ”vad ska denna vackra å-tomt användas till – om den inte ska vara ett kulturkvarter?”. Man kan självklart vänta med att fylla den med något – kanske kommer vi på någon briljant idé om 10-20 år. Men att bara släppa denna tomt för bostäder, kontor eller något annat som inte är tillgängligt för allmänheten tycker jag är lite stötande. Och som sagt: ”vad kan vara mer värdigt för en sådan plats än ett helt nytt stadsbibliotek?”. Det bästa vi har på den vackraste tomten som är kvar.

Dessutom behöver Stadsbiblioteket flyttas eller förändras på annat sätt. Om Conventum ska kunna fortsätta utvecklas är det rimliga och logiska att mer av ytorna som idag används av biblioteket och av kommunala förvaltningar ställs om för mötesrum och annat som behövs i anslutning till en växande kongressanläggning. Det är inget egenvärde att den socialdemokratiska partikongressen hamnar i Örebro då och då, men det är ett problem att Sveriges största politiska kongress inte anses kunna hållas i Conventum eftersom det saknas kringlokaler, utställningsytor och kontorsrum. Ska Örebro fortsätta växa som mötesstad måste Conventum växa, och delvis bör det ske i kvarteren runtomkring (till exempel genom nybyggnation i kvarteret Stinsen (gamla Telia-huset), men delvis innebär det att biblioteket steg för steg kommer att trängas undan. Dessutom är det rimligen så att moderna bibliotek byggs med andra utgångspunkter än förr, om vi tror på bibliotekets kraft borde vi våga skapa lokaler som är så moderna att de gör biblioteket ännu mer attraktivt.

Som sagt: jag tycker att det finns mycket goda argument för ett Kulturkvarter på å-tomten bredvid riksbankshuset. Men det finns faktiskt mycket enkla skäl mot idén mot att göra om Krämaren till ett kulturkvarter: det är olämpligt och det är omöjligt. Om det inte är möjligt att skapa ett Kulturkvarter vid ån bör vi hitta en ny bra plats för biblioteket – då skulle man kunna diskutera Krämaren som alternativ. Men inte nu.

Det tyngsta skälet mot Krämaren som kulturkvarter är att det måste vara fastighetsägaren som bestämmer över sitt hus, och fastighetsägaren planerar för handel (det har de bekräftat när jag ställt frågan till dem). Kommunen äger inte Krämaren och kan inte bestämma vad det ska vara i huset. Tvärtom har fastighetsägaren bygglov för att bygga om huset och säger själv att det ska vara klart 2016. Och även om många kan tycka att kulturverksamhet är det viktigaste som finns så är det inte lika lönsamt som butiker. Att tömma Krämaren på butiker innebär att fastighetens värde sänks. Därför är det olämpligt att kommunen driver frågan om att göra om Krämaren till kulturkvarter.

Att föreslå att Krämarens butiker ska ersättas av kulturverksamhet innebär att kommunen försvårar för fastighetsägaren att hyra ut lokalerna, vilket också slår mot cityhandeln. Cityhandeln behöver fler starka handelsaktörer, inte färre, och om Krämaren görs om till kulturkvarter försvinner två viktiga handelsaktörer: Clas Ohlson och ICA Cityhallen. Om de (mot förmodan) får plats bredvid ett bibliotek (biblioteket är idag på 5390 m2 och Krämaren har totalt 10000m2 i butiksytor) så lär de inte vilja vara kvar. För även om bibliotek lockar många människor per år (nära 400 000 besökare/år) så är det ingenting jämfört med vad Krämaren lockade för något år sedan, när färre butiker var tomma (4,5 miljoner besökare/år). Biblioteket är en magnet jämfört med andra kulturinstitutioner, men inte jämfört med butikerna. Även därför är det olämpligt att kommunen driver frågan om att göra om Krämaren till kulturkvarter.

Krämaren kanske kan passa för biblioteksverksamhet, men den passar inte för annan kulturverksamhet. Särskilt inte den verksamhet som planeras i kulturkvarteret. Kulturskolan har idag en fri takhöjd i sina stora salar på mellan 6 och 8,5 meter – i Krämaren är det som mest möjligt att skapa en takhöjd på 4,5 – 5 meter. Inte heller golvytan fungerar: ingen av de stora salar som Kulturskolan idag använder får plats i Krämaren, det kommer att behöva vara pelare mitt i dem. Och till dem som säger att ”man kan väl bygga om” så kan det vara en bra idé att tänka på att det ovanpå Krämaren står två rätt tunga byggnader… Därför är det omöjligt att skapa vettiga lokaler för kulturskolan i Krämaren. Detsamma gäller för konsertlokaler och multiscen (som kan användas till dans, musik och annat – som också planeras i Kulturkvarteret).

Det finns som sagt rätt tunga argument mot att göra om Krämaren till kulturkvarter. Och sedan finns ett antal frågor som jag tycker att man ska fundera igenom ordentligt innan man driver frågan om att göra om Krämaren:

• Är det bra för Örebro som handelsstad? Är det långsiktigt klokt med Örebros utveckling att så kraftigt reducera kommersiella ytor i centrum? Att kraftigt reducera kommersiella ytor runt Våghustorget är dåligt för centrumhandeln. Tror vi verkligen att Örebro stadskärna behöver mindre butiksytor om 25 år, när vi nästan är 200 000 örebroare (vi kommer att vara 150 000 örebroare redan 2018)? Och om nya ytor då behövs: går de att skapa i stadskärnan, eller blir det bara externhandeln som växer? Är det bra för city?
• Är det bra för Örebro som kulturstad? Att flytta Konserthuset är naturligtvis inte möjligt vilket innebär ett kulturkvarter utan länsmusiken (och annan musik som kommer vilja använda den moderna konsertlokal som nu skapas). Om ambitionen är att lyfta kulturlivet i Örebro bör man väl snarare skapa ett centrum för många olika kulturformer och kulturskolan?

Nu utreds förutsättningarna för skapandet av ett Kulturkvarter vid ån, och ett fantastiskt arkitektförslag har redan presenterats. Det återstår att se om vi klarar att förverkliga planerna, men snälla: kan vi inte lämna den där diskussionen om Krämaren nu?

När Agneta Blom (ordföranden) slog klubban i bordet på Kommunfullmäktiges sammanträde i onsdags sattes punkt för ett av de mest omfattande stadsplaneringsprojekten som genomförts i Örebro kommun på senare år. Den fördjupade översiktsplanen för järnvägsområdet är ett av de långsiktigt viktigaste besluten för Örebros utveckling som jag någonsin kommer att vara med om.

Direkt efter valet (2011) började arbetet med en fördjupning av översiktsplanen, för området längs järnvägen från Svampen till Gustavsvik. Frågor som berörde järnvägen och stationerna diskuterades mycket (läs exempelvis här) och ayftet var att ta ett helhetsgrepp över ett område som har avgörande betydelse för Örebros utveckling och avgöra några frågor som hållits öppna i många år. Mest angeläget var att avgöra järnvägens läge genom Örebro: upphöjd, nedgrävd eller i ytläge (som idag). I den gällande Översiktsplanen från 2010 (som alla partier ställde sig bakom) slås fast att järnvägens höjdläge ska utredas: ”Nedgrävning, överdäckning eller upphöjning av järnvägen ska därför utredas.”

Den formuleringen skapade problem för alla projekt som på något sätt berör järnvägsområdet: mest akut blev det 2011 när Jernhusen ville bygga ett stort kontorshus vid Postterminalen. I det läget handlade det om en av Örebros allra största arbetsgivare som sökte lokaler, men som inte heller beslutat sig för att finnas kvar i Örebro. Det slutade, något år senare, med att de stannade i sina befintliga lokaler men inför risken att dessa jobb skulle försvinna blev frågan om nedgrävning brådskande: det gick nämligen inte att planera för byggnader i närområdet utan att veta om järnvägen skulle grävas ner.

Därför bröts frågan om järnvägens höjdläge ut och avgjordes, efter noggranna utredningar, i juni 2012: järnvägen ska inte grävas ner, planeringen ska utgå från att järnvägen även i framtiden ska gå i markläge. Däremot ska vi arbeta ännu intensivare med att godtågen passerar på en järnväg utanför staden. Här skrev jag mer om det då.

Kommunfullmäktiges beslut var enigt, samtliga Kommunstyrelsens partier i deltog i framtagandet och efter mycket diskuterande kunde alla partierna enas om det förslag som till slut låg på Kommunfullmäktiges bord. Alla handlingar och en del utredningsmaterial finns på orebro.se (här), förutom det finns tusentals sidor av utredningar som vem som helst kan begära ut från Stadsbyggnadskontoret (det är offentliga handlingar). Här skrev jag om arbetet när det skickades ut på samråd 2013.

De viktigaste punkterna i den fördjupade översiktsplanen är:

1. Järnvägen genom Örebro ska inte grävas ner. Skälen till det är dels kostnaden (de 3-4 miljarder som det – minst – kommer att kosta kan användas bättre), men också att en nedgrävd station inte blir särskilt trevlig och tillgänglig eftersom den hamnar 20-25 meter under marken (järnvägen måste gå under Svartån). Att gå från perrongen skulle nästan ta lika lång tid som att åka från Hovsta till centralen om några år. Ett annat, och kanske ännu viktigare, skäl är att en nedgrävning försvårar en framtida snabbtågsförbindelse mellan Oslo och Stockholm, som självklart ska passera Örebro (vi jobbar hårt för det nu: läs mer här). Om vi nu börjar nedgrävningsprojektet försvårar vi snabbtågsarbetet, och dessutom kan det vara så att en framtida snabbtågsjärnväg går på marken, och då har inget vunnits. Istället ska vi sträva efter att flytta ut godstrafiken ur staden, och på det sättet skapa mer utrymme för ett framtida snabbtågsspår (det utreds just nu – dragningen för ett sådant spår presenteras i vår, läs mer här).
2. Östra bangatan ska inte heller grävas ner. Visionen om en nedgrävd Östra Bangata är nästan lika gammal som drömmen om en nedgrävd järnväg. Även detta är dyrt (minst lika dyrt som nedgrävning av järnvägen) och skulle förutom kaos under ombyggnaden (som tar många år) inte ge någon större vinst: det måste fortfarande finnas anslutningar i marknivå, för att man ska kunna ta sig in i city via till exempel Fredsgatan. Istället ska Östra Bangatan göras om till mer av en stadsgata och mindre av en trafikled. Det arbetet planeras nu.
3. Resecentrum ska ligga kvar där det ligger och Södra Station ska bevaras, åtminstone för lokal och regionaltåg (långväga tåg kan vi inte styra). Båda stationerna ska utvecklas och göras mer tillgängliga och trygga. Södra station står först på tur, det arbetet har redan börjat (läs mer här).
4. Vi vill bygga mer nära (och över) järnvägen, men måste avvakta tills vi vet mer om hur ett framtida snabbtåg ska gå genom staden.
5. Vi ska fortsätta arbetet utifrån den fördjupade översiktsplanen. Ett antal projekt har pekats ut och några pågår redan. Särskilt viktigt är att hitta lösningar för hur godstrafiken på sikt ska kunna flyttas ut ur stadskärnan, hur ett framtida snabbtåg ska kunna förverkligas och hur Södra Station ska kunna utvecklas, bli tryggare och hur mer kan byggas i området runt stationen.

Under hela arbetet med järnvägsområdet har vi jobbat mycket med dialog med örebroarna: det har handlat om öppna möten, interaktiv webbdialog och chat med ansvariga tjänstemän, öppet hus och utställning i Krämaren, information på stan, skyltar och banderoller på lämpliga ställen runtom i stan och mycket annat. Alla som har skickat in synpunkter har också fått återkoppling på vad som hände med synpunkterna.

Nu har vi en bra bas för att fortsätta utveckla ett växande Örebro. Enigheten i Kommunfullmäktige är en trygghet för mig som ansvarig politiker, men även för tjänstemännen som blir säkrare i sitt fortsatta arbete.

Väldigt många örebroare har minnen från Brunnsparken. Kanske har man träffat sin nuvarande partner där, några upplevde där sin första konsert, andra fick där en kick av att uppträda inför publik för första gången. Hundratusentals människor har dansat, sett Hjalmars revy eller ätit god mat i området.

Det är alltså inte konstigt att Brunnsparkens framtid väcker känslor. Därför är det viktigaste av allt just nu att tydligt slå fast:

1. någon förändring av Brunnsparken kommer inte ske förrän örebroarna haft en chans att tycka till, och denna diskussion kommer att behöva få ta tid, samt:
2. ingen har hittills fört fram förslag som skulle ta bort all grönska och stänga Brunnsparken som område. De överdrifter och anklagelser som folkpartiets Karolina Wallström slungat ur sig (exempelvis här) har inget med verkligheten att göra.

Brunnsparken har en stor potential att utvecklas till en plats som fler tar sig till, idag utnyttjas inte dess fulla potential. Brunnsparken har ett stort värde, både för individer men också för kommunen som helhet. Därför har kommunledningen satt igång ett arbete för att utveckla Brunnsparken.

Det som nu händer är att ett så kallat planprogram för Brunnsparken tas fram. Syftet är att, på en övergripande nivå, utreda frågan om områdets framtida utveckling. I planprogrammet prövas platsens förutsättningar för verksamhet och/eller bostäder, infrastruktur och trafikförhållanden, parkmiljöns möjliga utveckling och värde för allmänheten med mera. I allt detta är också en avgörande fråga: hur ser vi till att utomhuskonserter och festivaler även i framtiden kan arrangeras i Örebro? Många av dem har ju genom historien skett i Brunnsparken.

Arbetet med planprogrammet innebär en samrådsperiod där allmänhet, berörda fastighetsägare och verksamheter på olika sätt kommer få möjlighet att diskutera och påverka de olika förslag som tas fram. Arbetet med planprogrammet beräknas pågå till våren 2016.

Det kommer alltså göras en ordentlig analys och dialog innan några slutliga beslut tas. Därför är det inte heller aktuellt att sälja någon del av Brunnsparken innan dess, för att sälja Brunnsparken (eller delar av den) krävs dessutom en mer omfattande process. Det är idag inte heller tillåtet att bygga bostäder i Brunnsparken, för det krävs en ny detaljplan.

Med tanke på Brunnsparkens ställning i Örebro ville vi inte bara göra en detaljplan utan valde att lyfta perspektiven och fundera ut långsiktigt vad vi vill med parken och därför gör vi ett planprogram (som gör att hela processen tar lite längre tid). Vad Brunnsparken ska användas till i framtiden kommer alltså vara en större process där alla örebroare får chansen att vara med och ha åsikter.

Vi är nog många som är överens om att Brunnsparken har många styrkor, samtidigt som de flesta ser att den idag inte är den starka mötesplats som vi önskar. Istället för att bara ge upp och låta området förfalla eller bygga bort allt så ser vi nu alltså till att genomföra en ordentlig dialog så att parken blir ett givet besöksmål för ännu fler örebroare än idag. Jag hoppas att många tar chansen och delta i det arbetet. Löpande information kommer att finnas på Örebro kommuns hemsida.

Är handel bra eller dåligt?

Frågan är givetvis platt och förenklad. Att påstå att all handel är bra är självklart lika dumt som att säga att all handel är dålig. Ändå var debatten på väg i den riktningen för någon vecka sedan när Örebro kommuns projekt Klimatsmart Vardag sökte personer som ville testa en ”köpfri månad”. Det blev kraftiga reaktioner både för och emot och jag tycker det finns skäl att nyansera det hela (även om jag själv inte varit inblandad i utformningen av denna utmaning så kan jag väl konstatera att den kunde uttryckts lite annorlunda, skrev några rader om det här).

Ämnet är särskilt angeläget efter att WSP i fredags presenterade en rapport om Örebro läns BRP (den totala försäljningen i länet) som visar att vi 2002-2011 hade landets bästa utveckling (näst efter gruvlänet Norrbotten). En mycket viktig del av detta är handeln med varor.

Att vara mot dålig handel är dock närmast självklart: Ingen (eller åtminstone väldigt få) tycker att knarkhandel eller människohandel är bra. Rätt få tycker att slöseri, slit-och-släng-konsumtion och överdriven lyxkonsumtion är eftersträvansvärt. Att hoppas att mer vapen ska säljas i världen är inte så vanligt förekommande i ”vad önskar du dig inför nyår”-spalten.

Men samtidigt inser de flesta att man då och då måste handla saker eller tjänster man behöver. Och i grunden är handel gott. Genom handel blir ekonomin mer effektiv, vårt välstånd ökar, samhället utvecklas och vi får alla möjlighet att leva bättre liv. Utan handel hade detta inte fungerat. Så låt mig ge sex skäl till varför handel är så viktigt och – i grunden – så bra:

1. Konsumtionshysteri är dåligt men att motarbeta handel är miljöfientligt. Handel kan bidra till ett ett mer klimatsmart sätt att leva, till exempel är service och upplevelser en avgörande del av handeln. Handel driver annat än konsumtion av varor.
2. Handel skapar möten och kontakter och öppnar nya möjligheter. Få andra funktioner än handel kan skapa de flöden som krävs för att skapa trygga, befolkade miljöer där människor möts och där nya idéer kan utvecklas och växa. Alla som vill ha en livlig stadskärna måste också sträva efter utveckling av handeln.
3. Handel driver utveckling och förbättringar av produkter och tjänster. Ända från civilisationer uppstod har handeln haft en avgörande betydelse för kontakter mellan människor och mellan olika delar av världen.
4. Handeln skapar jobb och tillväxt.
5. Handel handlar om hållbar fördelning (om den regleras rätt) och ger komparativa fördelar (alltså en mer effektiv användning av resurser). Den som är duktig på en sak gör det, medan andra kan koncentrera sig på det de är bättre på.
6. Handel skapar möjligheter för dem som inte är rika. Den med mycket pengar kan alltid köpa det den vill ha, endast en levande handel kan göra att produkter och tjänster blir möjliga att köpa för det stora flertalet.

Jag inser att alla de där punkterna inte är självklara för alla. Låt mig utveckla.

Att förtäta städer är en förutsättning för att skapa ett hållbart samhälle:

• När städerna förtätas underlättas hållbara trafikslag (gång, cykel och kollektivtrafik kan inte konkurrera effektivt när människor bor glest och på stora avstånd).
• Täta städer gör det möjligt att samutnyttja gemensam infrastruktur (skolor, vatten och avlopp, gator och liknande).
• Tätheten skapar förutsättningar för service (för att kunna driva exempelvis en affär eller en restaurang krävs ett visst flöde av människor).

Handel, nöjen och service är en förutsättning för förtätning – det måste helt enkelt finnas ett skäl till att vara i stadskärnan och butikshandel är, tillsammans med restauranger och arbetsplatser, de viktigaste skälen. Det gör också att handel, ett levande butiksliv och intressanta restauranger är en förutsättning för att exempelvis byteshandel eller second-hand-handel ska fungera.

Även om man i teorin kan tänka sig att alla människor gärna lägger några timmar per helg åt att cykla någon mil till en gårdsförsäljning av begagnade kläder eller återanvändning av elprylar så är det inte så det fungerar i praktiken. Om återbruk och hållbar konsumtion ska fungera och bli tillräckligt spritt måste den helt enkelt vara placerad nära annan kommersiell service så att många människor passerar dem. Det handlar helt enkelt om flöden, att tillräckligt många människor ska passera. (Här har jag skrivit mer om stadsplanering: ”Blandade, täta och levande städer med färre bilar”.)

Vikten av att skapa flöden gäller särskilt det som är lite dyrare och lite mer exklusivt, som mycket av det miljömärkta och ekologiska faktiskt fortfarande är. Om det inte bara är dyrare att köpa utan också är svårare att få tag på hållbara produkter (och tjänster) kommer fler att konsumera ohållbart.

Att under en månad, eller en längre tid, ställa sig själv frågan: ”behöver jag det här” är självklart nyttigt och klokt, liksom att ifrågasätta det sätt man konsumerar idag. Men däremot är det inte en klok idé att uppmana alla örebroare att sluta handla (lyckligtvis är det inte heller det Örebro kommun gjort…). Kanske ska man hellre köpa en dyr ny pryl än flera billiga? Kanske ska man hellre gå på en dyr restaurang en gång i månaden än att köpa ny tv? Kanske borde man unna sig dyra nya skor som håller längre än att slita ut de par man redan har?

Örebro är och ska förbli en stark handelsstad (idag topp 5 i Sverige, en av landets allra starkaste handelsstäder) med en attraktiv stadskärna. Örebros tillväxt hänger tätt samman med hur det går för handeln (skapar många jobb och ger oss andra service och en trevligare stad). Men det är intressant att fundera på vilken utveckling som är bäst för tillväxten och utvecklingen av handel och service. Hållbara val genererar ju ofta mer jobb och mer intäkter till Örebroföretagen än ”vanlig konsumtion” av exempelvis billiga importerade prylar (som genererar ett ganska litet pålägg till Örebrobutiken). 8 av 10 kronor som spenderas i länets sällanköpshandel hamnar i Örebros butiker (och den andelen ökar), däremot står vi för ungefär hälften av handeln i dagligvaror (”livsmedel”) vilket motsvarar vår andel av befolkning. Nya koncept växer fram och handelsexperternas slutsats är att det helt enkelt är lätt att etablera sig i Örebro men att konkurrensen är stenhård.

Jobb i handeln är en stabiliserande faktor som generar många jobb även i lågkonjunktur (men inte ger så jättestora ökningar i högkonjunktur). Andelen anställda i detaljhandeln är också högre i Örebro än rikssnittet, men också jämfört med jämförbara städer. Totalt jobbar cirka 4600 personer i handeln, och sedan tillkommer några tusen jobb som uppstår indirekt tack vare handeln (företagstjänster, transporter mm). Att bortse från vad dessa jobb innebär för Örebro idag och i framtiden är ett uselt sätt att värna Örebros framtid.

Örebro kommun har ett positivt förhållningssätt till handel. Vi vill stärka stadskärnan där butiker, hotell, konferensanläggningar, service, restauranger och annat ger ökat stadsliv, skapar nya möten och gör Örebro trevligare. Örebro kommun strävar efter att det ska finnas dagligvaruhandel (i dagligt tal livsmedelshandel) nära där människor bor. Vi försöker samla ”sällanköpshandeln” (shopping i dagligt tal) till Örebro city och till Marieberg (Marieberg fyller ett viktig behov genom att locka ”shoppingturister” och handel med varor som inte passar i stadskärnans mindre butiker).

Men utveckling av stadskärnan kommer inte av sig självt. För bara några år sedan hade vi ett stort underskott av livsmedelshandel i många tätbefolkade områden (idag är det Lillån/Hovsta och området runt Svampen som är underförsörjt, men det kommer förhoppningsvis snart vara löst). Örebro hade höga priser på livsmedel på grund av för lite konkurrens fram till för cirka 15-20 år sedan och stadskärnan var inte alls tillräckligt stark. Idag har vi både ett starkt Marieberg och en stark stadskärna (som dock behöver stärkas ännu mer). Och det är resultatet av ett gott samarbete mellan handlare, City Örebro, fastighetsägare, restauranger och Örebro kommun. (Här har jag skrivit om en del vi gjort under senare år: ”Attraktivare City i Örebro” och ”Konkret utvecklingsplan för Norrcity”.)

När man pratar om att stärka stadskärnan är det dock klokt att använda begreppet ”handel” brett. I vanliga fall avser ”handel” oftast ”handel med varor” men skälet till att vi besöker stadskärnan (eller för all del ett köpcentrum) är inte bara ”handel med varor”. Vi vill ha caféer, restauranger och annan service i stadskärnan precis som att vi vill kunna handla i många olika typer av butiker. Handel med tjänster är dessutom så sammanflätat med handel med varor att vi knappast tänker på det: optikern säljer både kompetens och glasögon, frisören klipper håret och säljer (dyra) hårprodukter, restauranger serverar dig mat och några försöker få dig att köpa med deras grillsås hem

Konsumtionshysteri är självklart inte bra för miljön, viljan att ständigt köpa nya prylar och slänga de gamla innebär resursslöseri i alla led: dels i produktionen, dels i transporterna och dels i själva slängandet (dessutom ofta i drift-stadiet exempelvis med prylar som drar el).

Men inte ens de hårdaste konsumtionskritikerna tror att vi helt kan avskaffa handel med varor och då är frågan dels hur konsumtion/produktion kan skada så lite som möjligt och dels vad som är alternativet till handel. Det innebär dels att det är klokt om folk åker så korta sträckor som möjligt för att handla (och därmed är ju Örebros centrala läge i landet bra), men också att det är viktigt att stärka cityhandeln. Och alternativet till ökad handel är ju faktiskt inte bara att allt annat är som idag minus handel. Det förändrar samhället i övrigt också. Exempelvis blir stadskärnan mindre trevlig och vi får färre mötesplatser där människor kan mötas och kreativitet uppstår.

Därför är handel ett kraftfullt verktyg (eller vapen, om man föredrar det uttrycket). Och därför är det ingen harmlös eller enkel fråga. Hur vi planerar för handel och hur vi stöder handelns utveckling kräver underlag, strategi, medvetenhet och tydlig inriktning. Och tydliga beslut.