Hållit ett och lyssnat på tre seminarier bara på tisdagsförmiddagen (Almedalen är tidseffektiv…). Började dagen om varför Socialdemokraterna vann valet i Örebro (och varför Moderaterna förlorade). Sedan har förmiddagen handlat om klimatomställning och investeringar i bostadsbeståndet.

En rimlig bedömning är att Sveriges bostäder (särskilt miljonprogrammet) behöver renoveras för cirka 300 miljarder kronor (kanske ända upp till 1000 miljarder om man gör mesta möjliga…). Hur ska det gå till?

För det är viktigt: bostäderna behöver rustas (annars kommer många av husen få rivas om 10-20 år), klimatet behöver investeringarna (40% av energin förbrukas av bostäder och byggande). Och ändå händer så lite (förutom i Örebro och på några andra orter där starka allmännyttig, och andra fastighetsägare, är aktiva).

Seminariet av Fores om ”Inför IPCC-rapporten – hur når vi klimatmålen?” gav fonden för de andra två seminarierna. Vi måste helt enkelt få en bred samsyn om en aktiv statlig bostadspolitik som bidrar till klimatomställningen. Och då finns idéer, på förmiddagen lyssnade jag på två intressanta seminarier om det: ”Gröna lån! Är den tyska modellen med energieffektivisering till låg ränta rätt för Sverige?” och ”Ska miljonprogrammet rädda tillväxten – genom renovering?”.

Till 2050 ska Sverige nå en halverad energianvändning, jämfört med 1995 års nivå. Men energieffektiviseringen går alltför långsamt. Och för att energiinvesteringarna ska öka krävs insatser som underlättar finansieringen av viktiga klimatinvesteringar.

I Tyskland har man sedan år 2000 förenat energimål, sysselsättning, bättre bostäder i ett system som har nått samsyn – både över partigränser, och mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. I Tyskland har det gett 200 000 arbetstillfällen med hjälp av 1,5 miljarder Euro i federala medel – som gett investeringar i 20 miljarder Euro. De har även reglerat så att hyrorna inte samtidigt höjs för mycket. I Tyskland menar man att det gett samhällsekonomisk vinst: ökade skatteintäkter (moms, inkomstskatt, bolagsskatt med mera).

Byggnads menar att ett liknande system i Sverige skulle kunna ge stora effekter både på tillväxt och jobb – utan några större statliga kostnader.

En variant (som kanske är enklare att införa) framfördes av Pekka Kääntä, på Svensk Byggtjänst, som skrivit en rapport om ”Ska miljonprogrammet rädda tillväxten – genom renovering?”. Han påpekade att Sverige underinvesterat i 20år: statens finansiella mål har motverkat även investeringar som är lönsamma på lång sikt. Det märks på många svenska bostäder.

Och det märks på arbetsmarknaden: idag står byggsektorn för 5,1% av BNP, 1980 var det 7,2%. Samtidigt behöver Sverige fler tillväxtmotorer, och läget är rätt nu: vi har starka statsfinanser och rekordlåga räntor. Pekka Kääntä menar att renoveringar på cirka 300 miljarder uppdelat på 10 år skulle ge ett bidrag till tillväxten på 0,5-0,8 procent av BNP per år. Och det enda som krävs är att staten erbjuder förmånliga lån (som fortfarande ger ett plus till statskassan eftersom staten självklart tar ut ett visst påslag på lånevillkoren – som ändå kommer bli förmånliga).

Och det krävs sannolikt statligt agerande (på ett eller annat sätt). Att sälja ut bostäder är inget rimligt finansieringsalternativ (att sälja det man tjänar pengar på för att investera i det som är i sämst skick är inte lysande företagsekonomi), vilket Pekka Kääntä påpekade. Många av investeringarna är omfattande och innebär (på många håll) högriskprojekt som innebär höga hyreshöjningar. Alternativet är att inte göra något: men då får vi slum på riktigt i Sverige. Och dessutom är det slöseri med investeringar – för om 10-20 år måste husen rivas.

I det alternativ som Pekka Kääntä förespråkar tar staten inte på sig några direkta kostnader alls, det enda som krävs är att staten står för en del av risken och accepterar att statsskulden ökar lite (fast det finansieras ju av räntor som byggbolag/fastighetsägare betalar). Det är också ett sätt att begränsa hyreshöjningar, att öka attraktionen i utsatta områden (vilket också gör det lättare att öka exploateringen kring de stora områdena – där infrastrukturen redan finns byggd). Dessutom ger det miljö- och energivinster och bättre bostäder, alltså.

Som jämförelse ska sägas att ROT-avdraget idag kostar staten cirka 14 miljarder kronor per år, och att räntesubventionerna (som går till dem som äger sin bostad) innebär att staten går miste om cirka 25 miljarder kronor per år.

Socialdemokraterna vill utreda om ett modell liknande det tyska kan vara aktuellt i Sverige, eller om man ”bara” ska nöja sig med någon typ av förmånlig långivning i annan form. Helst vill vi se långsiktiga överenskommelser över partigränserna så att byggmarknaden och fastighetsägarna kan lita på att de system som skapas finns kvar även om 1, 4 eller 10 år.