Som de flesta nog har gissat tycker jag inte att fotboll ”bara är en lek”, och det finns gott om exempel på att fotboll faktiskt spelar roll i människors liv på riktigt. Men ikväll visar FC Barcelona något mer än det, något ännu mycket större. När Barcelona spelar mot Manchester City i ”The Gamper Trophy” spelar de i specialframtagna tröjor som kommer att auktioneras ut till förmån för flyktingar i världen genom UNHCR (FNs flyktingorganisation) (”Més” är ett samarbete mellan Barca, Nike och UNHCR). Dessutom säljs 1899 exemplar av den ursnygga tröjan för att dra in ytterligare pengar. Det är det som menas med ”Més que un club”/”Mer än en klubb”. Det är att ta sitt ansvar för världen. Att Barcelona dessutom spelar världens vackraste fotboll (normalt med Unicef som enda ”reklambudskap”) och att Zlatan förhoppningsvis gör premiär ikväll får väl ses som en bonus…
månadsarkiv: augusti 2009
Så upptäckte även jag Vapnet…
Jo, jag vet: jag är hopplöst efter. Tydligen hyllade resten av världen Vapnet typ 2006. Och 2008. Jag hörde dem på allvar första gången på en halvdan spelning på Putte i Parken för några veckor sedan och först nu har jag hunnit till ”V” i Spotify-listan som jag gjorde efter PIP för att lyssna in mig mer på de där kanske-grupperna som jag såg/hörde på PIP. Så nu blir det till att åka hem och köpa hela Vapnet-katalogen på iTunes. Bums. Och ni andra kan ju lyssna på ”Stockholm sett snett uppifrån”.
Glöm inte att specialstudera den vassa och politiska texten!
Alla skäms – skönt att Hammarby agerar
[REV] I lördags fick vår dotter följa med på sin första fotbollsmatch (hon har tjatat, men i ärlighetens namn vet hon inte riktigt vad det handlar om). Oj, vad glad jag är för att hon inte kan läsa än (hon är 3,5år). Därmed slapp hon nämligen se den fullkomligt vidriga banderollen som hyllade en polismördare och nazist. Och jag som brukar säga att det blivit bättre, att få puckon är kvar och att stämningen blivit mer ”familjevänlig”. Och så detta. Jag känner egentligen för att upprepa mina inte helt balanserade reaktioner efter jurgårdsderbyt 2006 (som jag också skrev om i SvD).
I lördags stirrade jag spänt på klacken på norra läktaren (för en gångs skull satt jag på södra) och väntade, hoppades, hoppades och väntade på att någon skulle ta ner banderollen. Men självklart var skadan skedd. Inte bara att det nu är pinsamt att läsa artiklarna (bara en tidsfråga innan det skulle hamna i Aftonbladet) utan kanske framför allt för att det raserar så mycket. En sådan banderoll får långvariga följder.
De i klacken som håller upp banderoller som någon ger dem kommer i fortsättningen (förhoppningsvis) att vara misstänksamma och kräva att få se dem i förväg (de som höll upp banderollen kan inte anklagas, det går inte att se vad det står på en så lång banderoll när man står på läktaren). Jag var säkert inte ensam om att i lördags – för en gång skull – låta bli att lägga pengar i insamlingshinkarna som Tifo-gruppen gick runt med.
Och alla skäms. Kloke Frank Ågren tar avstånd från dumheterna, liksom BajenGruppen och alla andra tänkande människor (alla kommentarer som t ex Aftonbladet redovisar är eniga i sitt avståndstagande). Men det krävs mer. Det krävs tydliga reaktioner, ansvarstagande och åtgärder för att förhindra att dumheterna upprepas. Jag vet att det inte är Tifo-gruppens fel och att gruppen inte bör drabbas av några dårars dumheter. Men hur ska jag kunna veta att mina pengar inte går till den typen av banderoller igen? Jag vill veta vad som görs för att ”kvalitetssäkra” kommande tifon, och jag tror inte att jag är ensam om att vilja veta mer innan jag lägger pengar i tifo-insamlingen nästa gång.
Det känns bra att Hammarby under dagen gått ut med tydliga besked: föreningen kommer att agera med anledning av det som hänt. Även om de ännu inte vet hur de ska hantera situationen så är de tydliga i en ursäkt för banderollen och i ett klart besked om att banderollen inte är acceptabel.
De kallas visst proffsdomare
Låt oss analysera ordet ”proffsdomare”: det består av två delar, ”proffs” och ”domare”. ”Proffs” pekar på två saker:
1/ att de är betalda av någon, med lite tur får de största delen av sin lön från arbetsgivaren, Svenska Fotbollförbundet.
2/ att de vet vad de gör, att de rentav är duktiga på det.
Jag undrar om något av dessa ord går att använda på Markus Strömbergsson, som dömde Hammarby-Elfsborg på Söderstadion i eftermiddags (okej, att han är betald ifrågasätter jag inte – jag funderar bara på vem som betalat honom). Jag önskar att hans önskan hade gällt, att han inte blivit övertalad att bli proffsdomare. En kort repetition om Strömbergssons prestationer i år (jag har skrivit tidigare om honom och andra ”proffsdomare”):I första omgången dömde han straff till Elfsborg två gånger, minst en av dem var verkligt tveksam. I den tredje omgången godkände han ett Helsingborgsmål trots att det gjordes genom en hockeytackling på Hammarbys målvakt (han har själv medgett att han gjorde fel). Av någon anledning dömde denne Strömbergsson idag återigen Hammarby. Återigen fick han döma vad som måste vara hans favoritlag (Elfsborg). Och återigen gödslade han med straffar (jag är inte säker på att den straff som Hammarby fick var korrekt, den heller) – och frisparkar i bra lägen.
Jag vet att det alltid är magsurt att skälla på domaren efter en förlustmatch, men jag skyller åtminstone inte på honom helt och hållet. Hammarby borde gjort fler mål och Pizza-Anders (Svensson) borde inte fått bollen i sitt favoritläge (ditnickad av en Hammarbyare) och han borde inte fått stå ohotad och skjuta. Dessutom medger jag gärna att Elfsborg var ett bättre lag idag (jag var på förhand helt inställd på att Hammarby skulle få stryk idag). Men det ursäktar inte att Strömbergsson än en gång ger Elfsborg poäng. Förra gången gav det Elfsborg oavgjort (Hammarby borde vunnit), denna gång gav det Elfsborg segern (det borde åtminstone varit oavgjort). Det var nämligen inte bara det att han blåste straff i slutet på matchen, Elfsborgs första mål kom till efter en felaktigt dömd frispark (glidtacklingar som träffar och siktar på bollen är korrekta, även om motspelaren ramlar).
José Mourinho är inte någon av mina favoriter, och jag tycker inte att hans sätt att agera mot domare är något föredöme. Men likväl är det effektivt, och idag kände jag att det kanske skulle hända något om Tony Gustavsson (Hammarbys tränare) gick ut och angrep Strömbergsson på grovt Mourinho-sätt (istället slätade Tony över domarmissarna). Det skulle innebära att Tony (korrekt) blev straffad men det skulle kanske också innebära att de mest uppenbara motståndardomarna inte tilldelades lagets matcher (precis som jag är säker på att det gick till då Mourinho ledde Chelsea – även om ingen självklart erkänner sådant). Tony beter sig schysst, och självklart är det så det borde vara. Men å andra sidan borde det också vara så att domare inte avgör matcher och allsvenska tabeller. Och proffsdomare borde åtminstone vara proffs på att döma fotboll. Det är ju det någon betalar dem för. Väl?
Popkulturell kommunikationsskola 1: ”Let´s make…”
Låt oss göra ett test. Jag skriver ”Let´s make…”. Och du funderar på vilket nästa ord blir.
Eftersom detta alltså är del 1 i Björns populärkulturella kommunikationsskola är frasen hämtad från populärkulturen, närmare bestämt från en låt med den lysande brittiska gruppen The Last Republic.
Nå, vad tror du att nästa ord är? Min gissning är att rätt många som ser de där inledningsorden i samband med musik tänker: ”love” – Let´s make love.
The Last Republics låt heter dock inte det. Den heter ”Let´s make bombs”. Och självklart är det en medveten parafras på ”Let´s make love”. Jag tror inte att The Last Republic tänkt i termer av hur man kommunicerar effektivt, men de har strävat efter att skapa en effekt. Och det fungerar. När man ser låttiteln tänker de flesta på den motsättning de strävat efter: kärlek mot bomber. Med en av mig uppfunnen matematisk term uppnår de alltså en magisk summering: 1+1 är 3 (ni ser vad teoretiskt och oerhört akademiskt upplagd denna kommunikationsskola är! ”Magisk summering!”).
Det handlar om att använda ord och begrepp som undermedvetet säger mottagaren något mer. Att vi som lyssnare själva lägger till ord, sammanhang och tolkningar som bidrar till att vi både bättre kommer ihåg det vi hört eller sett men också att vi tycker att vi är smarta: vi lägger ju själva ihop budskapet och ingen behöver skriva oss på näsan.
Det svåra är självklart att hitta just de där orden, bregreppen eller sammanhangen. Och självklart finns det en hel del människor som förväntar sig något helt annat ord än ”love” i frasen ovan. Men det spelar faktiskt inte heller så stor roll, för när du ser ordet ”bombs” så tycker du att det avviker, att det känns fel. Och då tror jag nog att de flesta ändå kopplar ihop det med begreppet ”Let´s make love”. Så det så.
Ska självklart ansöka om att få examinera och diplomera studenter genom dessa enkla kurser, men till dess får du nöja dig med en mer upplevelsebaserad belöning för att du slutförde denna del i kursen: sök upp The Last Republics låt och lyssna på den. Nu.
Remix-kultur, The Last Republic och nya mellanhänder
Idag, måndag, publicerar NA denna krönika om musikspridning, att upptäcka nya artister, remix-kultur och upphovsrätt (jag hade tydligen för bråttom när jag skrev krönikan: ”även de mest extrema anti-piratjägarna måste rimligen inse att kriget är förlorat”, står det i den publicerade versionen – självklart blev det lite mycket där: det ska vara ”piratjägarna” inte ”anti-piratjägare”).
Wikipedia förklarar ”remix-kultur” här. Här hittar du The Last Republic, Kristian Anttila, Hoffmaestro & Chraa och The Birthday Massacre (samtliga på MySpace). Och här är den nya förbättrade versionen av ”Total eclipse of the heart”.
Hellre Putte än Ipred
Okej, rubriken är lite långsökt men nedladdningsfrågor och spridning av musik är en pågående diskussion under Putte i Parken-dagarna. Micke och jag pratar mer eller mindre oavbrutet om hur musik sprids, vilka lagar som behövs, vilka nya mellanledsföretag som behövs och liknande.
Låt mig ta ett exempel från den fullsatta Dalen-scenen i Karlskoga Folkets Park. Torsdagskväll och vi går långsamt mot Dalen för att se om de där Hoffmaestro & Craa är något att ha. När vi anlände till PIP-festivalen på onsdagen satt vi vid ett bord och diskuterade vad vi skulle se under festivaldagarna. Bredvid oss satt några karlskogingar som berättade om sina favoriter. Och de var mycket bestämda: ”ni måste se Hoffmaestro & Craa”. Okej, sa vi och ringade in det också. Vi får väl se, tänkte vi.
Och sedan stod vi alltså där högt uppe i parken och tittade ner på Dalen. Och det var helt totalt fullsatt. Både nere i gropen och längs alla kanter. Och vad vi fick se trotsar nog alla beskrivningar, och jag tror nog aldrig jag sett något så fartfyllt och energirikt på en konsertscen tidigare. När jag kom hem på kvällen sökte jag på Hoffmaestro & Craa och på deras Myspace-sida fanns massor av konsertklipp. Om jag framöver kommer köpa någon musik av dem återstår att se, men jag kommer definitivt att anstränga mig för att se dem live i framtiden. De är, för att använda restaurangmärknings-språk, värda en omväg.
Jag ska inte orda mer om Hoffmaestro & Craa – det har ju gjort tidigare. Det är fenomenet jag funderar på. Hur går det till när tusentals personer upptäcker ett nytt favoritband på en festival? Vad kan musikbranschen lära av det? Och vad får allt detta för konsekvenser på svensk lagstiftning (till exempel upphovsrättslagstiftningen)? Det korta svaret är självklart och välkänt: genom att turnera ihärdigt marknadsför man sig som grupp och konserter drar in en stor del av pengarna i musikindustrin. Men det längre svaret tycker jag återstår att besvara.
Jag tycker att det måste finnas fler lagliga sätt, där man enkelt kan betala för nedladdning. Jag tror att det behövs nya företag som tjänar sina pengar på att sprida musik och göra den tillgänglig för mig som intresserad (”förr” var p3 en av de viktigaste kanalerna för att få höra ny musik, men det var ju innan webradion och privatradion gjorde p3 mindre lyssnat). Jag tror att fler artister bör koppla försäljning av sin musik till konserterna (sälja på plats, dela ut skivor eller annat). Jag skulle vilja se lösningar som gör det möjligt att direkt på konserten tanka över musiken till sin iPod eller mobil.
Det är mycket jag vill… Men vad kan vi – gemensamt – göra för att komma i den riktningen? För att se till att band som Hoffmaestro & Craa får betalt även när det inte är festivalsommar. För att se till att ”den breda massan” även i fortsättningen upptäcker ny musik (att Myspace-sidan ligger på webben innebär ju som bekant inte att någon automatiskt hittar den). Det närmaste året kommer mycket att hänta på det området: s-kongressen i höst kommer att diskutera det (jag har varit med och skrivit en motion i frågan och kommer att debattera det på plats), flera lagar beställda av skivindustrin är på gång att genomföras och valet nästa höst kommer avgöra även dessa frågor. Fast just nu nöjer jag mig med att lyssna på Hoffmaestro & Craa, The Last Republic, Kristian Anttila och andra artister som jag upptäckt på Putte i Parken.
Putte är allas vän
Vad Putte i Parken (som avslutades med en hejdundrande avslutningskväll i lördags) betyder för Karlskoga (och länet) är nog svårt att beskriva. I festivaltidningen beräknas premiäråret (2008) ha genererat cirka 10 miljoner extra till det lokala näringslivet. I år var Putte större, längre och bättre. Kanske innebär det uppåt 20 miljoner mer – en stor del innebär mer skattepengar, bättre kommunal service och annat. Så visst betyder Putte mycket för Karlskoga – och länet. I festivaltidningen beskrivs Sölvesborg och vad Sweden Rock Festival har inneburit. 2007 hade turistaktörerna i Sölvesborg en omsättning på drygt 320 miljoner kronor. I Sölvesborg! Och även om det – ännu – inte går att jämföra Putte med Sweden Rock (Sveriges största festival) så är det ingen tvekan att det betyder mycket för alla som bor i Karlskoga att tusentals besökare trampar upp gräsmattor, spelar musik på hög volym och fyller stans krogar.
Bäst och sämst på Putte – hela listan…
Efterhand dagarna gått blev jag mer och mer övertygad om att jag måste lämna efter mig någon slags ranking över det jag sett och hört på Putte i Parken. Så även om det kanske mest är för min egen skull, så här är den: Hela Listan Över Vad Jag Tyckt Varit Bra och Dåligt På PIP09. Först om festivalen:
PPPPP Stämningen, helheten, miljön, besökarna
PPPP Artisterna – lysande men till nästa år hoppas jag på en eller två halvstora internationella artister. Annars en 5:a!
PPP Matutbudet – kunde varit roligare på mattorget
PP Markarbetet – geggan är svår att göra något åt, men om ”någon” till nästa år kan fixa en eller två trappor/gradänger i dalen, lite sågspån på valda ställen och en trappa i stora backen är det ju ett helt tokfantastiskt festivalområde!
P Informationen om artisterna. Att vi (till vår lycka) gick och såg Kristian Anttila beror i alla fall inte på presentationen i programhäftet: ”Sverigefinländsk indiepopartist från Göteborg. Han levde under sitt första år i Skövde men flyttade med sin mor till Göteborg. släppte singeln ”Vill ha dig” sommaren 2007 och då sade publiken slutgiltigt samma sak. Putte vill ha dig!”
Och så musiken, totalt hann vi höra och se cirka 30 band någorlunda ordentligt:
Töppgulld! (på karlskogingska = ultrabrabättreänbäst)
PPPPP Självklart FTW! Redan TSSL!
bob hund (fantastisk konsert, ingen är så märklig och intensiv som Thomas Öberg på scen!)
Hoffmaestro & Chraa (en jätteöverraskning, hade ingen aning om vad det var innan men knockades totalt – lysande!)
Moneybrother (blir alltid 5:or för mig, efter en Moneybrother-spelning är jag alltid lycklig, har dock sett bättre spelningar)
Millencolin (gäller samma som för Moneybrother-spelningen + saknar en del låtar, men det beror väl också på att den var kortare än en vanlig spelning)
PPPP (de flesta redan FTW och TSSL)
Hello Saferides båda spelningar (på IP-scenen och i tältet för inspelning av P3 sommarsession) (hade de suttit ihop hade det blivit en 5:a, men eftersom det var lite för mycket finstämda låtar och för lite sväng blir det bara en 4:a)
Fatboy (gillar inte alls rockabilly, hade jag gjort det hade det varit en 5:a – så bra var Fatboy live)
A Camp (lysande låtar, tajt band och en riktigt bra konsert – fel av mig att tro att deras musik inte skulle göra sig på scen)
Kristian Anttila (riktigt bra pop, TSSL!, KPKLS?)
The Last Republic (fantastiskt bra, trots lite halvkasst ljud – kommer att bli stora! FTW! RUPKL!)
Looptroop Rockers (ojojoj vilken konsert, måste kanske lyssna mer på Looptroop?!)
Timbuktu (vilket sväng! Måste ge Timbuktu en ny chans!)
The Birthday Massacre (att jag kunde gilla goth-syntrock! FTW! TSSL! KPKLS?)
PPP
Vapnet (kul, svängigt och snyggt TSSL! KPKLS?)
Perssons Pack (”Stenad i Stockholm” med Annika Norlin och de gamla hitar de spelade räddade 3:an – annars hade de knappt fått en 2:a)
John ME (riktigt bra, FTW! TSSL! KPKLS?)
Thåström (okej konsert som helhet, men på tok för mycket seg och tung industrirock)
Slagsmålsklubben (otroligt hur ett gäng syntploppare kan göra så svängig musik, trodde aldrig jag skulle uppskatta det)
Alice in Videoland (kul och tungt, FTW! TSSL! KPKLS?)
Sahara Hotnights (snygg konsert, bra låtar fast kunde kanske stuckit ut mer)
Backyard Babies (lysande live-band, men i grunden är jag inget fan)
Johnossi (kul och rätt bra, men inte tillräckligt speciellt)
PP & P
Ulf Lundell (har bevisligen gjort ett gäng bra låtar genom åren, men konserten sa mig ingenting positivt – blev snarare negativt inställd på grund av hans gubbiga mellansnack)
Melody Club (svängigt och snyggt, inte mer)
Lillasyster och The (International) Noise Conspiracy (okej rock fast inte tillräckligt kul – INC var dock nästan en 3a)
Lasse Lindh (mest tråkigt, fast några låtar är ju rätt okej)
Hassle (säkert duktig och blir säkert bättre, men rätt tråkig). Detsamma gäller Simon Norrsveden.
Förklaringar:
FTW= enligt netforbeginnersr: ”common meaning of ”FTW” is ”for the win”, an Internet expression of enthusiasiam.” Fick lära mig det av två unga tjejer, fast de hävdade att det betydde ”for the world”. Oavsett vilket betyder FTW! här att det ska spridas, att det var bra och att missionerandet börjar här!
TSSL=Till Spotify-SpelListan
KPKLS=Kanske på köplistan senare
RUPKL=Redan uppskrivna på köplistan!
En dag att vara stolt
Idag sker Pride-paraden genom Stockholm. För HBT-personer finns skäl att vara stolta över att kunna vara del av en rörelse som mobiliserar så synligt och så glädjefyllt. För oss alla finns skäl att vara stolta, glada och engagerade för att tåget kan genomföras (att deltagarna inte blir nedslagna eller hånade) och att vi i Sverige ändå kommit – relativt – långt när det gäller lika rättigheter och villkor (jämfört med andra länder – även om det är långt kvar).
I Pride-paraden deltar i år Hammarby IF som förening. Jag är otroligt stolt att vara en del av en förening som tydligt tar ställning i dessa frågor, även om det kanske egentligen borde vara självklart (lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning borde ju inte vara så kontroversiellt). Och ännu stoltare blir jag när jag läser Hammarbys uttalanden på hemsidan: ”Hammarby IF bildades i slutet av 1800-talet av invånarna i de mest utsatta slumområdena i Stockholm, kring Vita Bergen på Södermalm. Genom åren har Hammarby varit en del av tusentals ungdomars uppväxt och erbjudit en meningsfull sysselsättning och varit en förening som varit öppen för alla, såväl bredd som elit. Därför är det meningsfullt för Hammarby Fotboll att visa att vi är en klubb som är öppen för alla.”