Mer forskning och utveckling inom äldreområdet

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i Örebro vill att kommunen satsar mer på forskning och utveckling i äldrefrågor. Därför föreslog (s) och (v) på sammanträdet med Vård- och omsorgsnämnd Väster 12/3 att förvaltningen ska återkomma med ett förslag på hur exempelvis en forskarskola kring äldrefrågor skulle kunna se ut.

Det kan verka märkligt att lägga förslag på nya utgifter i en tid när kommunen diskuterar besparingar, men ska vi förbättra äldrevården och klara kvaliteten i framtiden så krävs mer resurser till forskning och förbättringsarbete.

Forskning är en viktig del av förbättringsarbetet, även om det allra viktigaste är att forskning och teori i högre grad utgår från verksamhetens behov och att resultaten används och sprids bland alla medarbetare, närstående och äldre.

Den forskarskola som Örebro kommun driver tillsammans med Örebro universitet borde redan ha exempelvis omvårdnad som ämne, men kommunledningen i Örebro röstade ner våra förslag om att forskarskolan skulle ha ett större fokus på den kommunala kärnverksamheten, exempelvis genom att innehålla forskning om omvårdnad och pedagogik.

I förslaget från (s) och (v) föreslås att alla professioner ”som arbetar med äldre och har tillräcklig högskolekompetens (och kan antas som forskare) ska vara representerade i en sådan forskarskola. Kostnaden för Örebro kommun borde kunna stanna under en miljon kronor, enligt de partiernas egna undersökningar. Läs förslaget här.

Redan i budgeten för Vård- och omsorgsnämnderna 2009 föreslog (s) och (v) följande:”Gruppen ”äldre” kommer att öka drastiskt och behoven av utveckling och ökad kunskap kommer att vara stort inom äldrevården. Ändå är forskningen om området ”äldre” eftersatt. Dessutom behöver Örebro kommun förbättra arbetet med forskning och utveckling, exempelvis behöver kopplingen mellan forskningen och verksamheten förbättras.”

Sluta jämföra med Förintelsen

Zappade in på SVTs debatt och hamnade i – ännu en – bisarr debatt om huruvida vänstern är anti-semitisk. Och det är verkligen märkligt, som många redan påpekat, att de där anklagelserna alltid kommer så fort Israels politik kritiseras. Men det blir nog lätt så när hela debatten om konflikten är så skruvad och bisarr som den är, läs absolut Bengt Hermeles artikel på Newsmill om att se sig själv i ”den andre”.

Och tyvärr används Förintelsen av båda sidor i debatten. Om detta skriver ”utsikt från höjden” sansat om i detta inlägg. De flesta som ger sig in i debatten för att stödja palestiniernas rättmätiga krav på att leva i fred i en egen stat (en rätt som självklart också ska gälla israeler) har någon gång sårats av anklagelserna om att kritiken mot Israels politik handlar om anti-semitism.

Det där är riktigt tragiskt av många skäl, men huvudsakligen för att det relativiserar och förminskar problemen med anti-semitism. Det är inte anti-semitism att kritisera Israel eller sionismen som ideologi (det finns gott om judar som, av religiösa skäl, är minst lika kritiska mot sionismen som ideologi – de är knappast anti-semiter). Däremot är det anti-semitism (och rasism) att kritisera någon för att denne är av judisk börd eller att påstå att judar är på ett visst sätt.

Jag vet att de flesta som gör jämförelser mellan Israels brott och nazisternas brott inte menar något illa – de flesta har bara inte tänkt igenom vad konsekvenserna blir av att man jämför dessa brott med varandra. Detta bör man därför lyfta fram, påpeka och debattera (även om man alltså inte kan dra slutsatsen att människor som gör sådana jämförelser är anti-semiter).

Men varför sker inte samma ifrågasättande när Israels svenska fan-club anspelar och påminner om Förintelsen för att smutskasta Israel-kritiken? Borde inte Henrik Bachner, och andra som forskat i frågan, agerar även i de fallen? 

  1. ”Mischpokiska nyheter” skriver: ”Och jag lägger till: Vakna, innan det är försent! För precis så här började på 1920-talet det tyska helvetet, vilket blev ett helvete för hela mänskligheten! Vakna Sverige innan det är försent! Vakna Europa! Ta ditt ansvar för demokratin på allvar!”
  2. Så här skriver fp-politikern Mathias Sundin: ”Vilket årtionde är det? När jag ser filmen från demonstrationen i Malmö får jag påminna mig om att vi lever i en demokrati på 2000-talet, och inte Tyskland på 30-talet.”
  3. Anders Carlberg (vice ordförande i Svensk Israel-Information) är smartare när han i en artikel i Expressen bara citerar andra och därmed slipper stå för kopplingarna själv. Men likväl finns anspelningarna där, exempelvis när han citerar Henryk M. Broder (kulturredaktör på Der Spiegel), som menar att européerna hoppas ”att araberna fullföljer det jobb som nazisterna inte avslutade.”

Utifrån respekt för de miljoner människor som mördades i nazistiska förintelseläger borde alla sluta använda Förintelsen som objekt för jämförelser. Ingenting bör jämföras med Förintelsen. Dessa jämförelser försvårar dessutom debatten om hur konflikten mellan Israel och Palestina ska kunna lösas. Om det nu finns en ärlig vilja att diskutera hur konflikten ska lösas.

Reinfeldt om sitt sovande folk

Nu har Alliansfritt Sverige gjort jobbet att göra Fredrik Reinfeldts bok ”Det sovande folket” tillgänglig för nedladdning. Arvid Falk skriver mer om boken här. Lysande jobbat!

Jag skrev om boken (som står i min bokhylla) i mars 2006. Kanske skulle det påverka stödet för landets statsminister om någon journalist pressade honom på hans syn på svenskarna? Står han fortfarande för denna formulering: ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd. Tecknen är mycket tydliga hos det uppväxande släktet, de 60- och 70-talsfödda.”

Och om inte, varför skrev han så när han var 28 år (hyfsat mogen ålder, eller hur?) och hur påverkar hans ”ungdomliga uppfattningar” hans synsätt idag? När får vi höra de politiska reportrarna ställa dessa frågor?

Bättre mat och mer äldretid med modern teknik

Idag tillbringade jag hela dagen (7-16) på vårdboendet Sirishof (gick bredvid men ryckte in vid matning och disk med mera). Det var lärorikt, intressant och nyttigt – precis som det brukar vara när man ”kommer ut i verksamheten” (tack till Kommunal i Örebro kommun för att ni fixar bra verksamhetsbesök åt mig!). Och som vanligt är det inspirerande (tack till den personal och de äldre jag träffade idag – jag utelämnar namnen av skäl som nedan blir begripliga). Här är några hastiga punkter, ska nog återkomma med mer – när klockan är 23.30 kanske det är dags att avsluta dagen (från Sirishof cyklade jag i full fart för att hämta dottern på dagis och efter att ha påbörjat middagslagandet bar det tillbaka till Rådhuset för nämndgruppsmöte och några timmars jobb – åter hemma vid 22…):

  1. Vi måste satsa mer på maten i äldrevården. Kvaliteten på maten tror jag oftast är bra (även om det självklart finns undantag), men som i så många andra sammanhang handlar det också om detaljerna (som vi ofta glömmer bort): Snyggare dukar, blommor på bordet eller finare porslin kanske är rätt metod på något ställe. På ett annat borde man servera efterrätt varje dag (fast egentligen borde vi väl ha råd med det på alla ställen, här uppmärksammar SR Örebro detta). På ett tredje ställe kanske det viktigaste är att alla (även personalen) äter tillsammans och gör en händelse av lunch och middag. Tiden skulle exempelvis kunna räcka genom att diskningen av matkantiner och hanteringen av rester centraliserades (precis som matlagningen). Matlust skulle kunna uppmuntras genom ”bake-off-bröd” av den typ som gör att Pressbyrån alltid luktar som ett bageri…
  2. Det finns en enorm potential för teknikutveckling i vården. Inte för att ersätta mänsklig kontakt med maskiner utan tvärtom: modern teknik kan ge mer tid för aktiviteter, vård och omsorg om och med de äldre. På Sirishof verkar det till exempel behövas ett modernt larmsystem (som bara visar de larm som är intressanta för just den avdelning där displayen sitter), men utvecklingen borde gå vidare: går det att använda teknik för att äldre ska kunna sitta ute utan att besväras av getingar och sånt (nä, det är inte en glasvägg jag vill uppfinna…)? Borde inte någon producera någon slags ”tv-program” som faktiskt passar äldre, som stimulerar istället för att pacificera? Kan inte självgående dammsugare vara ett sätt att spara tid i samband med städning på exempelvis vårdboenden? Och så vidare (återkommer nog, jag fick fler idéer…).
  3. Arbetsuppgifterna måste spridas bättre över dagen. Jag vet att det är mest att göra på morgonen i nästan all äldrevård (det tar tid att väcka, tvätta och klä på människor som inte klarar att resa sig på egen hand) – men att det är fullt så stor skillnad mellan morgonhetsen och det mycket lugnare tempo som uppstår när lunchen är avklarad hade jag faktiskt inte insett förrän jag stod mitt i det. Och det där måste vi göra något åt: det är inte rimligt att personal (mot sin vilja) titt som tätt ska tvingas stressa upp pensionärerna för att hinna med morgonuppgifterna. Till viss del tror jag i och för sig att en utökad egenmakt på åtminstone en del ställen kan bidra till att göra morgonen lugnare genom att en hel del kanske hellre vill stiga upp tidigare, äta frukost i sängen eller stiga upp senare (det skulle jag vilja…), men det kommer inte att räcka. Mer måste till och det är nästan värt att fundera över om vi inte borde ha något särskilt stimulansbidrag till arbetslag i äldrevården som lyckas utveckla detta.
  4. Hur ska man hantera anhörigas önskemål? Anhöriga (eller närstående) är en enorm resurs, men anhörigas önskemål eller önsketänkande kan också skapa problem. Som när anhöriga vägrar lyssna på att deras mamma borde genomgå en demensutredning eftersom hennes beteende pekar i den riktningen.

Vad är det för fel på oss män? (samt några funderingar om turism)

Familjen har varit på semester på Tenerife (Los Christianos) i en vecka (vilket förklarar den låga aktiviteten på den här sidan) och även om jag ska skona er från vad som skulle kunna bli en väldigt enformig resedagbok (Monkey Park var den enda otroligt häftiga grej som vi har att berätta, i övrigt slackade vi och tog det så där otroligt lugnt som bara en barnfamilj kan göra). Men tre funderingar måste jag dela med mig av:

  1. Hur kan så många tilltalas av så torftiga miljöer när de är utomlands – på hemmaplan skulle de ju inte vilja bo i ett hus som ser ut som en ålandsfärja? Jag ska inte brista ut i något evighetslångt moraliserande om det turistiska och anpassade som självklart finns i Los Christianos (även om det verkar vara tusen gånger värre i Playa de Los Americas, om vår bild är rättvis efter en dags promeneradende dit). Även om det ger cred att såga Kanarieöarna och turistfällor som Los Christianos så låter jag bli…: Det är otroligt bekvämt att turista på turistorter, där man tar sig fram med engelska, där allting är någorlunda ordnat och där man kan rulla barn-trolleyn upp och ner för välskötta trottoarer. Men varför måste så många av hotellen och turistanläggningarna vara så fula? Så dyrt kan det väl inte vara med lite smak…
  2. Hur kan det komma sig att alla alltid bara pratar om de saker som är billigare i andra länder (typ sprit…) medan man så snabbt glömmer alla de tillfällen då man blir totalt uppskörtad? Detta gäller självklart i högre grad på t ex Kanarieöarna och andra verkligt turistanpassade ställen, men likväl verkar det vara en väldigt selektiv glömska som drabbar en när man ska berätta om sin semester. Vi gnällde dock en hel del i familjen över den turistfälle-lunch som vi ”sparade tid med” och som visade sig vara dyrare än en dagens i Örebro, tråkigare än en dagens i Örebro och långsammare än en dagens i Örebro… Och sedan konstaterade vi att man åtminstone på två veckor tjänar in den dyrare resan till t ex Thailand med tanke på att mat och annat är så mycket billigare där. Men så känns det ju inte när man ska boka resan och fascineras av att flyg och hotell inte kostar mer…
  3. och sist men inte minst: Vad är det för fel på oss män? En charter-resa ger självklart tusentals exempel på pinsamma gubbar som på olika sätt tycker att de är störtsköna och världsvana. Men de flesta är ju harmlösa och mest lite Stig-Helmer-aktiga (inget ont om Stig-Helmer – han är Hammarbyare!). Men på promenaden till Playa de Los Americas passerade vi ett exempel på det verkliga problemet: restaurangen Hooters. Jag upprepar: Vad är det för fel på oss män? En gång till: Vad är det för fel på oss män? Jag har hört talas om Hooters tidigare men har väl trott att det är någon slags ironi, någon slags medveten dubbeltydighet: wink-wink-nudge-nudge-know-what-I-mean-typ. Men det är tydligen på allvar. Alla servitriser har korta shorts och linne (och har – föga förvånande – en kroppsform som man kan vänta sig av servitriser i sådana kläder), och allt restaurangen har att framföra som säljargument handlar om stora bröst och lättklädda tjejer. Och folk går dit. Ja, mest män såklart. På hemsidan deklarerar de stolt att de har en ”mission statement” och i Burlington kör de en kampanj där barnen äter gratis. Skulle inte tro det. Not on my watch.