Inte så att det inte varit tillräckligt med elände för Socialdemokratin på nationell nivå på senare tid.
Det räckte tydligen inte med bisarra utspel (och obegriplig hantering från partiledningen) när det gällde medborgarskapsfrågor. Det räckte inte med en minst sagt tveksam hantering av ersättningsregler i riksdagen. Och det räckte inte med den ström av märkliga utspel och dåligt förberedda förslag som vräkts ut nationellt (Thomas Östros liknade det vid en popcornmaskin, en liknelse som tidigare använts av nuvarande partiordförande, fast då i kritik mot hans företrädare).
Nu ger vi dessutom bort en av våra enklaste (och principiellt viktigaste) nationella demokratifrågor: frågan om öppenhet kring bidrag till partierna. Enligt SVT så lägger vi, åtminstone för tillfället, ner kraven på lagstiftning om öppna partibidrag för att istället – igen – prova frivilliga överenskommelser mellan partierna. I sak står vi fortfarande fast vid den viktiga principen om att bidrag till politiska partier ska vara offentliga (vi offentliggör våra bidragsgivare).
Men vi låter bli att driva frågan i riksdagen för tillfället. Det skulle ju kunna vara en smart strategi, om det inte vore för två saker: 1/ det finns redan en majoritet i riksdagen för att lagstifta om öppenhet (även om allianspartierna håller ihop för tillfället) och 2/ det kommer aldrig bli någon frivillig överenskommelse eftersom SD (och sannolikt inte heller M) aldrig någonsin kommer berätta frivilligt.
För att använda en militär liknelse: vi gav bort vårt mest effektiva vapen för att få vara med och prata om en fråga vi aldrig blir överens om. (Och då är detta ändå en rätt snäll tolkning av vad som hänt.)
Eller som Timbros Marcus Uvell skrev: ”Det ser alltså ut som att (s) lyckats fucka upp ännu en öppet-mål-situation: (m) och de privata partibidragen. Episkt! :-D”
Socialdemokratin förtjänar just nu inte mer än det stöd som opinionsmätningarna visar. Men Sverige förtjänar faktiskt en starkare socialdemokrati. Och en ny regering som människor kan hoppas och lita på.
Och jag undrar faktiskt, helt ärligt: vad kan få stopp på det som händer på nationell nivå nu?
Finns det någon som ser något sätt att få ordning och reda så att vi på nationell nivå tänker innan vi pratar?
Finns det någon som ser någon ljusning när inte ens vi som betalar medlemsavgift till det socialdemokratiska partiet förstår vad som händer på nationellt nivå?
Vad kan rädda en situation där inte ens ledande företrädare litar på de förslag som förs fram nationellt? (Tror att Jimmy Jansson, KSO i Eskilstuna, har rätt när han skriver att det behövs erfarna kommunpolitiker i partiledningen – i kommunpolitiken lär man sig att ord måste följas av konkreta – och genomförbara – förslag.)
Jag raljerar inte; jag undrar verkligen på riktigt. Kanske kan man skratta åt det; om det inte vore för att skrattet fastnar i halsen. Det här är ju på riktigt. Det är allvar.
Några andra citat från en av alla Facebookdiskussioner som nu bubblar i denna fråga:
Samuel Engblom: ”Framförallt i ett läge där pressen börjat intressera sig för Ms pengar och ev koppling till t ex Carema. Nu är jag helt övertygad om att partiledningen i själva verket är alliansinfiltratörer.”
Sandro Wennberg: ”Riksdagspartierna har gjort uppgörelser i 11 år. Att släppa kravet på lagstiftning är obota dumt. Det innebär nämligen att SD inte kommer att känna sig bundna av uppgörelsen. De vill nämligen inte ha någon som helst insyn i 1) vilka internationella (främst danska och franska) finansieriärer SD har och 2) hur de – mot kommunallagens andemening – skickar upp kommunala arvoden till riksnivå. Dessutom riskerar vi att fler partier inte kommer att gå med på uppgörelser om inte SD vill.”
Monika Lindh: ”Hur tänker partiet här? Vi har krävt överenskommelser i flera år och det är omöjligt. EU kritiserar Sverige för att inte lagstadga redovisningskyldigheten. Vi har helt enkelt inget att förlora på att kräva en lagändring, det kravet skulle nöta mot M och Sd in i nästa valrörelse. För mig är det obegripligt att vi inte kräver lagstadgad redovisningskyldighet.”