(REV) Dagens NA kan inte ha varit rolig läsning för de örebroare som bryr sig om äldrevården. Dels beskriver NA än en gång konsekvenserna av besparingarna inom äldrevården (nedläggning av dagvård och borttagande av värdinnor å seniorboenden). Dels skriver tre av majoritetens företrädare ett (antingen okunnigt eller slarvigt) svar på en debattartikel jag skrev i förra veckan. Eftersom åtminstone en av de tre har erkända kunskaper på området antar jag att det helt enkelt är stress som gjort att de inte hunnit tänka igenom sitt svar bättre.Tre punkter i deras svar på min artikel är särskilt iögonenfallande:
1. Jag kritiserade att regeringen avskaffat Kompetensstegen (som syftade till att höja kompetensen hos äldrevårdens medarbetare). De tre låtsas inte förstå vad jag skriver utan påstår att jag har fel – eftersom Örebro vill fortsätta satsningen…
2. Jag kritiserade att de avskaffar rätten till heltid, vilket på sikt kommer göra det svårare att rekrytera personal till äldrevården och vilket gör att vi får brist på kompetens personal. De skriver att deras beslut ”stärkt de anställdas ställning genom att öka möjligheten till ökad tjänstgöringsgrad”. Att tvinga människor att jobba deltid är alltså att öka deras möjlighet att välja tjänstgöringsgrad? Visst, och frihet är slaveri. Och krig är fred. (Detta missförstånd kan möjligen bero på att de inte tycks ha förstått vad vi säger: ”rätt till heltid – deltid som möjlighet”, vilket alltså – för att vara övertydlig – betyder att den enskilde kan välja att jobba deltid om hon/han vill…)
3. Jag kritiserade att ”nollvisionen” tvingar hem sjuka äldre från USÖ och gör att de får flytta i onödan, exempelvis genom att de först måste hem för att sedan få flytta till vårdboende (istället borde bedömningen kunna ske på USÖ). Faktum är att jag inte ens tror att alla i högerkoalitionen förstått att deras beslut innebär att alla flyttas hem från USÖ – och att möjligheten att flytta direkt från USÖ till en korttidsplats eller ett vårdboende i stort sett helt upphört. Jag har i denna fråga för övrigt samma kritik mot deras beslut som de fackliga organisationerna, Länsstyrelsen och en del av deras kamrater i landstinget…

Med en kommunledning som är så slarvig med fakta, så ointresserad av följderna av deras beslut och så kallsinniga till den kritik som framförs lär denna fråga fortsätta diskuteras.

(REV) Det är inte så ödmjukt att upprepa orden ”vad var det vi sa?” för ofta. Men när nu även Länsstyrelsen slår larm om de allvarliga följder som högerkoalitionens ”nollvision” har lett till, kanske det kan ursäktas. Det är ju alltså så att såväl de fackliga organisationerna som socialdemokraterna och vänsterpartiet tidigare varnat för vad det framhastade beslutet kan komma att leda till. Och precis som NA konstaterade i lördags: varningarna var befogade. Länsstyrelsens kritik var egentligen inte oväntad. Den så kallade ”nollvisionen” innebär i praktiken att en av de grundläggande paragraferna i Socialtjänstlagen (§4.1 om rätten till individuell bedömning av insatserna) sätts ur spel.

Och Länsstyrelsens kritik är inte nådig: de konstaterar att rättssäkerheten är i fara. När ska högerkoalitionen i Örebro lyssna på varningarna? Hur länge ska de envisas med att sätta organisation och budgetposter före människor? Frågorna kvarstår. Liksom problemen för de äldre.

När jag först såg nyheten på na.se (vid midnatt) skrev jag en fråga till Rasmus Persson och de andra i majoriteten: ”kan ni inte medge att ni gick för hårt och för snabbt fram och att det är dags att ta en ordentlig, öppen och bred diskussion om problemen?” När papperstidningen damp ner i lådan kunde man konstatera att det inte finns något hopp om ödmjukhet från majoritetens sida. NA skriver så här om Rasmus Perssons kommentar till problemen: ”Han ser inget problem med att den äldre först kommer hem, i väntan på bedömning och sedan i väntan på boende”. Låt oss hoppas att det är en missuppfattning. När vi diskuterade saken i Kommunfullmäktige försökte jag just påpeka det problemet: att sjuka äldre flyttas runt i onödan. Och då uppfattade jag, och NA, att han sa att det inte skulle hända. Men att han säger olika saker vid olika tillfällen är ett litet problem, jämfört med de problem och det obehag det vållar den sjuka äldre. Hur många skulle välja att under sin sista tid i livet flyttas runt mellan olika platser?

Jag vidhåller att det vore bättre att börja i andra änden: hur kan vi öka tryggheten för de äldre så att vi också klarar att erbjuda vård och service i hemmet för dem som behöver det – och på vårdboende för dem som behöver det.

PS Och för att vara schysst. Kritiken mot ”nollvisionen” kommer även från borgerligt håll. Landstingsmoderaten Kent Persson ska ha all heder för att han vågar gå emot sina partikamrater och ger ord åt den oro som många känner.

Jag var på Haga s-förenings årsmöte på eftermiddagen och det var mycket diskussioner om det mesta. En diskussion som jag inte kunde sluta fundera på när jag cyklade hem var frågan om hur vi minskar ensamheten bland äldre. En kvinna på mötet, 91 år gammal, berättade att hon lyckligtvis hade goda grannar (två andra medlemmar i föreningen, Kerstin och Roland Schultz) som kunde hjälpa henne med hörapparaten och liknande. Och dessförinnan hade en annan man pratat om att det händer att de gamla inte kan komma ner och lyssna när han är på vårdboenden och spelar eftersom ingen har tid att köra ner dem, varpå en annan kvinna berättade att hon är aktiv i frivilligcentralen i Haga.

Det blev en hel del sagt kring det där och några frågor måste vi verkligen fundera vidare på: Kan vi se till så att fler får ”goda grannar” som kan hjälpa till med småsaker (=hur planerar vi bostadsbyggandet)? Hur uppmuntrar vi frivilligverksamhet? Vilka insatser av mer social karaktär ska skötas av frivilliga och hur mycket ska skötas av anställda (har vi råd att anställa fler för den typen av uppgifter)? Hur gör vi för att öka tryggheten för de ”yngre-äldre” så att de inte är oroliga för att få vård och omsorg när den dagen kommer? Många frågor, inga enkla svar. Men anledning att diskutera vidare kring frågorna!

NA berättar idag om Birgit Hjerman som skickades hem från USÖ och sedan inte fick någon tillsyn på natten. Det tycks rätt uppenbart att hon inte fått den hjälp hon behövde, anledningen är dock inte lika självklar. Berodde det på att vårdplaneringsteamet på USÖ fattade fel beslut (biståndsbedömaren för det aktuella fallet verkar tycka det)? Berodde det på att vårdplaneringsteamet på USÖ har för mycket att göra? Båda faktorerna kan spela in, men jag tror att det finns en viktigare orsak. I och med den beslutade ”nollvisionen” har för mycket fokus hamnat på antal dagar på USÖ, och för lite fokus på den enskildes situation. NA verkar dra samma slutsats.

”Nollvisionen” skulle införas ”under februari” och det är inte sannolikt att den är det enda skälet till att Birgit inte fick rätt tillsyn. Men kombinationen av minskade resurser i hemvården (på grund av sparande) och den alltför långtgående och framhastade ”nollvisionen” kommer att fortsätta leda till problem. Vi (s+v) har varnat för detta, liksom de fackliga organisationerna, men högerkoalitionen har inte lyssnat. Att i efterhand säga ”vad var det vi sa” kan ibland vara lite roligt, men i det här fallet är det bara trist att behöva säga det.

För det riskerar att bli ännu värre. På kommande sammanträden med Vård- och omsorgsnämnderna (både väster och öster) kommer delegationsordningen att ändras så att vårdplaneringsteamet på USÖ inte får fatta beslut om vård och service i hemmet (när den enskilde lämnar USÖ) – det beslutet ska fattas när den äldre väl flyttats hem. Detta är en konsekvens av ”nollvisionen” och även om man kan anse att det bara är att ändra reglerna så att de stämmer med verkligheten så kommer de att leda till tuffare bedömningar – som går ut över enskilda äldre. Jag vet inte hur vi (s+v) kommer att ställa oss till denna ändring, det återstår att diskutera. Men jag är tveksam. I motiveringen står nämligen så här ”Ytterligare vårdplanering och vidare utredning ska ske i den enskildes hemmiljö.” Jag tror att detta kommer leda till att man både tar hem äldre för tidigt (innan hemvården kan ge tillräcklig vård och omsorg) och att fler, liksom Birgit, hamnar mellan stolarna. Men så går det när man sätter organisation och ekonomi före den enskildes behov. Ibland känns det extra tungt att behöva säga ”vad var det vi sa?”.